Är jag inte integrerad?
I en liberal demokrati måste inte alla tycka att Pridefestivalen är årets höjdpunkt eller vilja se fler aborter.
Regeringen ska utreda värderingarna hos invandrare i Sverige, har den nya integrationsministern meddelat. Syftet sägs vara att underlätta integrationen genom att få en bild av skillnader mellan majoritetsbefolkningen och olika invandrade minoriteter.
Forskaren Bi Puranen vid World Values Survey förklarade i en radiointervju häromdagen att det inte oväntat gäller de frågor som i svensk offentlighet har fått närmast religiös status: abort och homosexualitet. Och som vanligt gör denna fixering att det sekulär-liberala Sverige tappar perspektivet.
Den stora värderingsmässiga utmaningen med migration i en liberal demokrati av idag är inte att det kommer in personer som inte är liberaler. Alla vi som dagligen möter och lever med sådana värdekrockar vet att problemet uppstår om det finns skillnaden i syn på utrymmet för olika utlevda hållningar att öppet få existera parallellt – det vill säga skillnaden i synen på pluralism – liksom på om våld och tvång får användas i konfliktlösningen.
Med detta sagt förstår vi också att integrationen kan försvåras från andra hållet – det vill säga av hur rådande politiska och mediala eliter reagerar på mötet med sann mångfald. Som att barnmorskor som inte vill medverka i aborter får yrkesförbud i hela landet. Eller att den som ifrågasätter regnbågsflaggan i försvarets annonser eller på kommunhuset stämplas som fascist.
Men en liberal demokrati är inte en samhällsordning där alla måste ha en liberal sexualmoral, tycka att Pridefestivalen är årets höjdpunkt eller vilja se fler aborter. En liberal demokrati är en samhällsordning där människor, också många människor, kan ha precis motsatta uppfattningar än de liberala men leva fredligt och lösa konflikter om dessa och andra frågor genom debatt och inte med våld. Och där integrationen möjliggörs, ja, bärs, av att människor av skilda religioner, världsåskådningar och ideologier är överens om just den principen avseende formen.
Om det inte vore så skulle också jag, som svenskfödd och katolik och präst, vara helt icke-integrerad. För jag delar inte regeringens, Bi Puranens eller de flesta sekulära, svenska mediers syn på sex och aborter. Och jag skulle gladeligen kryssa precis så i värderingsstudiens frågebatteri.
Den avgörande frågan för både mig och en Pride-aktivist är om vi skulle vilja använda fysiskt tvång – statligt eller eget genererat – för att stoppa den andre från att uttrycka eller ens hysa sin uppfattning. Den av oss som skulle vilja det, vore den i en liberal demokrati verkligt icke-integrerade. Oavsett var vi råkade vara födda.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.
Regeringen ska utreda värderingarna hos invandrare i Sverige, har den nya integrationsministern meddelat. Syftet sägs vara att underlätta integrationen genom att få en bild av skillnader mellan majoritetsbefolkningen och olika invandrade minoriteter.
Forskaren Bi Puranen vid World Values Survey förklarade i en radiointervju häromdagen att det inte oväntat gäller de frågor som i svensk offentlighet har fått närmast religiös status: abort och homosexualitet. Och som vanligt gör denna fixering att det sekulär-liberala Sverige tappar perspektivet.
Den stora värderingsmässiga utmaningen med migration i en liberal demokrati av idag är inte att det kommer in personer som inte är liberaler. Alla vi som dagligen möter och lever med sådana värdekrockar vet att problemet uppstår om det finns skillnaden i syn på utrymmet för olika utlevda hållningar att öppet få existera parallellt – det vill säga skillnaden i synen på pluralism – liksom på om våld och tvång får användas i konfliktlösningen.
Med detta sagt förstår vi också att integrationen kan försvåras från andra hållet – det vill säga av hur rådande politiska och mediala eliter reagerar på mötet med sann mångfald. Som att barnmorskor som inte vill medverka i aborter får yrkesförbud i hela landet. Eller att den som ifrågasätter regnbågsflaggan i försvarets annonser eller på kommunhuset stämplas som fascist.
Men en liberal demokrati är inte en samhällsordning där alla måste ha en liberal sexualmoral, tycka att Pridefestivalen är årets höjdpunkt eller vilja se fler aborter. En liberal demokrati är en samhällsordning där människor, också många människor, kan ha precis motsatta uppfattningar än de liberala men leva fredligt och lösa konflikter om dessa och andra frågor genom debatt och inte med våld. Och där integrationen möjliggörs, ja, bärs, av att människor av skilda religioner, världsåskådningar och ideologier är överens om just den principen avseende formen.
Om det inte vore så skulle också jag, som svenskfödd och katolik och präst, vara helt icke-integrerad. För jag delar inte regeringens, Bi Puranens eller de flesta sekulära, svenska mediers syn på sex och aborter. Och jag skulle gladeligen kryssa precis så i värderingsstudiens frågebatteri.
Den avgörande frågan för både mig och en Pride-aktivist är om vi skulle vilja använda fysiskt tvång – statligt eller eget genererat – för att stoppa den andre från att uttrycka eller ens hysa sin uppfattning. Den av oss som skulle vilja det, vore den i en liberal demokrati verkligt icke-integrerade. Oavsett var vi råkade vara födda.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.
