Synlig Busch tar sitt parti till nya höjder 

Kristdemokraterna fick 5,4 procent av väljarstödet i SvD/Verians opinionsmätning förra veckan – den högsta siffran sedan valet 2022. Trenden för partiet var positiv redan innan Ebba Busch åkte till Davos och intervjuades av CNN, BBC och andra internationella tv-kanaler där hon väckte uppmärksamhet bland annat genom att kalla sig själv ”the leader of the Swedish Busch administration”. I Demoskops januarimätning för partiledarförtroende ligger Ebba Busch bara fyra procentenheter efter ettan Jimmie Åkesson, och långt över andra småpartiledare. 

– Vi känner vind i seglen och har sett en uppgång sedan i maj, säger Christian Carlsson (KD), ordförande i riksdagens socialutskott.

Under de två åren dessförinnan låg KD oftast under riksdagsspärren i sammanvägda mätningar. Med det rutinerade pr-geniet Ebba Busch i sadeln sedan elva år kan man lika gärna fråga sig varför det inte har gått bättre? Väljarna tycks belöna partiet när det håller en tuff linje. Bäst gick detta under valåret 2022: efter påskkravallerna var stödet hela 8,5 procent i en mätning, sedan Ebba Busch hade ställt frågan varför polisen inte sköt skarpt när den attackerades av demonstranter. Cirka 100 poliser skadades i sammandrabbningarna. ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?” frågade Ebba Busch retoriskt i Ekots lördagsintervju. 

Men tillfälliga opinionsframgångar är inte samma sak som inre frid. Enligt valanalysen tio månader senare syntes KD ”för lite” i frågor som sjukvård, och den hårdare profilen stötte bort många frikyrkliga väljare – historiskt partiets väljarbas. Det är sjukvård som väljarna främst förknippar KD med, och det råkar också vara väljarnas allra viktigaste fråga. KD:s prestigeprojekt inför förra valet var att staten skulle ta över ansvaret för sjukvården från regionerna. ”Århundradets vårdreform”, sa Busch. Det gamla KD-kravet fick en ny, aggressiv formulering.

– Ebba gick ut och sa att hon ville sparka alla regionpolitiker. Det är klart att många blev sårade, säger en KD-källa.

Enligt partiledaren kostade regionpolitikerna 1,7 miljarder kronor och pengarna borde ha lagts på sjuksköterskor och läkare. ”Norge utredde bara ett år, sen sjösatte man reformen”, sa Busch.  Men i Sverige fick KD bara SD med sig på förslaget. Det statliga ansvaret stärktes på sex områden, men i den stora principfrågan hände ingenting. Tvärtom kom larm om att andra partier, i synnerhet Moderaterna, motarbetade regeringens direktiv. En moderat regionordförande kallade tanken på ett förstatligande för ”skit”.

Även talespersonerna i paradfrågan ifrågasattes internt i KD, enligt Fokus källor. Sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson hoppade överraskande av regeringen och blev landshövding i Västmanland. ”Jag trodde inte att Acko bara skulle slängas iväg”, säger en partiintern kritiker. Ny på sjukvårdsministerposten blev Elisabet Lann som svimmade på sin första pressträff. ”Hon uppfattas som en tjänsteperson”, säger en källa. Det vill säga – en kunnig expert, men inte en politiker som briljerar på sociala medier. Och partiledaren själv ”har inte trovärdighet i sjukvårdsfrågan”, enligt en källa.

Problemet är egentligen samma som belystes i SVT:s 30 minuter där Busch medverkade förra veckan. De hårdaste frågorna där gällde inte KD, utan Moderaterna och Sverigedemokraterna och relationen till dem. ”Var det ett misslyckande för KD att det inte blev en blocköverskridande energiöverenskommelse?”, löd en fråga. ”I så fall får man väl bjuda på det” svarade Busch – visserligen ganska avväpnande, men hon dolde samtidigt den irritation som många kristdemokrater har upplevt i regeringssamarbetet med – i synnerhet – Moderaterna.

För Ebba Busch skapar det långsiktiga problem om hon fortsätter att ställa ut drastiskt formulerade vallöften som de större Tidöpartierna sedan gör mos av. Sådant tär på trovärdigheten i väljarkåren.

Men det stora bekymret, anser kritikern ovan, är att KD inte är kristdemokratiskt parti längre, utan standardkonservativt. Dagens ungdom, förstagångsväljarna, är i tilltagande utsträckning konservativa – och det kan vara dem partiet vill nå. 

– Är det mini-Ebbor man söker? Först var KD det kristna partiet. Sen var det familjepartiet. Därefter det borgerliga garantpartiet. Sen blev det sjukvårdspartiet. Nu är det sanningssägarpartiet, säger källan.

Trots att KD blivit alltmer mörkblått glunkas det om planer att gå över till Magdalenaland om Tidöregeringen förlorar valet – ett scenario aktualiserat av Liberalernas härdsmälta. Men en S+KD-pakt är som bäst ett tredjehandsalternativ, säger en källa till Fokus.

-Om alla alternativ för en högerregering är uttömda och det annars skulle bli en rödgrön regering så tror jag att Ebba skulle få partiet med sig, säger källan, som menar att Socialdemokraternas öppning för regionförstoring kan tilltala KD. Det är inte samma sak som förstatligad vård, men ändå ett litet steg på vägen.

Motivet skulle också vara att driva igenom mer kärnkraft och bibehålla en stram invandring. Med andra ord – dra Socialdemokraterna högerut i två avgörande samhällsfrågor. Något som MP, C och V knappast vill hjälpa till med.

Samtidigt, tillägger källan, skulle detta bara fungera om KD och S tillsammans blev större än M och SD. Så är inte fallet idag. Tankeexperimentet kräver också att M och SD släpper fram en sådan konstellation.

Michael Anefur i Kristianstad har i olika tunga roller – både som kommunpolitiker och riksdagsledamot – följt KD:s förändringar. Han är pragmatisk. Partiet är både mjukt och hårt.

– Jag är mer en mittenmänniska än en högermänniska. Jag kom till partiet för att jag ville ha en bra socialpolitik. När vi får nya medlemmar i dag är det fortfarande de sociala frågorna som har attraherat dem, säger han.  

– Men hela samhällsklimatet har flyttat sig. Vi kan inte prata om äldreomsorg när Trump vill ha Grönland. Fast vår styrka ligger fortfarande i de sociala frågorna, det har egentligen inte ändrat sig.

Anefur, som är präst och lärare, har historiskt varit mycket kritisk till SD:s integrationspolitik. Idag accepterar han SD:s närvaro i Tidösamarbetet, och reflekterar över småpartikamraten Liberalernas öde.

– Jag blir ledsen att ett liberalt parti har tappat så otroligt stort. Det är sorgligt på så många sätt. Men man kan inte säga att ett mycket större parti inte ska få vara med. Vi är helt beroende av Sverigedemokraterna – det är en marginell skillnad jämfört med om de satt i regeringen. Samarbetet hittills har ju gått alldeles utmärkt.

***

Läs även: Inifrån M-krisen: ”mexikanskt dödläge” eller S-koalition?

Läs även: Centerpartister ratar V:s närmanden: ”Blev provocerad”