”Vill Svea hovrätt återinföra hädelselagarna?”

I början av november i år fann Svea hovrätt Salwan Najem skyldig till hets mot folkgrupp för att under sommaren 2023, tillsammans med den senare mördade Salwan Momika, vid ett antal tillfällen ha skändat Koranen och fällt nedsättande omdömen om muslimer. Momika och Najem hade lindat in Koranen i bacon, satt eld på den, trampat på den, rivit ut sidor ur den och putsat sina skor med dessa. De nedsättande omdömena om muslimer handlade om att tillskriva dem ett ”terroristiskt tankesätt”, men också om att peka ut dem som bärare av pedofila böjelser, jämföra dem med ”insekter och kackerlackor” och hävda att ”islamcancern… måste tas bort”. Flertalet av dessa yttranden fälldes uppenbarligen av Salwan Momika, inte av Salwan Najem. Åtminstone kunde hovrätten bara styrka att Najem fällt ett nedsättande omdöme om muslimer – att ”de slår sina tjejer”. Inte desto mindre fälldes han även för vad Momika sagt, med hänvisning till att han ”tillsammans och i samförstånd med” denne hade uttryckt missaktning för muslimer. Än mer problematiskt än hovrättens syn på personligt ansvar är emellertid dess tolkning av yttrandefriheten i samband med religionskritik. 

Nu är det förvisso inte orimligt att beskriva vissa av de uttalanden som Salwan Momika gjort som åtminstone indirekt hets mot folkgrupp. Jämför man människor med kackerlackor, eller beskyller dem för att vara terrorister och pedofiler, eller ser dem som en cancer, så menar man väl att de bör jagas, låsas in, eller rentav utplånas. (Man kan här tänka på nazisternas beskrivningar av judar som ”ohyra” som en del i rättfärdigandet av deras förintelseprojekt.)  

Men därav följer inte att det rimligt att, som hovrätten gör, tolka ett utmanande av islamiska föreställningar om helighet (skändande av Koranen, nedsättande omdömen om profeten Muhammed) som liktydigt med hets mot muslimer. Sådana handlingar markerar förvisso att man tar avstånd från religionen islam, men det innebär inte att man hotar muslimer som personer.  

Hovrätten blandar samman förakt för islam med förakt för muslimer genom att påstå att Momika och Najem har ”uttryckt missaktning mot muslimer med anspelning på deras trosbekännelse genom att dels skända Koranen på olika sätt, dels hålla anföranden där det fällts uttalanden som riktats mot muslimer som folkgrupp” (min kursivering). Här skulle alltså koranskändning och muslimfientliga uttalanden var för sig utgöra hets mot muslimer.

Även om Momika och Najem hade varit helt tysta och enbart ägnat sig åt att stampa och elda på baconinvirade koraner så skulle de alltså ha gjort sig skyldiga till hets. Koranskändningen, tagen för sig, ses nämligen av hovrätten ”som ett meddelande med ett visst budskap”.

Visserligen säger hovrätten att den omständigheten ”att Koranen är en helig skrift för muslimer innebär inte i sig… att den har ett särskilt skydd”. Likaså går hovrätten med på att det måste finnas stort utrymme ”att på ett sakligt och vederhäftigt sätt vara kritisk mot en religion i öppen debatt”. Men sedan kommer förbehållet: ”Att man uttalar sig om religionen ger… inte ett frikort att göra eller säga vad som helst utan att riskera att kränka gruppen som har den trosuppfattningen”.  

Att ”riskera att kränka” troende är en formulering som inte skiljer mellan handlingar som faktiskt kan begränsa troendes handlingsfrihet och handlingar som troende kan finna anstötliga och därför inte vill tillåta. ”Hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet är centralt för prövningen”, skriver hovrätten. Med en sådan utgångspunkt ger domstolen ett tolkningsföreträde åt de religionsutövare som söker en anledning att känna sig kränkta – nämligen de mest intoleranta och dogmatiska. Dessa är också de som är minst intresserade av en allmän rätt till yttrandefrihet.

Många troende muslimer tog säkerligen anstöt av Momikas och Najems koranhantering. Men koranbränningarna i sig var inget ingrepp i muslimers frihet att utöva sin religion. Momika och Najem försökte inte tvinga muslimer att bränna sina koraner. Inte heller tvingade de muslimer att överlämna sina koraner till att brännas. Momika och Najem brände sina egna exemplar av Koranen. Inte heller hindrade de båda koranbrännarna muslimer från att förrätta bön eller samlas i moskén, eller utsatte enskilda muslimer för fysiska angrepp. Det var Momika och Najem, inte fromma muslimer, som hotades till livet och behövde polisskydd i samband med koranskändningarna. Den religionsfrihet som uppretade muslimer kan tänkas göra anspråk på här handlar inte om deras egen frihet att respektera islams tabun utan om makten att kunna tvinga andra att lyda samma påbud.   

Det är inte länge sedan kristna salighetssökare kunde ta hjälp av lagen när de ville sätta gränser för sina mer fritänkande grannars handlingsutrymme med avseende på sådant som söndagsarbete och danstillställningar på långfredagen. (Lag om så kallat sabbatsbrott fanns fram till 1948 och nöjesförbud på långfredagen gällde till 1969.) Intoleranta kristna behövde inte nöja sig med att de själva var fria att avstå från att ta upp potatis på söndagen eller dansa på långfredagen. Lagen tvingade nämligen även icke-troende att leva efter bibliska tabun och påbud. Detta är vad som händer när respekten för troendes föreställningar om helighet blir vägledande för lagstiftningen. Och dit är vi på väg igen, när icke-troendes ovilja att respektera de troendes tabun ses som kriminell missaktning för de troende.

Utan att vidkännas det, introducerar hovrättsdomen ett hädelseförbud (åtminstone när det gäller islam) genom att peka ut islamkritik som väcker anstöt bland muslimer som straffvärd. Det är väl uppenbart att Momikas och Najems gatuteater inte har något att göra med ”saklig och vederhäftig” religionskritik. Men religionskritik är till sin natur och inte sällan av nödvändighet konfrontativ. När Voltaire angrep den katolska kyrkan under stridsropet ”krossa den skändliga!” så bemödade han sig förvisso inte om saklighet och vederhäftighet. Men det gör inte hans kritik oberättigad.

Religionskritik handlar ofta om att peka på det som är bisarrt, motsägelsefullt, fanatiskt, omänskligt, ovärdigt, lögnaktigt och vilseledande i religioner. Och ju mer fanatisk och fördömande en religion är i sin syn på avvikare och avfällingar, desto mer inbjuder den också till aggressiv kritik. Detta bör också finnas med som en bakgrund till Momikas och Najems koranskändningar.

Inskränkande religiösa dogmer och tabun utmanas genom att de berövas sin okränkbarhet. Även respektlösheten har sin givna plats i sådana sammanhang. När Knut Wicksell, professor i nationalekonomi i Lund, en novemberdag 1908 på Folkets Hus i Stockholm tog sig an ”dogmen om Jesu övernaturliga födelse”, så kunde han förvisso beskyllas för att brista i både saklighet och vederhäftighet. Wicksell gav röst åt Josef, åsidosatt av den helige ande i faderskapet till Jesus, och lät honom muttra att ”det var ändå fan, att inte den helige ande kunde låta mig få göra min lilla Jesus själv”. För att på detta sätt ha ”lastat och gäckat Guds heliga ord”, dömdes Wicksell till två månaders fängelse, vilka han senare avtjänade på fängelset i Ystad. (Dock under bekväma villkor, enligt vad Kjell Modéer, professor i rättshistoria i Lund, har uppgivit: Wicksell fick en cell med havsutsikt och hans mat hämtades från Hotell Continental du Sud.)

Domen mot Wicksell blev inledningen till en utdragen process i vilken hädelsebrottet till slut kom att mönstras ut ur lagstiftningen. Nu är vi återigen på väg att låta religiösa tabun sätta gränser för yttrandefriheten.  

Motiven kan se oklanderliga ut. De rubriceras med multikulturalistiska honnörsord som tolerans, respekt för den andre, antirasism, inkludering och så vidare. Och hade lagen om hets mot folkgrupp handlat om just hets – hot och uppvigling till våld – så hade den haft en självklar plats i ett samhälle som värnar allas rätt till frihet. Men en lag som jämställer hets med missaktning för vissa minoriteters religiösa föreställningar om helighet är ett hot mot såväl åsiktsfriheten som principen om likhet inför lagen.

Ingen muslim fick sin religionsfrihet begränsad av Momikas och Najems gatuteater. Däremot kostade uppträdandet Momika livet. Detta säger något om hur den verkliga hetsen i religiösa sammanhang ser ut.

Svea hovrätts dom i fallet Momika & Najem visar på problemet med nuvarande hetslagstiftning. Dess kriminalisering av missaktning skiljer inte mellan respektlöshet gentemot tro och respektlöshet gentemot troende. Därmed identifieras den troende med sin religion (vilket är just vad religiösa fundamentalister vill) och han ges samtidigt vetorätt mot icke-troendes sätt att bedriva religionskritik.

Vill man behålla formuleringen om missaktning i lagstiftningen, så skulle den göra mer nytta i en lag som uppmärksammar missaktning för åsiktsfriheten. En sådan lag skulle också beröva religionen sin särställning som särskilt skyddad form av övertygelse och jämställa den med politisk, moralisk, och estetisk åskådning. Det man får säga om Lenin eller Tage Erlander ska man få säga om en gud och hans profeter, och att bränna biblar eller koraner ska inte ses som ett värre hot mot samhällsordningen än att bränna Maos lilla röda eller ett exemplar av Parisavtalet om begränsning av den globala uppvärmningen. Berörda sympatisörer kommer förstås att bli upprörda, men det är ett rimligt pris för medborgerlig frihet.

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

***

Läs även: ”Europadomstolen sätter sig över demokratin”

Läs även: Även yttrandefriheten har gränser