Kan en självsäker dansk väcka Sverige?

Huruvida Jon Dahl Tomasson är masochist och/eller narcissist har inte framkommit i mediarapporteringen sedan han blev förbundskapten för svenska herrlandslaget i fotboll, men de personlighetsdragen skulle helt klart passa.

För var säkra på en sak: Miljontals självutnämnda experter i tv-soffan kommer att sitta med slipade knivar, redo att hugga så fort ett nytt speltaktiskt upplägg eller en vågad spelaruttagning fallit platt.

Han gör därför klokt i att inte bosätta sig i Sverige, denne vår första icke-svenske förbundskapten. Den hyperstarka igenkänningsfaktor som automatiskt tillkommer ledaren för vårt viktigaste landslag, adderar rimligen överdoser stress till det redan extremt stressande uppdraget: Make Sweden Great Again.

Skönt då att kunna gå ut med hunden – om han har någon – utan att behöva huka för arga, besvikna, kritiska blickar efter en mindre lyckad match.

Det märktes tydligt på företrädaren Janne Andersson hur mentalt pressad han var de sista två åren, som när han efter hemmamatchen mot Azerbajdzjan förra våren hamnade i direktsänt storgräl med Viaplays profilstarke tyckare Bojan Djordjic.

Den tidigare så folkkäre korvmedbrödälskaren – som tog Sverige till VM-kvartsfinal 2018, efter att i kvalet ha städat av storheter som Holland och Italien och som i efterföljande EM ordnade gruppseger över bland andra Spanien för att sedan oturligt falla i åttondelen – föreföll alltmer obalanserad och stingslig i takt med fallet på världsrankningen.

Dahl Tomasson förväntas inte bara leverera resultat. Med förbundets goda minne är ambitionen också att spela kul fotboll. Något som redan skapat gnissel hos vissa fotbollsföljare, vilka drar sig till minnes Jannes företrädare Erik Hamrén, och dennes flåshurtiga snack om ”shining”. Samtidigt som han inte förmådde begripliggöra sina taktiska dispositioner – om där fanns några – förutom att Zlatan skulle ha mycket boll. 

”Folk måste vara med oss på det här äventyret och på den här resan, så vi behöver underhålla människor”, utvecklar Dahl Tomasson tankarna för Fotbollskanalen. ”Självklart handlar det om att vinna matcher men i slutändan måste vi också ge något tillbaka till supportrarna.” 

Make Sweden Great Again, förresten? Är vi inte bara småhandlare i världsfotbollen? Inte historiskt, faktiskt. I VM:s maratontabell har vi bara de åtta världsmästarnationerna framför oss; plus Holland och Belgien.

Nu väntar träningsmatcher mot Portugal och Albanien. De måste inte vinnas; förbundskaptener ges alltid en viss resultatrespit. Men snart nog måste de senaste årens pojklagsaktigt pinsamma försvarsläckor tätas. Och offensivt måste betydligt fler mål kramas ur den stora talangbas landslaget onekligen besitter: Premier League-stjärnorna Dejan Kulusevski och Alexander Isak, Viktor Gyökeres, Antony Elanga, Hugo Larsson med flera.

Vad gäller spelsystem har Dahl Tomasson förespeglat flexibilitet; anpassning till matchsituation, spelarmaterial, motståndarnas spelsätt. Så om hans förbundskaptenstid utmynnar i en förlängning av den 4-4-2-regim som rått i över 40 år i landslaget återstår att se.

Strax tittar vi på hur ”den svenska modellen” – eller ”svengelska modellen” – växte fram, speglat genom våra fyra första förbundskaptener. 

Men innan dess några ord om den förbundskaptenslösa period då Sverige blev en veritabel stormakt inom världsfotbollen, och vilket spelsystem som då rådde.

En närmast ofattbar svensk framgångsera inleddes med OS-guld 1948 och avslutades med silver i hemma-VM 1958. Däremellan VM-brons 1950 och OS-brons 1952. Två förklaringar ska här snabbt lyftas fram. Sverige slapp kriget och hade därför kunnat vårda sina fotbollstalanger. Och vilka talanger, sedan! AC Milans fruktade anfallstrio Gre-No-Li: Gunnar Green, Gunnar Nordahl, Nisse Liedholm. Bollgeniet Nacka Skoglund. Kalle Svensson i mål. Tyskdödaren Kurre Hamrin.

Ledare var, då som nu, en icke-svensk. Engelsmannen George Raynor. Av stjärnforwarden Agne Simonsson kallad »en go’ gubbe /…/ Han var väldigt vänlig på alla sätt och hade förmågan att ingjuta självförtroende i spelarna«.

Men Raynor – som gärna sjöng om Tjocka Lasse för sina spelare – var alltså inte förbundskapten. Den titeln fanns ej. Ansvaret för landslaget låg på en uttagningskommitté (UK). Men någon skulle ju leda träningarna och matchcoacha laget, det var Raynors uppgift.

Ett skäl till att rekryteringen skedde utomlands ifrån, var viljan att balansera de så starka klubbintressena i svensk fotboll. Och varför från just England? De flesta av våra fotbollsimpulser kom därifrån, inklusive den spelmodell som redan på 20-talet utvecklades av legendariske Arsenal-tränaren Herbert Chapman; det så kallade WM-systemet.

Tänk ändpunkterna i linjerna i bokstäverna W och M som representerade varsin utespelare. Tre backar, två defensiva mittfältare, två offensiva mittfältare/släpande forwards (vänster- och högerinner), samt tre renodlade forwards: vänster- och högerytter plus centertank.

I siffersättning går systemet under namnet 3-2-2-3 eller 3-2-5. Det uppstod efter en uppmjukning av offsideregeln 1925, föranledd av sjunkande målsnitt och överdrivet defensiv fotboll.

Mottagande forward behövde nu inte längre ha tre, utan bara två motspelare (inklusive målvakten) mellan sig och mållinjen för att vara legitim passningsdestination. Det blev lättare att anfalla. Chapmans motstrategi blev att från tidigare gällande system, 2-3-5, dra ner en mittfältare och göra denne till en tredje back.

Chapman var för övrigt en av de stora fotbollsledarna. Han erövrade makt till tränare från klubbledningens gubbar. Han inledde samarbete med fysioterapeuter för att vässa spelarnas fysik. Han förespråkade elljusmatcher och numrerade tröjor. Och han förmådde London stad att ändra namnet på tunnelbanestationen Gillespie Road till Arsenal.

UK avvecklade sig självt 1962, och vår förste förbundskapten i fotboll blev Lennart Nyman. Han tog över i en förfallsperiod. Vi hade misslyckats kvala in till VM i Chile. Publiksiffrorna dalade (delvis på grund av konkurrensen från tv:s sändningar). Vår ”gyllene generation” var pensionsfärdig, de nya talangerna få. Vidare var tillgången starkt begränsad på de framstående utlandsproffs vi trots allt hade. 

Dels för att amatöridealen levde kvar starkt inom svensk fotboll. Dels för att de utländska klubbarna var ogina med att släppa spelare till landskamper, bland annat på grund av skaderisk.

Vis av erfarenheten hade landslaget bytt från 3-5-2 till 4-2-4. I VM-finalen 1958 hade ju Brasiliens forwardskvartett – Zagallo, Vava, en då 17-årig Pelé samt Garrincha – firat rena (h)julafton mot vår trebackslinje. (Den svårt bohemiske dribblingsfantomen Garrincha var hjulbent på ena benet och kobent på det andra.)

Nyman var en färgsstark och frispråkig karaktär, en av de klassiska svenska klubbpamparna, med sitt många decennier långa och självtillräckliga ledarskap i arbetarklubben Hammarby. En lustig detalj är att hårt arbetande livsmedelsdirektören Nyman blev moderat kommunalpolitiker.

Efter en riktigt bitter förlust hemma mot Västtyskland 1965, medförandes att vi missade ännu ett VM-slutspel, avgick Nyman. Han fick tjata sig till 5 000 kronor från förbundet som total ersättning för sitt nästan-ideella ledarskap.

Efterträdaren Orvar Bergmark – framstående högerback i 58-laget, pudelklok och människovänlig – fick även han brottas med bryderiet: Hur få in utlandsproffsen i laget?

Marseille ville inte släppa iväg sin dribblingskonstnär Roger Magnusson. Feyenoords Ove Kindvall – som avgjorde Europacup-finalen 1970 – har berättat att det blev kraftiga löneavdrag om han kom tillbaka skadad från landslagsuppdrag.

Länge var förbundsstödet dessutom svagt. Amatöridealen levde starka. (Även inför hemma-VM 1958 var proffsens medverkan en debatterad fråga; fotbollens ”nationalromantiker” menade att kreativa och lagsolidariska aspekter tog stryk i de krasst kommersiella proffsligorna.)

Men pamparna kom att bli allt mer positiva till hemkallande av proffsen. Inte minst på grund av den uppenbara kvalitetshöjning de stod för när de prövades. Detta efter ett antal år då vi ofta blev utspelade, bland annat av de kvicka och passningssäkra ”statsamatörerna” från öst: Ungern, Jugoslavien, Sovjet. 

Men 1967 skrotades gamla mossiga amatörbestämmelser, och kommittén Fotboll-70 sjösattes för att modernisera svensk fotboll som ”ideologiskt” länge stått still, samtidigt som spännande saker börjat hända på kontinenten. 

I Italien utvecklades med framgång den cyniska försvars- och kontringsinriktade catenaccio-fotbollen (catenaccio betyder lås) – med extremt många 0–0 och 1–0-matcher som följd – och i Holland började man i främst Ajax – med tränaren Rinus Michels och stjärnan Johan Cruyff – modellera fram den så kallade totalfotbollen. En attraktiv spelmodell där spelarna inte var låsta till sina ursprungspositioner. Även försvarare skulle kunna anfalla (och anfallare försvara). Varhelst en lockande spelyta uppstod skulle den exploateras, oberoende av vem som upptäckte den.

Bergmark tog oss till VM i Mexiko 1970 med ett hyggligt lag. Kindvall, backklippan Björn Nordqvist, mittfältsmaestron från Malmö Bosse Larsson, och i mål supertalangen Ronnie Hellström från Hammarby.

Hellström släppte tidigt in ett långskott från Domenghini i inledande matchen mot Italien, våra speltaktiska brister avslöjades då i hur svårt vi hade att ställa om till fruktbar offensiv. Efter missräkningen 1–1 (svensk målskytt Tom Thuresson) mot Israel blev avslutande 1–0-segern mot Uruguay (målskytt Ove Grahn) otillräcklig för avancemang från gruppen.

Exit Bergmark.

974 var ett paradoxalt och hyperintressant år för svensk fotboll. Man kan säga att startskottet då går, för ett fotbollsideologiskt krig, där fredspipa hjälpligt ska rökas först åtta år senare, 1982.

Efter Mexiko-VM hade tidigare framgångsrike spelaren och tränaren George ”Åby” Ericsson tagit över. Han blev vår förste heltidsanställde förbundskapten. Showman var han också, en skicklig pianist, kompositör till hitlåten Vi är svenska fotbollsgrabbar. Han kom att bli genuint folkkär, men retade gallfeber på somliga, med uttalanden som att det daltades med arbetslösa, att kvinnan gärna fick vara hemma vid spisen och att folk verkade glada och det mesta bra i diktaturens Argentina (där landslaget floppade 1978).

Till VM i Västtyskland 1974 hade Åby tagit oss med en offensiv inställning, där stort utrymme gavs åt individens kreativitet i ett 4-3-3-system, med stort utrymme för improvisation och eget beslutsfattande på plan av spelarna. Nickspecialisten och något träningslate Ralf Edström hade trätt fram som målfarlig storstjärna. Strikta genomgångar på taktiktavlor var ringa förekommande.

Och hade inte Staffan Tapper missat straff mot Polen i VM:s andra fas, hade vi troligen fått spela bronsmatch. Nu blev vi femma, med segrar mot Uruguay och Jugoslavien under bältet, och oavgjort mot Bulgarien och Holland.

Finalen spelades mellan två offensiva lag, Holland och hemmanationen. Även den tyska stilen hade drag av totalfotboll. Andra kännetecken: punktmarkering; man-mot-man-spel, libero. Det vill säga försvararen hade bevakningsuppdrag på enskild anfallare, och bakom backlinjen fanns en försvarare i mer fri roll, som skulle städa undan hastigt uppdykande hot.

Svenska Fotbollförbundet tog djupt intryck av detta. Liksom av att vår tidigare så starka impulsgivare engelsk fotboll tycktes på reträtt. Den engelska stilen med ett mer direkt, mindre passningsorienterat spel och backar som täckte upp zoner i stället för att spela man mot man, verkade ha nått vägs ände. Eller?

1974 är nämligen också året då blott 27-årige engelsmannen Bob Houghton gör sin första säsong som tränare i Malmö FF. Laget vinner SM-guld – och spelmodellen är rakt motsatt landslagets. Siffersatt heter den 4-4-2.

I boken Den svengelska modellen av idrottshistorikern Tomas Peterson skildras perioden 1974– 1982 ingående.

Att Malmö vann allsvenskan 1974 – och även 1975 – kunde möjligen »förklaras bort« med att de enskilda spelarna var så individuellt skickliga. Men att Houghtons vän och jämnunga kollega Roy Hodgson (sedermera engelsk förbundskapten) kunde göra Halmstad till svenska mästare 1976 med ett gäng medelmåttor visade på systemets kraft.

1977 vann Malmö igen, 1979 Halmstad igen. Samma år som Malmö sensationellt tog sig till final i Europacupen (förlust mot dåvarande storlaget Nottingham). 1979 tog också engelskinfluerade Sven-Göran Eriksson över IFK Göteborg.

Roy och Bob fick mycket kritik för sin fotboll. Den kallades ”ful”, ”tråkig”, ”destruktiv”. Och onekligen försvann en hel del konstruktivitet ur spelet när modellen tillämpades som mest dogmatiskt. 

Boll till back, back passar över mittfältet till mötande target forward, eller slår en långboll på forward som springer i lucka. Inget spel på mittfältet. Skickligt gillrade offsidefällor som kvävde motståndarnas anfall. Och små, komprimerade spelytor – ledandes till svårighet att utföra tekniska nummer – beroende på den höga pressen och den högt liggande backlinjen.

När Svennis mötte liknande kritik – han hade ju trots allt tagit över det blåvita folkets lag Änglarna med ”champagnefotboll” som adelsmärke – visade han kompromissvilja i det att försvarsspelet, inklusive offsidefällorna och den intensiva pressen med understöd, förblev hårt styrt, medan anfallsspelet tippade över i mer spontanitet och mer utrymme för passningar inom laget.

Till det var han hjälpt av att förfoga över individuell briljans, som hos det blyga och lite veka geniet Torbjörn Nilsson.

– Det var 80 procent trygghet och 20 procent frihet som gällde, har Nilsson sagt efteråt.

Att man praktiskt gnuggat och teoretiskt gått igenom allehanda spelsekvenser gjorde att det alltid fanns ett »givet« spelalternativ i en viss situation. Men just därför också en trygghetsbas att improvisera ifrån.

Från förbundshåll envisades man – 4-4-2-modellensframgångar till trots – med den tyskinfluerade stilen. Det gick så långt att ”chefsideolog” Laban Arnesson 1980 fick ut ett av förbundet uppbackat policydokument för de principer som skulle gälla för såväl landslaget som förbundets utbildningar.

Laban hade då tagit över landslaget, efter ett miserabelt EM-kval med Åby. Han var sannerligen ingen nolla. 1978 hade han tagit tjänstledigt från förbundet för att leda Öster till allsvenskt guld med ett kvickt passningsspel. Han kunde också säga kul saker, som att ”den som vill se mål ska gå på hockey i stället”. Landslagsspelarna gillade honom som person (relationen med medierna var tyvärr inget vidare). Han var en bra pedagog.

Men hans första VM-kval blev en jätteflopp. Vi lyckades inte ens slå Israel hemma och var långt ifrån att nå Spanien-VM 1982. Och i en prestationsverksamhet som elitfotboll talar resultaten till slut sitt tydliga språk. Parallellt med landslagets förfall, följde IFK Göteborg upp Malmös framgångar genom att vinna den prestigefylla Uefa-cupen 1982.

Och äntligen bet Laban huvudet av skam. I samråd med spelarna växlade han in landslaget på ett 4-4-2-spår – dominerat av ett ”Göteborgsblock” med Glenn Hysén, Stig Fredriksson, Glenn Strömberg, Tommy Holmgren, Dan Corneliusson och under ett kort men glänsande år den ofta landslagsvägrande Torbjörn Nilsson.

Egentligen mest bara otur skilde oss sedan från att nå EM 1984 och VM 1986. Spelet var ofta bra. Tryggt försvar, understundom ett flödande anfallsspel.

Men efter chockdygnet 16 oktober 1985 – förlust mot ett medelmåttigt Tjeckoslovakien borta följt av den overkliga knallen att Portugal bortaslog Västtyskland som aldrig i hela historien förlorat en VM-kvalmatch, varpå spelare som Robert Prytz grät floder över missad VM-biljett – tog Laban en whisky på hotellrummet i Prag. Och avgick.

Stridsyxan grävdes alltså ner. 4-4-2 har bestått fram till i dag, bortsett från kortvariga – och tämligen misslyckade – experiment med främst trebackslinje.De större fotbollsideologiska diskussionerna har snarast handlat om dimensionerna riskminimering/offensiv och kollektiv/individ (»laget/jaget«). Till exempel utgjorde Tommy Svenssons bronslag i VM 1994 en perfekt mix, med individuell frihet åt Tomas Brolin, då en speluppläggare i världsklass, parad med välorganiserat försvar: mittbackarna Joachim Björklund och Patrik Andersson och ett inre mittfält med de defensivkloka Jonas Thern och Stefan Schwarz.

På minussidan hittar vi bland annat de återkommande problemen att få full utväxling på de bollgenier som då och då dykt upp. Bollgeniet Anders Limpar och laserseende spelmotorn Pär Zetterberg klickade sällan 100 procent med omgivningen, och det är i efterhand sorgligt och märkligt att Zlatan Ibrahimovic inte fick ut mer av sitt kunnande i de viktiga matcherna.

Gjorde han rentav medspelarna sämre? Bland andra författaren Lena Andersson menade i en uppmärksammad krönika i DN 2011 att Zlatan (i likhet med Carl Bildt) spred en ”auktoritär gas”. Medspelarna var rädda för hån och utskällning av giganten, blev därigenom ängsliga och därmed dåliga. Och passade allt som oftast en felställd Zlatan än en perfekt placerad annan lagkamrat.

Och kan den närmast riskminimerande fotboll som de skickliga – och i kval sällsynt lyckade – förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck ha hämmat oss de gånger vi avancerat från gruppen i EM och VM och fått spela utslagsmatch?

Diskussionen fortgår. Nu med en välformulerad, självsäker dansk i huvudrollen. Möjligen med drag av masochism och narcissism.

***

Läs även: Ge oss ett nytt 1994!

Läs även: Så vann fotbollen över den europeiska moralhästen