Svenska modellen knakar i fogarna inför valet

I Ulf Kristerssons podcast Fråga statsministern handlade det bland annat om öl förra veckan. Han berättade att han dricker en till två om det är lördag, och helst IPA. Men sedan hettade det till när Linus från Skogås konfronterade statsministern om arbetstidsförkortning, frågan som just nu får den svenska modellen att knaka i fogarna. Kortare arbetstid finns redan i andra nordiska länder och Kristersson gjorde som statsministrar brukar och riktade sig till arbetsmarknadens parter: ”Förhandla om de här sakerna! Hur ska fördelningen mellan löneutrymme och arbetstid se ut?”, sa han.

LO:s 13 förbund har för första gången enats om att begära centrala förhandlingar med Svenskt Näringsliv om arbetstidsförkortning. Svenskt Näringsliv säger blankt nej och varnar för ett BNP-bortfall på drygt 8 procent, eller 517 miljarder kronor, om 35-timmarsvecka skulle införas. LO tippar mer optimistiskt på en kostnad på 100 till 180 miljarder kronor för samma sak, maximalt 3,1 procent av BNP.  Hur mycket kortare arbetstid LO vill ha har inte preciserats. Det ska, menar man, avgöras i de förhandlingar som arbetsgivarna inte vill ha. Om Svenskt Näringsliv inte ändrar sig – inget tyder på det – lär frågan komma tillbaka i nästa års avtalsrörelse där de vanliga stridsmedlen står till buds: strejk, till exempel. 

Ingen av parterna vill att staten lägger sig i, men nu är det valår och det som surrar i luften kan mycket väl landa på de politiska partiernas torgmöten. Vänsterpartiet stöder LO:s förslag och Socialdemokraterna har ett liknande kongressbeslut. Men Vänsterpartiet går ett steg längre. De kräver en utredning och vill hota med lagstiftning om inte parterna kommer överens.  Samma slags hot ingick i Januariavtalet, då om arbetsrätten, och Centerpartiet var den pådrivande parten den gången. Utredningen fördes i mål, tumult uppstod men under galgen ingick parterna avtal. Av detta kan Nooshi Dadgostar ha fått blodad tand.   

Parallellt, och på en annan del av arbetsmarknaden, har utbildningsminister Simona Mohamsson hamnat i bråk med Sveriges kommuner och regioner (SKR) om hur mycket tid en lärare ska tillbringa med sina elever. Regeringen vill minska undervisningstiden och behöver därför – givetvis – fler lärare. SKR som ska anställa dem säger att det blir för dyrt, 7,5 miljarder kronor – medan regeringen får det till 2,5 miljarder kronor. SKR ”siffertrixar”, säger Mohamsson. ”Om SKR ställer sig i vägen, ja då får de flytta på sig”. 

Stor ilska i SKR, vars ordförande varnar för de höjda kommunalskatter som blir följden. Ungefär som när Svenskt Näringsliv varnar LO för att kortare arbetstid kraschar exportindustrin.  Om lärarna får en separat lag om undervisningstid är det ett brott mot den svenska modellen, anser SKR. Och sånt händer i valtider när ett undergångshotat parti vill stödja en yrkesgrupp som backas upp av väljarna. Lärarna har särbehandlats tidigare. När miljöpartisten Gustav Fridolin var skolminister öronmärktes pengar i Lärarlönelyftet,  ett tydligt brott mot svenska modellens princip att staten inte ska lägga sig i lönebildningen.

Samtidigt i Göteborg: det röd-gröna styret tvingas nu backa från en princip de indirekt har härlett ur den svenska arbetsmarknadsmodellen: att alla företag som kommunen upphandlar ska ha kollektivavtal. Detta efter en strid om skolrenoveringar där små byggföretag med få anställda i praktiken blev utestängda från upphandling.  Konkurrensverket har kritiserat Göteborg med hänvisning till EU-regler och kommunens egna tjänstemän har nu uppmanat politikerna att ge sig. 

 Inte heller detta går att skilja från valrörelsen. ”Klockren valfråga för 2026”, enligt Göteborgs kommunalråd Jonas Attenius (S). Fast att Bryssel skulle ge vika, eller att väljarna skulle strömma till för att hjälpa kommunalrådet porta små lokala företag från upphandlingar låter osannolikt, oavsett vilken modell det handlar om.

***

Läs även: Vänsterpartiet öppnar för ny kärnkraft

Läs även: L:s vänsterfalang ska ta ”Tjafspartiet” över riksdagsspärren