Aktivisterna har klassat ut sig

När jag i somras beskrev det beteende som civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) nyligen utsattes ut för utanför riksdagen, valde Dagens Nyheter att förminska, förringa och raljera över både problemen med aggressiva, våldsamma, hotfulla och antidemokratiska aktivister och den växande antisemitism som följer i spåren.

Skillnaden nu är att Bohlin tack och lov fångade händelsen på film. Var och en kan själv göra sin bedömning.

Sverige har haft en rad incidenter; attacker med skjutvapen, handgranater mot Israels ambassad och israeliska företag, en skyhög hotbild mot judiska institutioner, ökad utvandring av judar från Sverige, attacker utomlands mot israeliska intressen som kopplas till svenska kriminella och svenska gäng som mot betalning har agerat på iranskt kommando.

På propalestinska manifestationer i Sverige håller folk porträtt på ledare för Hamas och Hizbollah, viftar med iranska regimens flagga, provocerar och hamnar i bråk med polisen.

Jag har varit politiskt aktiv i över 30 år. Jag har också den något osvenska vanan att faktiskt säga vad jag tycker. Då blir det reaktioner. Min inställning har alltid varit att då också acceptera att folk säger emot. Jag har tagit emot kritik – och beröm – i 19 år i riksdagen.

Men min uppfattning är att vår svenska kultur är problematisk i flera bemärkelser – vi är inte konfliktsökande (bra), vi gillar oftast läget och ligger lågt i diskussioner (okej), vi tar sällan diskussionen direkt med folk (dåligt).

Men vi har liksom ingen gräns där vi på allvar säger stopp. Svenskar säger stopp genom att inte säga något (utfrysning), genom att inte anställa invandrare, sätta upp arga lappar, eller genom att rösta på SD. Ungefär. Men vi säger inte stopp direkt till den som faktiskt behöver höra det.

Hade vi haft en sådan gräns i vår kultur så hade den trätt in nu. Folk hade inte accepterat hyllningar till Hamas på svenska gator och attacker mot ministrar utanför riksdagen.

Andra kulturer har sådana gränser. Går någon över dem så markerar man – ordentligt om det behövs. Det finns i grund och botten en stolthet som bottnar i en princip att man har något som är värt att stå för och bevara.

Det finns säkerligen baksidor av detta också, och fördelar i svensk kultur, jag gör här ingen heltäckande skildring av olika kulturer.

Men den gräns jag beskriver finns inte i svensk kultur idag, och jag vet ärligt talat inte varför. Jag är inte etnolog, socialantropolog eller sociolog. Men det är ett problem.

I ett land med självbevarelsedrift hade man aldrig accepterat att ministern med ansvar för totalförsvar och civilt beredskap, helt utan skydd hade blivit utsatt för den hatiska mobb och som Bohlin utsattes för, bara meter utanför landets parlament.

Låt säga att Bohlin hade stannat och bemött mobben, då hade han blivit omringad av ett 20-tal personer varav flera våldsbenägna och aggressiva. Vad hade kunnat hända då?

Så vad göra?

Min uppfattning är glasklar. Palestinaaktivisterna har straffat ut sig från det som är normalläget för svensk demonstrationsfrihet. De respekterar den inte och bör därmed inte omfattas av den på det sätt som är just normalläget.

Jag vill att svensk polis klassar Helgeandsholmen, Mynttorget och Drottninggatan från Riksdagen tre kvarter norrut mot Sergels Torg som så kallat PL24-område. Det innebär att man med stöd av Polislagen klassar området som en yta som vem som helst kan avvisas ifrån. Du kan passera, gå igenom, men inte uppehålla dig på platsen för att demonstrera. Om du sitter på en bänk och äter en glass kommer ingen att köra bort dig, men om du stör folk kan polisen agera.

Detta är tyvärr en nödvändig åtgärd på grund av att islamister och kommunister, i vid mening, inte respekterar den demokrati som vi har i Sverige.

Och förhoppningsvis kan jag då gå till jobbet utan oro för att bli nedslagen.