Klimatförändringarna är inte jordens undergång

– Klimatförändringarna kostar oss i princip ingenting just nu. I slutet av det här århundradet kommer de förmodligen att kosta några få procent av BNP. Med andra ord: klimatet är en viktig fråga – men inte på något sätt det tjugoförsta århundradets viktigaste.

Det är en rätt radikal sak att säga 2025. Sverige är tjugo år ifrån att förbjuda nettoutsläpp av koldioxid och EU har bestämt att hela kontinenten ska nå net zero på en generation. FN har fastslagit att klimatförändringarna är vår tids ödesfråga, och dess generalsekreterare António Guterres deklarerade 2023 att det inte längre är global uppvärmning som gäller – nu befinner vi oss i den globala kokningens era. Att invända har, åtminstone i det offentliga samtalet, blivit suspekt.

Björn Lomborg sticker med andra ord ut. Den danske statistikern argumenterar för att klimatförändringarna är något mänskligheten är fullt kapabel att hantera – medan den klimatpolitik som nu drivs i Sverige och Europa riskerar att göra ännu större skada än koldioxidutsläppen.

För att förtydliga att han inte är en så kallad klimatförnekare upprepar han vad som har blivit något av en catchphrase:

– Klimatförändringarna är ett problem. Men de är inte jordens undergång.

Vi befinner oss i Björn Lomborgs hem i Skåne, en avundsvärd skånelänga som han delar med sin svenske pojkvän. Växtligheten är nästan lika tät inomhus som ute i trädgården. I en fåtölj ligger grannens katt och sover. Intill står pianot Björn spelar på ibland, när han inte är upptagen av tv-spel.

– När jag inte behöver vara vuxen är jag fortfarande tolv år. Jag gillar pizza och läsk och älskar verkligen att ingen längre kan komma och säga åt mig att jag inte får dricka Fanta till frukost.

Med tanke på hans yrkesliv är det imponerande att han har tid att spela Cyberpunk 2077. Förutom att skriva böcker (den senaste: Best Things First) och figurera i medier världen över leder han tankesmedjan Copenhagen Consensus, som försöker identifiera de mest kostnadseffektiva sätten att lösa världens problem.

– Eftersom vi inte har obegränsade resurser måste vi fråga oss var de pengar vi har gör mest nytta. Vi försöker identifiera var nästa dollar eller nästa krona kan bidra som mest till att göra världen till en bättre plats.

För att göra det måste man ta reda på vad till exempel vaccinationsprogram eller vindkraft gör för nytta, och sätta det i relation till vad de kostar. Det kräver komplexa matematiska modeller.

Björn Lomborg hänvisar till två stora metastudier från 2024, som i sin tur har vägt samman en mängd andra studier för att försöka uppskatta den globala uppvärmningens sannolika kostnader. En är gjord av William Nordhaus, den ende klimatekonom som fått Nobelpriset, en annan av Richard Tol vid Vrije Universitet i Amsterdam. Båda har undersökt vad en temperaturökning på tre grader i slutet av århundradet – dubbelt så högt som Parisavtalet säger, ett katastrofscenario enligt FN – skulle kosta. Resultatet: 2–3 procent av BNP.

– Det betyder att världens BNP i slutet av århundradet kommer att vara mellan två och tre procent lägre än det hade varit utan klimatförändringarna – i det väldigt osannolika scenariet att vi inte skulle bli bättre på att anpassa oss efter dem, säger Lomborg.

Att tala om klimatförändringar i BNP-termer kan låta främmande för den som är van att läsa om sjunkande öar och livsfarliga värmeböljor. Inte minst som stora delar av klimatrörelsen beskriver tillväxt som en del av problemet. Men enligt Lomborg är det nödvändigt för att sätta frågan i perspektiv.

– FN uppskattar att om den tekniska, ekonomiska och politiska utvecklingen fortsätter som den har gjort hittills, kommer den genomsnittliga människans välstånd år 2100 att vara 450 procent av dagens genomsnitt. Det är en fantastisk utveckling. Det innebär inte att de två eller tre procenten som klimatförändringarna hotar att radera inte betyder något. Men det ger perspektiv.

Att mäta värdet av ett lands samlade produktion har en svaghet. Även om det är ett bra mått på mänskligt välmående, är vi som bekant inte planetens enda art.

Har inte andra varelser ett egenvärde som vi behöver ta med i beräkningarna?

– Jag har varit vegetarian sedan jag var elva eftersom jag inte vill döda djur, så jag är den första att instämma i att andra arter har rättigheter. Och i demokratier är det mycket riktigt bara människor som röstar, inte pingviner eller tallar. Men det finns ett samband mellan BNP och hur vi behandlar naturen: enkelt uttryckt, är man fattig hugger man ner skogar för att få bränsle, är man rik flyttar man in till städer och skogarna växer tillbaka. Ju rikare vi blir, desto bättre tenderar vi att behandla naturen.

Efter att ha tittat på klimatförändringarnas kostnad – alltså kostnaden av att inte göra något – är nästa steg att titta på vad klimatpolitiken kostar. Här blir återigen många obekväma. Om planeten brinner, som klimataktivister ofta uttrycker det, framstår det som irrationellt att ifrågasätta priset på brandsläckare. Man gör allt man kan för att släcka elden, kosta vad det vill.

Björn Lomborgs invändning är att huset inte brinner. Och i det läget kan det göra mer skada än nytta att dränka det i släckmedel.

– Om du kommer på något som kostar en procent av BNP och löser större delen av klimatproblemen är det en bra idé. Vad vi talar om i dag är tyvärr att spendera en betydligt större del av BNP på att enbart fixa en liten, liten del av problemet.

Han syftar på EU:s löfte att kapa nettoutsläppen av koldioxid med 55 procent år 2030 (jämfört med 1990 års nivåer), med 90 procent år 2040 och helt och hållet år 2050.

– Att kapa utsläppen med 55 procent till 2030 kommer att bli väldigt kostsamt. Att kapa utsläppen med 90 procent till 2040 – det kommer inte att hända. Det är genomförbart på det sättet allt är genomförbart om man är beredd att betala priset, men priset är så högt att någonstans mellan 2030 och 2040 kommer människor att göra uppror och rösta fram regeringar vars linje är ”skit i den gröna given”.

De gångna årens skenande elräkningar har givit en försmak på sådana kostnader. De spelade en så stor roll i riksdagsvalet 2022 att valforskarna vid Göteborgs universitet gav sin analys titeln ”Energivalet”. Men elpriserna är bara en liten del av problemet när man övergår till instabila, väderberoende energikällor. Blir energi dyrare så blir allt dyrare: mat, möbler, byggmaterial, kläder. Välståndsökningen stannar av.

Och medan kostnaden blir hög, är nyttan försvinnande liten. EU står bara för sex procent av världens utsläpp av växthusgaser.

– Om våra utsläpp upphörde i morgon skulle det vara svårt att uppmäta någon effekt över huvud taget på temperaturen i slutet av århundradet. Den stora mängden utsläpp kommer att fortsätta komma från Kina, Indien, Afrika, Indonesien, Brasilien – och ingen i de länderna kommer att titta på Tyskland eller Sverige och känna att de också gärna vill ha höga elpriser och ingen industri att tala om.

Björn Lomborg slår ut med händerna.

– Dagens uppsättning av lösningar på klimatproblemen är egentligen bara otroligt dyr godhetssignalering.

1998 skrev Lomborg, då docent i statistik vid Århus universitet på Jylland, en serie artiklar i den danska dagstidningen Politiken. Han argumenterade för att miljörörelsens oro för föroreningar, utarmning av naturresurser och klimatförändringar var överdriven och att Kyotoprotokollet – sin tids Parisavtal – skulle göra mer skada än nytta. Artiklarna blev en bok, bästsäljaren Världens verkliga tillstånd. Debatten blev eldig, men under många års tid var Björn Lomborg den sortens person som figurerade på topplistor över ”globala ledare” eller ”inflytelserika tänkare”: Time Magazine, Foreign Policy, Bloomberg. Till och med The Guardian utsåg honom 2008 till en av ”50 personer som kan rädda planeten”.

I dag hamnar man inte på listor över framtidens globala ledare om man ifrågasätter nödvändigheten i att genomföra en hastig grön omställning. När nästan varannan svensk är mycket oroad över klimatförändringarna (källa: SOM-institutet) och samtliga riksdagspartier tycker att Sverige ska nå net zero fem år före resten av EU, uppfattas man snarare som en dissident. Björn Lomborg är visserligen en populär dissident; han har gästat Joe Rogans och Jordan Petersons poddar och skriver gästledare i Svenska Dagbladet, bland mycket annat. Men det politiska och mediala klimatet har helt klart genomgått en påtaglig förändring sedan han först engagerade sig i klimatfrågan.

Vad tror du det beror på?

Björn Lomborg skrattar till.

– Det kan bli ett långt svar.

Kör.

– Till en början beror det på hur intresseorganisationer fungerar. Om man talar med lärare varnar de för sjunkande läskunnighet. Talar man med läkare varnar de för att vi har blivit för feta. Båda stämmer – men det är också ett faktum att vill man få mer pengar till skolan eller vården hjälper det att överdriva problemen. På samma sätt kommer inte Greenpeace att lyfta fram positiva nyheter om klimatet, för det ligger helt enkelt inte i deras intresse.

Att det är så intresseorganisationer fungerar är inget nytt.

– Men just i klimatfrågan glömde vi någonstans på vägen glömde vi att hålla huvudet kallt på samma sätt som vi gör i andra politiska sfärer. Vi har låtit oss uppslukas av en katastrofberättelse, och där tror jag att klimatjournalister bär ett betydande ansvar. Reportrar som skriver om skolan eller vården skulle med självklarhet ifrågasätta katastrofscenarier för skolan och vården. Men i klimatfrågan är många journalister i praktiken stenografer åt kampanjorganisationer.

Här skulle klimatjournalistkåren förmodligen invända att dess berättelse har stöd i forskningen, inte minst av FN:s klimatpanel – men även Björn Lomborg hänvisar ofta till FN:s klimatpanel. Han och de journalister som läser klimatpanelens rapporter tar med sig helt olika budskap därifrån. En tänkbar förklaring är att rapporterna är väldigt långa och läsarovänliga, men inleds med kortare ”sammanfattningar för beslutsfattare” vars innehåll i själva verket förhandlas fram av politiker och tjänstemän. Dessa har ibland anklagats för att inte alltid återge resten av rapporten på ett helt sakligt sätt.

Men det är samma sak med andra akademiska artiklar: olika läsare tar till sig helt olika saker. Till exempel konstaterade en artikel från 2011 att 187 miljoner människor riskerade att bli hemlösa av ökade havsnivåer. Det är vad medierna tog med sig. Men artikeln konstaterade också att människor i realiteten anpassar sig till den grad att sannolikt enbart 305 000 människor skulle behöva flytta när det kom till kritan.

Är det bara journalister som väljer en säljande berättelse, eller finns det en diskrepans mellan vad klimatforskare faktiskt kommer fram till och vad de förmedlar till en bredare allmänhet?

– Om forskare blåser upp saker? Ja, det gör de, men i sammanhanget relativt lite. De flesta klimatforskare jag har träffat är smarta, vettiga människor – förmodligen en aning för oroade, men inte särskilt alarmistiska. Men de, och deras universitet och universitetens PR-avdelningar, vet vad som säljer, säger Björn Lomborg.

Alltså: forskare gör gedigen forskning, PR-avdelningarna skruvar upp budskapet, okritiska journalister nappar. Och sedan? Politikerna.

– Det äldsta knepet i boken är att säga ”här är något läskigt – rösta på mig så får jag det att försvinna”. Krig har fyllt den funktionen i århundraden – det här grannlandet är hotfullt, rösta på mig så försvarar jag oss. I dag fyller klimatet samma funktion.

Och medan man i krig måste spendera pengar direkt på soldater och krigsmateriel, räcker det i klimatfrågan att göra utfästelser som någon annan måste betala för om tjugo år.

– Länge kunde man verkligen ha kakan och äta den. Men nu har vi nått den punkten där vi faktiskt behöver betala – och det kommer att bli riktigt, riktigt dyrt.

Det låter som en väldigt cynisk strategi, både från medias och politikens sida. Tror du inte det finns en hel del genuint övertygade individer också?

– Jo, jag tror att många har goda intentioner. Min erfarenhet är att de flesta människor är bra personer som vill göra världen bättre. Men om man spenderar ett år inuti den gröna bubblan är allt man hör att vi står på randen till en katastrof, att vind- och solkraft är billig och orsaken till att vi inte anammar det är oljejättarnas lobbyister… Det är klart att man rycks med. Jag tror att många politiker gav sig in i det av strategiska skäl för att vinna röster, men att de sedan har fastnat i det.

Andra, med mindre positiv människosyn än Björn Lomborg, har liknat klimatrörelsen vid en sekt, eller åtminstone ett sekulärt substitut för den mening med livet som religionen förr gav.

– Det är inte mitt område, men det låter tänkbart. Det är klart att det är underbart att känna att man är del av en rörelse som kan rädda mänskligheten undan undergång. Det får en att känna sig mycket mer betydelsefull än att man är en del av ännu en generation som sakta men säkert kommer att göra världen en liten aning bättre – även om det sannolikt är det senare som stämmer.

Samtidigt tror han det är lätt att överdriva hur oroade vanliga människor är. Att opinionsmätningar visar att stora delar av världens befolkning oroar sig för klimatet innebär inte att de faktiskt går runt med en klump i magen.

– På ett sätt har människor blivit mycket oroligare de senaste decennierna. Men när Donald Trump i princip lade om hela USA:s politik till att inte bekymra sig för klimatet blev det knappt några demonstrationer. När det kommer till kritan verkar folk mer bekymrade över immigration och tullar.

Till och med Greta Thunberg har andra frågor på agendan nu, påpekar Björn Lomborg.

– Jag har en hel del respekt för henne. Hon hade en poäng när hon sa att alla politiker säger åt hennes generation att jordens undergång är nära, så varför gör de i så fall ingenting? Men om hon verkligen trodde att klimatet kommer att leda till jordens undergång – varför går hon nu helhjärtat in för Palestina? Kanske var undergångsretoriken helt enkelt användbar och bekväm ett tag, men nu rör vi oss vidare mot något nytt.

I så fall medför det något positivt: Björn Lomborg kanske skulle kunna ägna sig mer åt vad han egentligen vill tala om, det vill säga de mest kostnadseffektiva sätten att lösa världens problem.

Så vad är det största problemet som behöver lösas?

– Det är egentligen fel fråga. Det är klart det går att identifiera det största problemet i världen, men vad händer om vi inte kan lösa det? Den viktiga frågan är vad den bästa lösningen är. Var kan de resurser vi har göra mest nytta?

Han och ekonomerna på Copenhagen Consensus har räknat på det. Att vaccinera barn till en årlig kostnad av 1,7 miljarder dollar skulle rädda mer än en halv miljon liv varje år, vilket innebär en vinst på över hundra gånger kostnaden om man räknar BNP och det värde vi de facto tillskriver mänskligt liv att döma av vad vi betalar för trafiksäkerhet, försäkringar etcetera. Bättre tuberkulosvård skulle kunna rädda lika många liv varje år till priset av 6,2 miljarder dollar. Transparenta digitala upphandlingssystem för stater skulle kunna spara in tio miljarder dollar som annars hade gått till korruption, till priset av 76 miljoner. Utbildning, ny jordbruksteknik och förbättrad mödravård skulle alla generera många gånger större värden än de kostar.

I jämförelse är kalkylen för net zero inte imponerande.

Samtidigt är ökat välstånd i sig en sorts klimatpolitik, tillägger Björn Lomborg. Rikedom är i sig ett skydd mot klimatförändringar.

– Fattiga människor drabbas mycket hårdare av klimatrelaterade katastrofer. När en orkan drar in över Florida dödar det ett antal människor, orsakar en blipp i ekonomin och sedan går USA vidare. Om en likadan orkan drar in över Guatemala kan tiotusentals människor dö och ekonomin ruineras i flera år framåt.

Just omsorgen om planetens fattigaste tror Björn Lomborg är en av de viktigaste drivkrafterna bakom många människors klimatengagemang. Inte minst i norra Europa, där det inte är otänkbart att ett varmare klimat skulle få övervägande positiva effekter. De som verkligen skulle förlora är de som lever i fattiga länder närmare ekvatorn.

– Men det är något fundamentalt fel med idén att välmenande svenskar ska hjälpa resten av världen genom att kapa sina utsläpp. Tänk dig en fattig kvinna i Etiopien vars familj inte har mat för dagen och vars barn riskerar att dö av malaria i natt. Och så kommer en svensk och säger ”det är förskräckligt – så vet du vad jag kommer att göra för henne? Jag kommer inte att ta bilen till jobbet i morgon”. Om man bryr sig om världens fattiga finns det väldigt mycket bättre saker man kan göra för dem.

***

Läs även: ”Den katolska tron ligger närmare den sekulära människan än islam gör”

Läs även: Juno Blom: ”Vi sviker barn och lämnar dem åt sitt eget öde”