”Vi har blivit parodier på oss själva” 

Efter Sovjetblockets fall började min vän Angel leta i antikvariaten i Gamla Havanna efter böcker om Kuba före 1959. Det var inte bara han som letade. ”Vem är vem på Kuba”, årgångarna före 1959 och tidskriften Bohemia från samma tid var de mest efterfrågade. Angel, som var 13 när revolutionen segrade och som varit en trogen partimedlem tills han tröttnade på att sitta på cellmöten som inte handlade om någonting, ägnade dagar åt att undersöka vem som ägt vad före revolutionen. På kvällarna med ett glas av den ganska dåliga rom som man då fortfarande fick på ”la libreta”, ransoneringsboken, spekulerade han om hur det skulle bli när de gamla ägarna kom tillbaka. Den amerikansk-argentinske journalisten Andres Oppenheimers bästsäljande bok Castro`s final hour som just kommit ut och naturligtvis inte såldes på Kuba, men som i tummade exemplar vandrade ur hand i hand, speglade stämningsläget. Angel, liksom många andra, var, precis som Andres Oppenheimer övertygad om att det var revolutionens sista timme han levde i. Ibland upplevdes det som en lättnad, ibland som ett hot. Angel bodde i ett fint tvåvåningshus i Miramar som hans svärfar fått som personlig gåva av Fidel Castro som tack för hans insatser som ambassadör. Men Angel hade under sina undersökningar upptäckt vilka de ursprungliga ägarna var. Och det gjorde honom ordentligt orolig. Vart skulle han och familjen ta vägen när de gamla ägarna krävde sitt hus tillbaka?  

Han sa när, inte om.  

Men såväl Andres Oppenheimer, Angel som andra olyckskorpar fick fel. Fidel satt kvar tills han drog sig tillbaka 2006 för att stillsamt dö tio år senare.  Lillebror Raul tog planenligt över tills också han drog sig tillbaka 2018. Och nyligen valdes Miguel Díaz-Canel, som Raul utsett till sin efterträdare, och som föddes ett år efter revolutionens seger, till en andra 5-årsperiod som Kubas president. Eller valdes… han ”bekräftades” av det kubanska parlamentet, den instans som numera har i uppgift att utse landets president. Díaz-Canel var det enda alternativet som valberedningen presenterade. Men när parlamentarikernas rösterna räknats visade det sig att Díaz-Canel, trots att han var det enda alternativ, inte fått hundra procent av rösterna. En röst var ogiltig och två blanka. En betydelselös detalj knappt värd att nämna kan det tyckas. Men för en regim som under hela sin 64-åriga historia visat att den inte tål några sprickor är det ett illavarslande tecken.  

För även om den kubanska regimen trots alla olycksbådande profetior varit framgångsrik i att hålla sig kvar vid makten, har den, på senare tid, inte varit särskilt framgångsrik i något annat.  

– Vi har blivit parodier på oss själva, brukade Angel säga.  

– Dubbelmoralen har blivit vårt signum. Det finns inte ens någon ”mìstica” som vi kan gömma oss i längre. 

 ”La mìstica”, den lockande aura som alltid omgett ”revolutionen” och dess historiska ledare och som förlåtit så mycket, har dunstat. Dessutom är över en tredjedel av den kubanska befolkningen född efter 1990. För dem betyder ”revolution” kris, inte löfte.  

Efter Sovjetblockets fall manifesterades det också allt tydligare i växande sociala skillnader. Kubas i dag internationellt mest kände författare Leonardo Padura (obegripligt nog inte översatt till svenska) har förlagt många av sina berättelser till Havannas marginella världar, helt andra och grymmare, men allt vanligare, världar än de turistbroschyrerna visar. En annan som berättat om Kubas parallella världar är Canek Guevara, Che Guevaras dotterson. Hans ”33 revoluciones” består av  en serie närmast obarmhärtiga berättelser, försynt kryddade med smärtan av att vara barnbarn till en hjälte av omänskliga proportioner. Jag träffade Canek Guevara när hans hårdrockband repade på ett tak i Centro Habana. Bandet hette ”Misery”.   

– Varför, frågade jag. 

– Vad tror du, svarade Canek. 

De kubanska ledarna skyller på ”el bloqueo”. Och det råder ingen tvekan om att USA:s 60-åriga embargo har gjort, och fortfarande gör, stor skada. Men i dag medger till och med ekonomer på Havannas universitet att de ekonomiska problemen inte främst orsakats av ”el bloqueo”, utan av det ekonomiska och politiska system som byggdes upp efter revolutionen. Och när Raul Castro tog över makten gick han faktiskt på samma linje. 

– Vi är själva våra värsta fiender, sa han. Om vi inte ändrar oss riskerar vi att generationers ansträngningar går förlorade. 

Han talade om ”strukturella och konceptuella förändringar”. Om att ”befria produktivkrafterna”. Om att ”eliminera funktionärernas lögner och bedrägerier”. För att ”aktualisera och förbättra socialismen” föreslog han en rad åtgärder som innebar en öppning för privata initiativ och effektivisering av de statliga företagen. Han antydde också, flera gånger, att kubanernas deltagande i alla slags beslut måste öka. På allvar. 

Löften som fick många kubaner att på nytt våga börja tro på en bättre framtid. 

Men det blev inget. De flesta initiativ stannade vid ord eller misslyckades. Och i dag tycks de ekonomiska problemen nått vägs ände. Man har till och med tvingats inställa det traditionella förstamajfirandet på Plaza de la Revolucion för att bensinbristen gör att man inte kan transportera dit folk. Firandet sker i stället på strandpromenaden el Malecon med dem som bor såpass nära att de kan promenera dit. 

– Raul vågade inte ta steget fullt ut, sa Angel. Jag tror han blev rädd när han såg med vilken entusiasm familjen Obama togs emot när de var här. Många inom ledningen blev nästan lättade när Trump valdes. De gamla skyttegravarna kändes tryggare för byråkratin än den öppning som Obama representerade. 

Men för kubanerna i allmänhet var valet av Trump ett sänke som ökade uppgivenheten, men också ilskan. Valet av Biden ändrade ingenting. Och när regeringen lanserade en sen länge efterlängtad reform som gick ut på att slå samman de dubbla valutorna, som länge orsakat mycket missnöje, så gick allt fel. Reformen var tillverkad inom bubblan av ideologiskt korrekta knutna till kommunistpartiets ledning och utan kontakt med verkligheten utanför. Resultatet blev därefter; istället för att göra livet lättare, blev det svårare – längre köer än någonsin, brist på varor, höga priser, högre inflation än någon kuban vare sig upplevt eller ens hört talas om. Och därtill etablerandet av en ny typ av butiker där man bara kunde handla i dollar och euro med en ny typ av bankkort där ”las remesas”, pengarna som skickats av släktingar utomlands, måste placeras. Men 60 procent av kubanerna får inga remesas. Och när de måste köpa in sig på någons bankkort för att kunna handla nödvändighetsvaror som inte fanns på de statliga marknaderna, så fick de betala mångdubbelt mer än den officiella växelkursen. De sociala skillnaderna blev än större och missnöjet växte som aldrig förr. Liksom stölderna på arbetsplatserna enligt logiken ”nöden har ingen lag”. 

Det var det som exploderade i de överraskande och massiva protesterna i juli 2021, de mest omfattande sen revolutionens seger. Regimen beskrev det som ett slags kuppförsök lett från USA. 

– Löjligt, sa Angel. Det var de allra fattigaste som gick ut på gatan. Visst fanns där dissidenter och ropades slagord om ”Frihet” och ”Ner med diktaturen”, men fram allt krävde demonstranterna mat, mediciner, lägre priser, högre löner, slut på köerna… 

Det mest tragiska är kanske att det som alltid brukat hållas fram som ”revolutionens erövringar” – utbildning och sjukvård – har förfallit dramatiskt. Trots det satsar regeringen knappast några resurser för att stoppa förfallet. Den största delen av alla offentliga investeringar i dag går i stället till turistindustrin, framför allt byggen av nya hotell, trots att beläggningen på turisthotellen redan före pandemin bara låg på 50 procent. Förra året nådde den inte ens upp till 15 procent. Den del av de offentliga investeringarna som går till sjukvård och utbildning ligger under två procent. 

Många misstänker att den stora satsningen på hotell som det inte finns behov av har att göra med något annat än marknadens efterfrågan. 

Den kubanska ekonomen Rafaela Cruz är en av dem. Hon menar att det inte är så mycket rädslan för marknaden, som för friheten, som stått i vägen för genomförandet av djupgående strukturella reformer, som de Raul Castro annonserade när han tillträdde. Men kanske håller det nu på att ändras. 2021 antogs en lag som tillåter Mipymes (mikro-, små- och medelstora företag) med rätt att ha uppemot 100 anställda och i vissa fall med rätt till egen import. Redan har omkring 7.000 Mipymes registrerats och även kritiska ekonomer som Rafaela Cruz tror att det är början till ett allvarligt försök att skapa ett slags marknadsekonomi, om än fylld med fällor. 

Hon, liksom andra ekonomer som är verksamma på universitet på Kuba, beskriver lagen som dubbel, å ena sidan en öppning, å den andra en trojansk häst. Många av de Mipymes som registrerats ägs formellt av lojala tjänstemän inom regimen, påfallande ofta militärer och medlemmar i säkerhetstjänsten. En stor del är resultat av privatiseringar av statliga företag. Kubas största företag, militärens GAE.SA som dominerar turistindustrin, har börjat sälja av delar sin verksamhet. Det ryktas om att ryska oligarker köpt hotell för enbart ryska turister, precis som det var under det nära samarbetet mellan Sovjet och Kuba före glasnost. 

– Syftet, tror Rafaela Cruz, är att via dessa Mipymes utöva politisk kontroll inom den privata marknad som kommer att växa fram. Men den öppnar också dörren för ryska oligarker, när övriga världen stängs.  

De misstankarna ökade när det nyligen blev känt att det bildats ett ”Centro de transformacion Economica/Centrum för ekonomisk omvandling” med deltagande av den kubanska centralbanken och ett antal ministerier men under ledning en rysk konsultbyrå som arbetar nära Vladimir Putin.  

–Tidigare kopierade vi Sovjetsystemet, kommenterade Angel ironiskt. Är det Rysslands övergång till kapitalism som vi ska kopiera nu? 

– Hur var det Marx sa? När historien upprepar sig är det som fars… 

Det förekommer många spekulationer om vart Kuba är på väg. Ordet ”transicion” (övergång) har länge, vid sidan av ”resolver” (lösa problem) varit ett av de mest frekventa på Kuba.  

Frågan är: övergång till vad.  

Angel, som fortfarande är rädd för att förlora sitt hus till de ursprungliga ägarna, tror att Kuba är på väg mot en oligarkisk, totalitär kapitalism. 

– Våra oligarker kommer att vara smågrabbar jämfört de ryska. Men deras politiska roll kommer att vara större eftersom vi här inte har någon Putin.  

– Än så länge, tillade han med mörk röst.  

Att övergången skulle leda till demokrati och försoning är det få som tror. Men många som hoppas. Andra förutser växande och allt mer desperata uppror. För åter andra handlar ”övergång” om flytten till annat land. Förra året tog sig nära 300 000 kubaner, de allra flesta unga, till USA. Många andra tog sig till Sydamerika och Europa. Hundratals, kanske tusentals, har på vägen dit fastnat i Ryssland och Turkiet som istället för transitländer förvandlats till fängelser.   

Det ryktas om att den lakoniska texten ”Siste man släcker ljuset” har setts på Havannas flygplats.  

– Min önskan, sa Angel, är att debatterna i Parque Central inte längre ska handla om baseboll, utan om Kuba och dess framtid. Då kanske vi kan börja tala om förändring. 

Som en förklaring till vad han menade visade han ett bilduppslag från en Bohemia från mitten 1950-talet där journalister från det halvdussin tidningsredaktioner som på den tiden fanns i trakterna kring Coliseum möttes i Parque Central för att dricka rom av bästa kvalitet och jämföra sina förstaupplagor som just kommit från pressarna. 

***

Läs även: När började det gå åt helvete för Peru?

Läs även: Latinamerikas vänstervåg: nepotism, korruption och vanstyre