AI och den stora dumheten
När alla ändå AI-fuskar sig igenom utbildningen kan man antingen släppa fusket lös och låta arbetsgivaren ta smällen, eller sätta stopp nu.
När röntgenstrålningen upptäcktes 1895 lyste ockulta sällskap upp. Lärornas idégods sammanföll på ett ytligt plan med naturvetenskapen. Magi gick plötsligt inte att skilja från modern teknik och molnformationer jagade August Strindberg längs gatorna. I teosofernas ögon legitimerades alkemi och parapsykologi. "Röntgenstrålarna har ordnat om några gamla föreställningar om materien, medan radium har revolutionerat dem och leder in vetenskapen bortom eterns gränsland in i astralvärlden" står att läsa i Bengt Gustafssons Närda av samma längtan (2024).
Gränsen mellan död och levande tycktes utsuddad.
En debattartikel om språkmodellernas inflytande över studentuppsatser får mig att undra om revolutionerande landvinningar automatiskt väcker esoteriska slutsatser. Då fusk med artificiell intelligens (AI) inte kan hejdas vill forskarna Johan Alvehus och Eddy Nehls utrangera examinationer. Livslångt lärande, är parollen. För bildningsivrare låter det fantastiskt. Tyvärr är det fantastiskt i betydelsen osannolikt. Som seanser.
"Vårt förslag innebär att man flyttar över en större del av ansvaret för bedömningen av studenternas kunskaper på arbetsgivaren" skriver forskarna.
"Föreslaget upphäver utbildningens progressionskedja", invänder Jonas Grafström på Ratio med vändande replikpost. Den som inte förvärvat första stegets kunskap ska helt enkelt inte gå vidare till det andra.
Kognitionsmyter har länge gjort det möjligt att klara grundskolan som funktionell analfabet. Ska LLM-drömmar tas till intäkt för högre studier att gå samma simulerande väg?
AI-utvecklingens hastighet jämförs ibland med elektricitetens omvandling av samhället. Liknelsen haltar. Människans evolutionära framgång tillskrivs vår överlägsna hjärna och dess syfte är inte att vara tom som Agilulfs rustning i Italo Calvinos Den obefintlige riddaren. Eftersom Alvehus och Nehls tillhör en generation som inte uppmuntrats att bli Agilulf skjuter de symtomatiskt grundskott mot sin argumentation: Vissa yrkens färdigheter behöver trots allt kontrolleras för att broar och patienter inte ska rasa ihop. Lärares kompetens kan däremot prövas i klassrummet. Vi är inne på vår tionde pedagog, hälsar framtidens elever. Det ger knappast kontinuitet eller förebygger ordningsstörningar.
Tillika är det svårt att se hur borttagna betyg ska motivera studenter att "lägga ner sin själ" i stället för att låta maskinen administrera teoribygget. Den är klippt och skuren för vår nedärvda dragning till lättad arbetsbörda. Föreställningen att fri AI ska stävja AI är således sekulär ockultism. En mörk återvändsgränd, inte elektricitet. Försöker vi bli kvitt vad som utmärker vår särart är det där vi hamnar.
Som Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik manade tidigare i år, borde det "finnas en samsyn om att människans roll är central".
Gränsen mellan död materia och levande finns. Utan den utgångspunkten leder artificiell intelligens till alldeles äkta dumhet.
När röntgenstrålningen upptäcktes 1895 lyste ockulta sällskap upp. Lärornas idégods sammanföll på ett ytligt plan med naturvetenskapen. Magi gick plötsligt inte att skilja från modern teknik och molnformationer jagade August Strindberg längs gatorna. I teosofernas ögon legitimerades alkemi och parapsykologi. ”Röntgenstrålarna har ordnat om några gamla föreställningar om materien, medan radium har revolutionerat dem och leder in vetenskapen bortom eterns gränsland in i astralvärlden” står att läsa i Bengt Gustafssons Närda av samma längtan (2024).
Gränsen mellan död och levande tycktes utsuddad.
En debattartikel om språkmodellernas inflytande över studentuppsatser får mig att undra om revolutionerande landvinningar automatiskt väcker esoteriska slutsatser. Då fusk med artificiell intelligens (AI) inte kan hejdas vill forskarna Johan Alvehus och Eddy Nehls utrangera examinationer. Livslångt lärande, är parollen. För bildningsivrare låter det fantastiskt. Tyvärr är det fantastiskt i betydelsen osannolikt. Som seanser.
”Vårt förslag innebär att man flyttar över en större del av ansvaret för bedömningen av studenternas kunskaper på arbetsgivaren” skriver forskarna.
”Föreslaget upphäver utbildningens progressionskedja”, invänder Jonas Grafström på Ratio med vändande replikpost. Den som inte förvärvat första stegets kunskap ska helt enkelt inte gå vidare till det andra.
Kognitionsmyter har länge gjort det möjligt att klara grundskolan som funktionell analfabet. Ska LLM-drömmar tas till intäkt för högre studier att gå samma simulerande väg?
AI-utvecklingens hastighet jämförs ibland med elektricitetens omvandling av samhället. Liknelsen haltar. Människans evolutionära framgång tillskrivs vår överlägsna hjärna och dess syfte är inte att vara tom som Agilulfs rustning i Italo Calvinos Den obefintlige riddaren. Eftersom Alvehus och Nehls tillhör en generation som inte uppmuntrats att bli Agilulf skjuter de symtomatiskt grundskott mot sin argumentation: Vissa yrkens färdigheter behöver trots allt kontrolleras för att broar och patienter inte ska rasa ihop. Lärares kompetens kan däremot prövas i klassrummet. Vi är inne på vår tionde pedagog, hälsar framtidens elever. Det ger knappast kontinuitet eller förebygger ordningsstörningar.
Tillika är det svårt att se hur borttagna betyg ska motivera studenter att ”lägga ner sin själ” i stället för att låta maskinen administrera teoribygget. Den är klippt och skuren för vår nedärvda dragning till lättad arbetsbörda. Föreställningen att fri AI ska stävja AI är således sekulär ockultism. En mörk återvändsgränd, inte elektricitet. Försöker vi bli kvitt vad som utmärker vår särart är det där vi hamnar.
Som Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik manade tidigare i år, borde det ”finnas en samsyn om att människans roll är central”.
Gränsen mellan död materia och levande finns. Utan den utgångspunkten leder artificiell intelligens till alldeles äkta dumhet.
