”Vi måste bryta tystnaden om antisemitismen”

Jag är en helt vanlig rektor. Sedan 1999 har jag burit ansvar för att leda skolor, utveckla undervisning och skapa trygghet för elever och anställda. Men mitt uppdrag är större än så. Varje dag försvarar jag demokratin – i klassrummen, på skolgården och i mötet med elever, föräldrar och kollegor. Skolan är den plats där demokratins framtid byggs, elev för elev. Därför kan jag inte längre vara tyst när jag ser den utveckling som pågår.

Rädslan för att uttrycka avvikande åsikter växer i Sverige. Polariseringen gör att vissa röster misstänkliggörs eller tystas. Under propalestinska demonstrationer har slagord ropats som hotar judar och ifrågasätter Israels existens. Samtidigt har vi sett hur politiska företrädare utsatts för trakasserier och hot när de försökt tala offentligt. Historien lär oss vad som händer när hat och intolerans lämnas oemotsagda. Under andra världskriget teg många medan antisemitismen växte och urartade på det mest fruktansvärda sätt. Tystnaden blev medlöparens språk. Vi riskerar att hamna där igen om vi inte vågar stå upp, hävdar jag.

Detta handlar inte bara om utländska exempel eller abstrakta hot. Vi ser det här hemma, mitt i vårt demokratiska Sverige. Den 8 september 2025 förföljdes civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin av propalestinska aktivister när han ensam lämnade Riksdagen vid Mynttorget i Stockholm. Han tvingades vända tillbaka för att undvika att bli förföljd hem. Demonstranterna ropade bland annat “shame on you” och “det pågår ett folkmord”. Dagen efter, den 9 september, under en pro-palestinsk demonstration i Stockholm i samband med riksdagens öppnande, utsattes utrikesminister Maria Malmer Stenergard för trakasserier innan hennes säkerhetsteam kunde ingripa. Händelserna fick regeringen att sammankalla till krismöte och diskutera stärkta åtgärder för att skydda de folkvalda. Ungefär samtidigt såg vi en propalestinsk demonstration utanför Göteborgs universitet gå över styr. Ropen och hoten riktade mot judar och oliktänkande blev ännu en påminnelse om hur snabbt ett demokratiskt samtal kan övergå i intolerans. När man inte längre skiljer mellan att ifrågasätta och att hata, när oliktänkande inte bara bemöts utan tystas med hot – då har något fundamentalt brutits.

Att vara jude i Sverige i dag är svårt. I Göteborg hör jag familjer berätta om barn som tvekar att bära Davidsstjärnan synligt. Synagogan är hårt bevakad. Det visar att antisemitismen lever här och nu – mitt ibland oss och den kommer inte från extremhögern, den kommer från vänster och från propalestinska röster som inte sällan har ursprung i islam och Mellanöstern. Jag har i mitt arbete mött denna inställning till judar i samtal med mängder av elever i grundskolan och gymnasiet. Det är så djupt rotat i kulturen att den enda möjligheten att få en förändring som jag kan se är att tvinga fram reformer av islamska samfund i Sverige så att de står i samklang med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, svensk lagstiftning och barnkonventionen. Precis så som Svenska kyrkan har gjort och gör.

Jag var själv närvarande vid manifestationer för de människor som kidnappades i samband med massakern i Israel den 7 oktober 2023. Vi samlades för att stå upp för fred och för att kräva att Hamas måste släppa sin gisslan. Men det som mötte oss var inte respekt för vårt engagemang, utan hat. Propalestinska aktivister skrek okvädningsord, tutade och missaktade vår syn på saken. Hur kan hela det demokratiska Sverige bli så tyst när aktivister firar massakern på våra gator? Tystnaden var slående och beklämmande och riskerar att bli en normalisering av intolerans och hat.

Som rektor ser jag varje dag hur viktigt det är att eleverna och studenterna i hela utbildningskedjan får redskap för att förstå och leva i en demokrati. Det handlar inte bara om samhällskunskap, utan om att bygga en kultur där olika åsikter möts med respekt. De unga måste lära sig att lyssna, argumentera och tänka kritiskt, omvärdera ny kunskap och tänka om – inte tysta den som tycker annorlunda genom gap, skrik och klistra etiketter på oliktänkande. 

I läroplanen står tydligt: ”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Lgr22, kap. 1). FN:s deklaration om mänskliga rättigheter säger att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Barnkonventionen, som är svensk lag, slår fast att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet och att varje barn har rätt till skydd mot diskriminering och våld. Detta är inte abstrakta ideal. Det är riktlinjer för hur hela utbildningskedjan måste och ska agera i en tid när demokratin är under press.

Med över 20 års erfarenhet i skolans värld vill jag därför föreslå åtgärder som måste till för att bryta den nedåtgående spiralen:

Respekten för oliktänkande betyder inte att alla åsikter är lika goda. Antisemitism, homofobi, sexism och intolerans måste alltid bemötas. Men det betyder att vi måste kunna föra öppna samtal – även obekväma – utan att någon skräms till tystnad.

Jag skriver detta inte bara som bekymrad privatperson utan också som rektor, med ansvar för många elevers framtid. Min röst är liten i det stora sammanhanget. Men om vi alla väljer att tala, att säga ifrån, att inte acceptera tystandet av andra – då blir våra röster starka tillsammans. Tystnaden är farlig. Demokratin behöver vårt mod – och vår respekt för varandras olikheter.

Martin Norman är sjöofficer i grunden och sedan 1999 rektor med erfarenhet från både grundskolor och gymnasier, i såväl kommunal regi som friskolor.  

***

Läs även: Vi är inte välkomna här

Läs även: På nätet är judehatet normalt