Är något värt att dö för, enligt Lena Andersson?

Både i intervjun i SVT:s 30 minuter och i sin krönika i SvD vill Lena Andersson rikta vårt fokus mot en svår men nödvändig fråga: vad är vi beredda att dö för? 

Om grunden för vårt moderna samhälle är att skydda livet, hur kan vi då rättfärdiga att offra liv i krig? Och om vi gör det, innebär det att vi håller på att ersätta modernitetens grundidé – skyddet av liv och frihet – med en ordning där rättfärdighet och moralisk plikt väger tyngre?

Lena Anderssons slutsats verkar vara att strävan efter rättfärdighet riskerar att leda till mer våld än vad vi bör acceptera, särskilt när motståndaren är beredd att dö för sina principer. Vad som är rätt, åtminstone i frågan om Ukrainas suveränitet, bör därför ses som sekundärt i förhållande till skyddet av liv. Men om inte Ukrainas frihet, finns det något som är värt att dö för?

I intervjun i 30 minuter beskriver Andersson Ukraina som ett land som kanske borde ”acceptera sitt geografiska öde” – med andra ord inte bör ha samma rättigheter i termer av nationellt självbestämmande som andra länder lite längre bort från Ryssland. Resonemanget bygger på föreställningen att ordning uppstår och upprätthålls genom att vi erkänner maktens natur och försöker förstå den starkes psykologi. Vi måste alltså både förstå Putin när han vill upprätthålla Rysslands självbild som stormakt och acceptera att vissa stater är ”mer jämlika än andra”.

Vi i väst värderar fred högre än att genomföra en militär intervention i Kina för att säkerställa uigurernas mänskliga rättigheter. Samma sak gäller de fem permanenta medlemmarnas rätt till veto i FN:s säkerhetsråd – vi undviker hellre krig än att försöka förändra det faktum att ”suverän jämlikhet” endast gäller vissa, mindre, länder.

Detta är en hållning som för tanken till den brittiske statsvetaren Hedley Bull och hans klassiska verk The Anarchical Society. I korthet menade Bull att vår internationella ordning är i grunden orättvis, men vi accepterar den eftersom vi värderar fred och stabilitet högre än rättvisa. Samtidigt vilar en sådan ordning på ett antagande om ömsesidighet. Stormakter tilldelas en särställning och särskilda rättigheter i utbyte mot att de bär ett ansvar för att upprätthålla stabilitet i det internationella systemet.

Det är denna andra halva som saknas i Anderssons resonemang. Om vi accepterar att Ryssland ska betraktas som en stormakt, och därmed besitta vissa särskilda rättigheter, måste vi samtidigt konstatera att landets agerande vida överskrider vad en sådan status medger. Utöver angreppet på Ukraina riktar sig Ryssland mot västeuropeiska länder genom en tilltagande hybridkrigföring. Cyberattacker, desinformationskampanjer och energipåtryckningar används för att skapa handlingsutrymme och utöva inflytande långt bortom vad som kan anses rymmas inom landets ”intressesfär”.

Det finns inte heller någon garanti för att en större förståelse eller respekt för Rysslands självbild skulle leda till återhållsamhet eller minskad aggression – snarare tvärtom. Rysslands mål framstår som tydligt: att stärka sitt politiska inflytande över europeiska länder genom att splittra EU och Nato. Som Medvedev nyligen uttryckte det, i samband med rapporter om drönare över flygplatser i flera europeiska länder: ”Det viktigaste är att européerna känner krigets fara.”

Det är rimligt att anta att Kreml kommer att fortsätta försöka försvaga Natos solidaritet för att kunna utöva starkare politiska påtryckningar mot europeiska stater, exempelvis genom att använda kärnvapenhot som utpressningsmedel i takt med att USA minskar sitt säkerhetspolitiska engagemang i Europa.

Så vilka värden är vi beredda att dö för? Bör vi försöka undvika krig till varje pris? Varken Anderssons krönika eller intervju i SVT gav några tydliga svar om var hon anser att gränsen går. Är det värt att dö för Estlands självbestämmande? Finlands? Sveriges? Finns det överhuvudtaget några värderingar vi bör stå upp för till priset av krig?

Om vi inte är beredda att dö för några andra värden eller principer än vårt eget självbestämmande, varför ska då något annat land vara berett att göra densamma för oss? Och till sist – i en sådan värld, där devisen uttalat är chacun pour soi, är det inte rimligt att anta att Ryssland skulle få ännu större möjligheter att utöva makt och våld, och därigenom skapa en betydligt mindre fri värld än den vi har i dag? 

Lena Andersson underskattar det instrumentella värdet av de principer som vi säger oss vara beredda att försvara. Att försvara principerna om självbestämmande och territoriell suveränitet fyller en tydlig funktion: de bidrar till att minska risken för framtida våld och hot.

Putin är sannolikt inte lika expansionistisk som Hitler, och ryska stridsvagnar kommer med all sannolikhet inte att rulla in i Warszawa, Stockholm eller Paris inom överskådlig tid. Men målet att etablera en rysk intressesfär – en som mycket väl kan komma att omfatta även Sverige – är högst reellt. Om Ryssland lyckas med sitt anfallskrig mot Ukraina kommer kraften i hotet om nästa invasion att öka dramatiskt, särskilt om framgången blir ett resultat av att väst drar tillbaka sitt stöd. Ett sådant scenario skulle kraftigt stärka Kremls möjligheter att utöva politisk och militär utpressning mot europeiska länder, inklusive Sverige.

Vi har därför all anledning att göra allt vi kan för att förhindra detta, inte minst genom att fortsätta stödja Ukraina. Att välja att inte stå upp för dessa principer vore att ge efter för en gränslös pacifism som riskerar att underminera vår egen suveränitet och säkerhet.

August Danielson är doktor i statsvetenskap, forskare vid Linköpings universitet och associerad forskare vid Utrikespolitiska institutets Europaprogram.