AI har just besegrat oss alla
Ni tror att killen står på en bilmässa? Titta igen. Och igen.
När AI blir allt vanligare har jag fnysande tänkt att jag kan se skillnad. Gubbar med alltför rena anletsdrag och sex fingrar på varje hand lurar inte mig. Nu tvekar jag. I veckan visade mig min son - 90-talist och ännu bättre än jag på att skilja visuellt fakta från båg - en färsk filmsnutt från en bilmässa.
Stor lokal, många människor, snygga bilar i bakgrunden och i förgrunden reportrar som intervjuar förbipasserande. Allt ser verkligt ut, men inget finns på riktigt. Både bild och ljud är AI. Hur mycket jag än frenetiskt försöker se eller höra något som avslöjar bluffen, så går jag bet.
Som barn på 1980-talet, tjugo år efter premiären, såg jag Hitchcocks ”Fåglarna” från 1963. Eftersom fågelflockarna som attackerade människor och pickade ut deras ögon var så uppenbart trickfilmade, så blev jag inte rädd. Min mamma, född 1950, berättade att när filmen gick upp på bio ansågs specialeffekterna fantastiska, och ingen såg de detaljer som avslöjade för mitt tioåriga jag att det var fejk. Min generation var van vid tv-mediet och grym på att skilja sant från falskt. På motsvarande sätt borde det vara för min son, men när det gäller veckans AI-bilmässa kan inte heller han avgöra vad som är äkta eller artificiellt, och det gör honom rädd.
Från och med nu kommer han inte att tro på annat än sina egna ögon.
Jag skrollar nyheter och ser döda barn i Gaza, uppradade i misstänkt rena lakan och väldigt raka led. Sanning eller Hamas-propaganda? Jag vet inte. Jag ser Frankrikes president Macron få en lavett, kanske av sin fru, kanske AI. Vill han hålla masken skyller han på det senare.
Jag famlar efter halmstrån. Har både jag och sonen blivit som gamlingarna på premiär för ”Fåglarna”? Kommer de yngre generationernas blick att ytterligare förfinas?
Eller så måste vi från och med nu, i alla lägen, tänka två tankar samtidigt: det kan vara sant eller AI. Allt som media serverar blir en Schrödingers katt, både död och levande på samma gång. Vi låter oss uppröras av det vi ser, men med en brasklapp. Gråta över svältande barn, men hålla i minnet att det kan vara fejk för att vi ska skicka pengar till Hamas så att de kan kriga lite till. Den lilla räven som sprang runt med en golfboll på morgonnyheterna nyss kanske inte finns. Finns Macron? Jag har aldrig sett honom. Trump, Putin, Jinping? Kanske, kanske inte. Allt media informerar om måste tas med en nypa salt. Så har det visserligen alltid varit, men från och med nu blir källkritik i princip omöjlig.
Och från att ha känt oro inför du sköna nya värld förstår jag att den ger mig en ny frihet. Media har länge krävt mitt engagemang, de oengagerade har ansetts dumma eller onda. Från och med nu gäller nya regler.
Anna Nachman är medarbetare i Fokus
När AI blir allt vanligare har jag fnysande tänkt att jag kan se skillnad. Gubbar med alltför rena anletsdrag och sex fingrar på varje hand lurar inte mig. Nu tvekar jag. I veckan visade mig min son – 90-talist och ännu bättre än jag på att skilja visuellt fakta från båg – en färsk filmsnutt från en bilmässa.
Stor lokal, många människor, snygga bilar i bakgrunden och i förgrunden reportrar som intervjuar förbipasserande. Allt ser verkligt ut, men inget finns på riktigt. Både bild och ljud är AI. Hur mycket jag än frenetiskt försöker se eller höra något som avslöjar bluffen, så går jag bet.
Som barn på 1980-talet, tjugo år efter premiären, såg jag Hitchcocks ”Fåglarna” från 1963. Eftersom fågelflockarna som attackerade människor och pickade ut deras ögon var så uppenbart trickfilmade, så blev jag inte rädd. Min mamma, född 1950, berättade att när filmen gick upp på bio ansågs specialeffekterna fantastiska, och ingen såg de detaljer som avslöjade för mitt tioåriga jag att det var fejk. Min generation var van vid tv-mediet och grym på att skilja sant från falskt. På motsvarande sätt borde det vara för min son, men när det gäller veckans AI-bilmässa kan inte heller han avgöra vad som är äkta eller artificiellt, och det gör honom rädd.
Från och med nu kommer han inte att tro på annat än sina egna ögon.
Jag skrollar nyheter och ser döda barn i Gaza, uppradade i misstänkt rena lakan och väldigt raka led. Sanning eller Hamas-propaganda? Jag vet inte. Jag ser Frankrikes president Macron få en lavett, kanske av sin fru, kanske AI. Vill han hålla masken skyller han på det senare.
Jag famlar efter halmstrån. Har både jag och sonen blivit som gamlingarna på premiär för ”Fåglarna”? Kommer de yngre generationernas blick att ytterligare förfinas?
Eller så måste vi från och med nu, i alla lägen, tänka två tankar samtidigt: det kan vara sant eller AI. Allt som media serverar blir en Schrödingers katt, både död och levande på samma gång. Vi låter oss uppröras av det vi ser, men med en brasklapp. Gråta över svältande barn, men hålla i minnet att det kan vara fejk för att vi ska skicka pengar till Hamas så att de kan kriga lite till. Den lilla räven som sprang runt med en golfboll på morgonnyheterna nyss kanske inte finns. Finns Macron? Jag har aldrig sett honom. Trump, Putin, Jinping? Kanske, kanske inte. Allt media informerar om måste tas med en nypa salt. Så har det visserligen alltid varit, men från och med nu blir källkritik i princip omöjlig.
Och från att ha känt oro inför du sköna nya värld förstår jag att den ger mig en ny frihet. Media har länge krävt mitt engagemang, de oengagerade har ansetts dumma eller onda. Från och med nu gäller nya regler.
Anna Nachman är medarbetare i Fokus
