Ändra valsystemet – klanröster urholkar demokratin
Klaner har identifierat ett strukturellt kryphål i det svenska valsystemet, som utnyttjas av aktörer som inte delar demokratins logik.
Den svenska demokratin bygger på individens fria politiska val. Rösten ska vara ett uttryck för personlig övertygelse, inte för kollektiv disciplin. När politiskt deltagande i stället organiseras genom släkt, klan eller religiös lojalitet försvagas denna grundprincip – och därmed också rättsstatens funktionssätt.
Under senare år har allt fler exempel pekat på hur det svenska valsystemet och partiernas interna processer kan utnyttjas av aktörer som inte delar demokratins individualistiska logik. Problemet är inte knutet till enskilda väljare, utan till ett system som förutsätter individuell autonomi men saknar skydd mot kollektiv mobilisering.
Ett uppmärksammat exempel är när Mohamed Nuur, ordförande för Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga, riksdagskandidat och nämndeman i hovrätten, offentligt uppmanade somaliska grupper att utöva påtryckningar mot den somaliska regeringen för att stoppa ett avtal med Sverige om verkställighet av utvisningar av dömda kriminella.
Att en svensk politisk företrädare förespråkar klanbaserad mobilisering för att påverka rättsstatliga beslut väcker principiella frågor om lojalitet, demokratiskt ansvar och respekt för rättsordningen. Dessa frågor förstärks av Nuurs egna offentliga uttalanden. I en intervju publicerad i december 2023 uttryckte han starkt negativa känslor gentemot Sverige och en tydlig politisk identifikation med Somalia.
I intervjun säger han bland annat: ”Fck allt, ta ert jvla land” och beskriver sin ”ångest över att ha byggt upp Sverige”, sin hemlängtan samt en föreställning om ett pågående folkutbyte. Uttalandena väcker grundläggande frågor om nationell tillhörighet, demokratisk lojalitet och hur politiskt ansvar förstås hos förtroendevalda i den svenska rättsstaten.
Bakgrunden är viktig. Somalia är ett samhälle där staten historiskt varit svag och där politisk organisering i hög grad skett genom klanstrukturer. När sådana lojalitetsmönster förs in i ett demokratiskt system som bygger på individens självständighet uppstår en kollision mellan två politiska kulturer.
Samma spänning blev tydlig den 31 juli 2023, då Mohamed Nuur tillsammans med riksdagsledamoten Nadja Awad deltog i ett möte i Stockholms moské, en institution med väldokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapets idévärld. Moskéchefen framförde uppfattningen att koranbränningar borde betraktas som kriminella handlingar, och Nuur argumenterade för att de borde kriminaliseras som hets mot folkgrupp. Ett sådant synsätt innebär i praktiken krav på särlagstiftning för religiösa symboler och rör vid grundläggande frågor om yttrandefrihet, sekularism och likhet inför lagen.
Dessa mönster är inte nya. Redan i samband med Omar Mustafa-affären 2013 beskrev den tidigare ordföranden för Sveriges muslimska råd, Mahmoud Aldebe, hur politiska partier erbjudit listplatser i utbyte mot muslimska röster, tillsammans med krav på särlagstiftning. När denna strategi mötte motstånd i offentligheten skedde en förskjutning: från öppna kollektiva krav till mer individualiserad och lågmäld påverkan inom partiernas strukturer.
Sedan dess har problemet fördjupats. Kort innan valsedlar fastställs betalas ett stort antal medlemsavgifter in till lokala partiföreningar, och vid nomineringsmöten mobiliseras medlemmar kollektivt för att påverka listorna. Ett system som är utformat för individuella val utnyttjas därmed genom kollektiv disciplin.
När personer utan tillräckliga språkkunskaper och utan grundläggande förståelse för rättsstatens principer i praktiken avgör vilka som ska företräda partierna, handlar det inte om demokratisk representation utan om institutionell sårbarhet.
Om vi menar allvar med att värna demokratin måste vi acceptera slutsatsen att valsystemet och partiernas interna processer behöver reformeras. Kollektivt organiserade klanröster hör inte hemma i ett system som bygger på individuell politisk frihet.
Det kräver konkreta åtgärder. Språkkunskaper och medborgarskap bör utgöra grundkrav för rösträtt och för deltagande i politiska beslutsprocesser. Den som deltar i demokratin måste kunna förstå språket, lagarna och det institutionella ramverket. Det är inte exkludering, utan ett sätt att säkerställa att demokratin fungerar som tänkt.
Demokratin kan försvaras – men bara om vi vågar reformera systemet innan skadan blir irreversibel.
Sameh Egyptson är teol dr i interreligiösa relationer och politisk islam, och riksdagskandidat för KD
