Från finansmatador till fredsmäklare
Därför ställde Donald Trumps sin kompis i världshändelsernas centrum.
Bild: AP
Många höjde på ögonbrynen när Donald Trump efter valsegern i november 2024 meddelade att Steve Witkoff skulle bli hans särskilda sändebud för Mellanöstern, Ukraina och Iran. Med en bakgrund som advokat och fastighetsmagnat i New York, saknade den 67-årige Witkoff såväl diplomatisk erfarenhet som politisk bakgrund. Vad han däremot hade var en grundmurad lojalitet med Donald Trump, ett påstått affärsmässigt driv och rykte om sig att snabbt och effektivt avsluta en affär. I Trumps ögon var det precis de kvalifikationer som krävdes.
Steve Witkoff föddes 1957 i Bronx av judiska föräldrar med rysk bakgrund. Han och Donald Trump lärde känna varandra redan under åttiotalet, när de gjorde sig kända i New Yorks fastighetsbransch. Vänskapen har hållit i sig och numera är de även grannar i Palm Beach i Florida. Men valet av vännen Witkoff till ett av världspolitikens svåraste och viktigaste jobb har också kritiserats hårt, inte minst av Trumps politiska motståndare. Witkoffs brist på diplomatisk erfarenhet, innebär att han underskattar den historiska, kulturella och geopolitiska dynamiken som präglar konflikterna i Gaza, Ukraina och med Iran, anser kritikerna. Detta gäller särskilt hans fredsplan för Ukraina som har fått såväl amerikanska säkerhetsexperter ledargarnityret i Kiev att förfasa sig. Det som nu ligger på bordet är ett erkännande av Krim-halvön som tillhörande Ryssland liksom delar av östra Ukraina, vilket kritikerna ser som en belöning av Rysslands aggression mot Ukraina snarare än att främja varaktig fred mellan länderna.
Witkoff har också beskyllts för att vara allmänt ryssvänlig och att han uppvisar en alltför naiv inställning till Vladimir Putin. I en intervju hos den tidigare Fox-programledaren och numera twitter-profilen Tucker Carlson visade Witkoff också att han hade svårt att komma ihåg namnen på de aktuella regionerna i östra Ukraina som nu är under rysk kontroll. Situationen för Witkoff är inte heller lätt; han måste navigera mellan Donald Trumps önskan om en snabb överenskommelse och Ukrainas krav på territoriell integritet, samtidigt som han måste få den manipulative Putin att sluta skuggboxas och på allvar komma in i fredsförhandlingarna.
Till Witkoffs försvar kan dock sägas att han har kommit längre i denna ytterligt komplexa fråga än någon annan har gjort sedan Rysslands fullskaliga invasion för drygt tre år sedan. På världsscenen kan han också räkna sig till godo en temporär vapenvila mellan Israel och Hamas i januari 2025, vilket bland annat ledde till frigivning av delar av gisslan. I Gaza ses hans insats av vissa hoppfulla som ett möjligt första steg mot en lösning på gisslansituationen och en mer varaktig vapenvila.
I USA är synen på Witkoffs diplomatiska ansträngningar som nämnts splittrad. Enligt en färsk undersökning från Pew Research stöder cirka 40 procent av amerikanerna Trumps försök att få ett slut på krigen och konflikterna genom förhandlingar, medan 45 procent uttrycker oro för att eftergifter kan undergräva USA:s trovärdighet globalt. När det gäller Gaza är en majoritet positiv till vapenvilan, men i Ukraina-frågan finns en betydande oro för att USA bidrar till att ”ge bort” territorium till Ryssland, särskilt bland republikanska kärnväljare.
Steve Witkoffs person och insatser sammanfattar rätt väl det nya utrikespolitiska landskap som växer fram under Donald Trumps andra mandatperiod. Om tidigare administrationer har förlitat sig på vedertagna diplomatiska processer och multilaterala institutioner som FN, Nato med flera, så satsar Trump på enskilda förhandlare, snabba kanaler och direkta resultat. Witkoff kan sägas stå som symbol för denna förändring: en förhandlare som ser på internationella konflikter som - visserligen komplexa men ändå - affärer som går att ro iland, bara rätt incitament skapas. Valet av Steve Witkoff är dock en högriskstrategi. Om han lyckas kan han och hans chef Donald Trump skriva in sig i historieböckerna som mannen som löste några av världens mest explosiva konflikter. Om han misslyckas riskerar han däremot att bli symbolen för en impulsiv och riskabel utrikespolitik signerad Trump.
***
Läs även: Trumps tullar kan rädda Demokraterna
Många höjde på ögonbrynen när Donald Trump efter valsegern i november 2024 meddelade att Steve Witkoff skulle bli hans särskilda sändebud för Mellanöstern, Ukraina och Iran. Med en bakgrund som advokat och fastighetsmagnat i New York, saknade den 67-årige Witkoff såväl diplomatisk erfarenhet som politisk bakgrund. Vad han däremot hade var en grundmurad lojalitet med Donald Trump, ett påstått affärsmässigt driv och rykte om sig att snabbt och effektivt avsluta en affär. I Trumps ögon var det precis de kvalifikationer som krävdes.
Steve Witkoff föddes 1957 i Bronx av judiska föräldrar med rysk bakgrund. Han och Donald Trump lärde känna varandra redan under åttiotalet, när de gjorde sig kända i New Yorks fastighetsbransch. Vänskapen har hållit i sig och numera är de även grannar i Palm Beach i Florida. Men valet av vännen Witkoff till ett av världspolitikens svåraste och viktigaste jobb har också kritiserats hårt, inte minst av Trumps politiska motståndare. Witkoffs brist på diplomatisk erfarenhet, innebär att han underskattar den historiska, kulturella och geopolitiska dynamiken som präglar konflikterna i Gaza, Ukraina och med Iran, anser kritikerna. Detta gäller särskilt hans fredsplan för Ukraina som har fått såväl amerikanska säkerhetsexperter ledargarnityret i Kiev att förfasa sig. Det som nu ligger på bordet är ett erkännande av Krim-halvön som tillhörande Ryssland liksom delar av östra Ukraina, vilket kritikerna ser som en belöning av Rysslands aggression mot Ukraina snarare än att främja varaktig fred mellan länderna.
Witkoff har också beskyllts för att vara allmänt ryssvänlig och att han uppvisar en alltför naiv inställning till Vladimir Putin. I en intervju hos den tidigare Fox-programledaren och numera twitter-profilen Tucker Carlson visade Witkoff också att han hade svårt att komma ihåg namnen på de aktuella regionerna i östra Ukraina som nu är under rysk kontroll. Situationen för Witkoff är inte heller lätt; han måste navigera mellan Donald Trumps önskan om en snabb överenskommelse och Ukrainas krav på territoriell integritet, samtidigt som han måste få den manipulative Putin att sluta skuggboxas och på allvar komma in i fredsförhandlingarna.
Till Witkoffs försvar kan dock sägas att han har kommit längre i denna ytterligt komplexa fråga än någon annan har gjort sedan Rysslands fullskaliga invasion för drygt tre år sedan. På världsscenen kan han också räkna sig till godo en temporär vapenvila mellan Israel och Hamas i januari 2025, vilket bland annat ledde till frigivning av delar av gisslan. I Gaza ses hans insats av vissa hoppfulla som ett möjligt första steg mot en lösning på gisslansituationen och en mer varaktig vapenvila.
I USA är synen på Witkoffs diplomatiska ansträngningar som nämnts splittrad. Enligt en färsk undersökning från Pew Research stöder cirka 40 procent av amerikanerna Trumps försök att få ett slut på krigen och konflikterna genom förhandlingar, medan 45 procent uttrycker oro för att eftergifter kan undergräva USA:s trovärdighet globalt. När det gäller Gaza är en majoritet positiv till vapenvilan, men i Ukraina-frågan finns en betydande oro för att USA bidrar till att ”ge bort” territorium till Ryssland, särskilt bland republikanska kärnväljare.
Steve Witkoffs person och insatser sammanfattar rätt väl det nya utrikespolitiska landskap som växer fram under Donald Trumps andra mandatperiod. Om tidigare administrationer har förlitat sig på vedertagna diplomatiska processer och multilaterala institutioner som FN, Nato med flera, så satsar Trump på enskilda förhandlare, snabba kanaler och direkta resultat. Witkoff kan sägas stå som symbol för denna förändring: en förhandlare som ser på internationella konflikter som – visserligen komplexa men ändå – affärer som går att ro iland, bara rätt incitament skapas. Valet av Steve Witkoff är dock en högriskstrategi. Om han lyckas kan han och hans chef Donald Trump skriva in sig i historieböckerna som mannen som löste några av världens mest explosiva konflikter. Om han misslyckas riskerar han däremot att bli symbolen för en impulsiv och riskabel utrikespolitik signerad Trump.
***
Läs även: Trumps tullar kan rädda Demokraterna
