50 år sedan vietnamkriget tog slut
Vietnam blev det kalla krigets blodiga arena, skriver Harvardprofessorn Fredrik Logevall.
Toppbild: Art Greenspon / PHU/AP
Den allra sista helikoptern som lyfte från den amerikanska ambassadens tak i Saigon den 30 april 1975 blev symbolen för misslyckandet. En dramatisk slutpunkt sattes för det trettioåriga kriget i Indokina. Vietnam enades under ett kommunistiskt styre.
Två västmakter, först Frankrike och sedan USA, hade lagt enorma resurser på att stoppa Ho Chi Minh och hans revolutionärer. Längs vägen hade hundratusentals vietnameser, kambodjaner och laotier dödats, och många tiotusental av Frankrikes och USA:s egna trupper.
Hur ska vi karaktärisera vietnamkriget? På senare år har forskare börjat tala om det som först och främst ett inbördeskrig, där vietnameser ställdes mot varandra. Det ligger något i detta – det fanns djupa klyftor inom landet som skulle ha funnits där även utan pressen utifrån. Men samtidigt är det inte övertygande. Utan den franska och därefter den amerikanska militära insatsen skulle det inte ha blivit ett storskaligt och ohyggligt blodigt krig som pågick i decennier.
Som historikern Andrew J. Bacevich har formulerat det: ”USA misslyckades inte för att man valde fel sida, utan för att man lade sig i något man inte hade med att göra. Om USA hade låtit vietnameserna reda ut sina motsättningar på egen hand skulle alla ha klarat sig bättre. Man kan med stor säkerhet säga att mycket, mycket färre människor skulle ha dött.”
Så varför "lade sig USA i" något som inte angick dem? Om detta har omfattande forskning gjorts under det senaste halvseklet. Åsikterna går isär, men det är uppenbart att det kalla kriget spelade roll – på två sätt. Ur utrikespolitisk synvinkel kom amerikanerna att uppfatta Vietnam som en arena för just detta krig. En förlust i Vietnam skulle vara mycket skadlig för USA:s och Västs intressen. Ur inrikesperspektiv fann det en rad presidenter, i synnerhet de tre demokraterna Harry Truman, John F Kennedy och Lyndon Johnson, som var rädda att stämplas som mjukisar mot kommunismen om de tvekade i Vietnam.
Kunde det ha slutat annorlunda? Antagligen inte. De sydvietnamesiska ledarna satt i ett dilemma som var omöjligt ta sig ur. De kunde inte vinna utan amerikanerna, men de kunde heller inte vinna med dem. De behövde massivt bistånd från USA för att överleva, men så länge de var beroende av USA fanns det ingen möjlighet att få brett och uthålligt folkligt stöd.
Kanske förklarar det varför kollapsen kom så snabbt den där vårdagen för 50 år sedan. Den siste befälhavaren för de sydvietnamesiska styrkorna, general Cao Van Vien, sa efteråt: ”Hela nationen tycktes påminna om en rutten frukt som faller från grenen vid den första vindpusten”.
Fredrik Logevall är professor i historia och internationell politik på Harvard. 2013 fick han Pulitzerpriset för sin bok om vietnamkrigets bakgrund.
Den allra sista helikoptern som lyfte från den amerikanska ambassadens tak i Saigon den 30 april 1975 blev symbolen för misslyckandet. En dramatisk slutpunkt sattes för det trettioåriga kriget i Indokina. Vietnam enades under ett kommunistiskt styre.
Två västmakter, först Frankrike och sedan USA, hade lagt enorma resurser på att stoppa Ho Chi Minh och hans revolutionärer. Längs vägen hade hundratusentals vietnameser, kambodjaner och laotier dödats, och många tiotusental av Frankrikes och USA:s egna trupper.
Hur ska vi karaktärisera vietnamkriget? På senare år har forskare börjat tala om det som först och främst ett inbördeskrig, där vietnameser ställdes mot varandra. Det ligger något i detta – det fanns djupa klyftor inom landet som skulle ha funnits där även utan pressen utifrån. Men samtidigt är det inte övertygande. Utan den franska och därefter den amerikanska militära insatsen skulle det inte ha blivit ett storskaligt och ohyggligt blodigt krig som pågick i decennier.
Som historikern Andrew J. Bacevich har formulerat det: ”USA misslyckades inte för att man valde fel sida, utan för att man lade sig i något man inte hade med att göra. Om USA hade låtit vietnameserna reda ut sina motsättningar på egen hand skulle alla ha klarat sig bättre. Man kan med stor säkerhet säga att mycket, mycket färre människor skulle ha dött.”
Så varför ”lade sig USA i” något som inte angick dem? Om detta har omfattande forskning gjorts under det senaste halvseklet. Åsikterna går isär, men det är uppenbart att det kalla kriget spelade roll – på två sätt. Ur utrikespolitisk synvinkel kom amerikanerna att uppfatta Vietnam som en arena för just detta krig. En förlust i Vietnam skulle vara mycket skadlig för USA:s och Västs intressen. Ur inrikesperspektiv fann det en rad presidenter, i synnerhet de tre demokraterna Harry Truman, John F Kennedy och Lyndon Johnson, som var rädda att stämplas som mjukisar mot kommunismen om de tvekade i Vietnam.
Kunde det ha slutat annorlunda? Antagligen inte. De sydvietnamesiska ledarna satt i ett dilemma som var omöjligt ta sig ur. De kunde inte vinna utan amerikanerna, men de kunde heller inte vinna med dem. De behövde massivt bistånd från USA för att överleva, men så länge de var beroende av USA fanns det ingen möjlighet att få brett och uthålligt folkligt stöd.
Kanske förklarar det varför kollapsen kom så snabbt den där vårdagen för 50 år sedan. Den siste befälhavaren för de sydvietnamesiska styrkorna, general Cao Van Vien, sa efteråt: ”Hela nationen tycktes påminna om en rutten frukt som faller från grenen vid den första vindpusten”.
Fredrik Logevall är professor i historia och internationell politik på Harvard. 2013 fick han Pulitzerpriset för sin bok om vietnamkrigets bakgrund.