Är allt kvinnornas fel?

För trettio år sedan fick min generation av män lära sig att allt var vårt fel. Vi fick höra om patriarkatet, strukturell maktordning och förtryck som var likadant i Afghanistan som i Sverige.

I dag håller något annat på att hända. En växande rörelse bland män riktar blickarna mot kvinnorna, mot deras inflytande och normbildande kraft. De männen säger att kanske är allt snarare kvinnornas fel.

I sin ledare i Göteborgs‑Posten den 22 november 2025 skriver Susanna Birgersson att kvinnor har kommit att dominera många västerländska institutioner. Kyrkor, skolor, läkar- och juristutbildningar, medier.
Birgersson tar avstamp i Helen Andrews idé om att denna maktförskjutning bidragit till woke, cancelkultur och en offentlig debattsituation där rationella argument inte tillåts. Det är detta som många svenska män tycker sig känna igen.

Tantväldet råder. Svenska kvinnor upplevs som lättstötta, arga över allt som inte passar in i deras vänsterliberala världssyn. Och de befolkar svenska myndigheter och offentligheten. Det är de som bestämmer reglerna.

Att föra ett samtal om invandringens negativa konsekvenserna är svårare med en vit medelklasskvinna än vad det är med iranier, araber eller kurder. Kvinnor vill inte tänka nytt, för deras sätt att vara är att sträva efter bevarande av rådande normer.

Nu gör svenska män uppror mot kvinnor och den kultur som de uppfattar att svenska kvinnor representerar. Det är lätt att översätta det amerikanska skämtet om att white liberal women är det största hotet mot den västerländska kulturen. Det passar perfekt ihop med tantväldet i Sverige. Internet är överfullt av skämt om hur matriarkatet blir Sveriges död. Kvinnor förmår inte tänka i termer av försvar av det egna samhället.

Därför kan det vara lämpligt att säga just vad Susanna Birgersson säger. Allt är inte kvinnornas fel. Lika lite som att allt tidigare var männens fel. Det vi ser är snarare att männen går först in i revolt mot etablissemanget, medan kvinnorna oftare vill försvara och behålla rådande system. Män är mer risktagande, mer revolterande. Detta gäller dock naturligtvis inte på individnivå. Många av dem som sätter tonen i vår tids revolt mot de gamla (makt-) strukturerna är kvinnor.

Starkt kännetecknande för vår samtid är högermännens uppror. Men vissa i gruppen ”högermän” är kvinnor. Internationellt ser vi hur kvinnor ofta leder denna revolt. Så kan det bli i Sverige också. Det finns kvinnliga debattörer och politiker som inom kort kan göra anspråk på att leda männen i uppror mot den sönderfallande vänsterliberala tidens institutioner.

Men oavsett det kommer könsaspekten på västerländsk politik och kulturkrig sannolikt att bestå under överskådlig framtid. Kanske är det i sig ett tecken på något märkligt i vår kultur.

Carl Eos har gett ut romanen ”Utanförskap – En berättelse om främlingar” under pseudonymen Teodor Gustafsson.