Arabiska ledare omvärderar Israel
Medan en del länder i väst fortfarande är upptagna av konflikten mellan Israel och Palestina har ledare för arabländer tonat ner frågans betydelse.
Kvinnan som medverkar i Aktuellts inslag om Gazakriget vädjar till muslimska länder att rädda Gazas civilbefolkning. Någon dag tidigare menade Kjell Östberg vid Södertörns högskola att stödet för Palestinarörelsen växer. Muslimska länder och demonstranter i Sverige går dock åt två olika håll.
Under de första femtio åren av Israel-Palestinakonflikten tävlade arabiska ledare om att leda den palestinska frågan. Det var då detsamma som att leda den arabiska världen. Den inställningen har förändrats.
I en undersökning som Arab Opinion Index genomförde, frågade man befolkningen i arabländerna om de stödde eller motsatte sig ett diplomatiskt erkännande av Israel. En överväldigande majoritet motsatte sig det.
The Washington Institute och Zogby Research formulerade om frågan. De frågade om det var önskvärt att vissa arabländer utvecklar normaliserade relationer med Israel, även utan fred i Israel-Palestinakonflikten. Resultatet blev att en nästan lika överväldigande majoritet var positiva till normaliserade relationer med Israel.
Medan en del länder i väst fortfarande är upptagna av konflikten mellan Israel och Palestina har ledare för arabländer tonat ner frågans betydelse. Det finns olika förklaringar till det. En är att Palestinafrågan har tagit energi från frågor som arabländernas ledare anser vara viktigare. En annan förklaring finns i att den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, blivit impopulär i den arabiska världen. Det är inte utan anledning att hans statsbesök begränsat sig till Jordanien och Egypten.
Splittringen mellan palestinska myndigheten och Hamas är en annan bidragande faktor till att frågan inte toppar agendan. Vidare har arabländerna också insett att de som värnar mest om den palestinska frågan är deras interna motståndare, vare sig det är Muslimska brödraskapet i Egypten eller Baathpartiets motståndare i Syrien eller Irak. Och fler länder verkar också ställa sig frågan, att om både Palestinska myndigheten och Hamas kan ingå avtal om säkerhet och vapenvila med Israel, varför ska då inte arabländerna göra det.
Parallellt med detta visade en annan mätning som Arab Opinion Index gjort, att få hade förtroende för ett blivande palestinskt styre, med undantag för Jordanien och Palestinska myndigheten själva. Att den palestinska frågan stundtals använts för att rikta bort uppmärksamheten från interna angelägenheter i vissa arabiska länder, har också lett till arabisk utmattning i Israel-Palestinakonflikten.
Medan delar av den arabiska världen strävar efter att uppnå normaliserade relationer med Israel, är den europeiska vänstern på väg åt motsatt håll. På svenska gator har palestinademonstrationer blivit ett återkommande inslag för vänstern och de krafter den attraherar. Antiisraeliska och antisemitiska inslag är vanligt på dessa demonstrationer. Detta samtidigt som länder närmare konflikten föredrar en mer konstruktiv linje. Inga andra än palestinier själva kan hjälpa dem. Det har ledare för arabiska länder förstått – även om också de förfäras över kriget i Gaza – medan vänstern i Sverige och Europa envisas med att leka räddaren i nöden.
Kvinnan som medverkar i Aktuellts inslag om Gazakriget vädjar till muslimska länder att rädda Gazas civilbefolkning. Någon dag tidigare menade Kjell Östberg vid Södertörns högskola att stödet för Palestinarörelsen växer. Muslimska länder och demonstranter i Sverige går dock åt två olika håll.
Under de första femtio åren av Israel-Palestinakonflikten tävlade arabiska ledare om att leda den palestinska frågan. Det var då detsamma som att leda den arabiska världen. Den inställningen har förändrats.
I en undersökning som Arab Opinion Index genomförde, frågade man befolkningen i arabländerna om de stödde eller motsatte sig ett diplomatiskt erkännande av Israel. En överväldigande majoritet motsatte sig det.
The Washington Institute och Zogby Research formulerade om frågan. De frågade om det var önskvärt att vissa arabländer utvecklar normaliserade relationer med Israel, även utan fred i Israel-Palestinakonflikten. Resultatet blev att en nästan lika överväldigande majoritet var positiva till normaliserade relationer med Israel.
Medan en del länder i väst fortfarande är upptagna av konflikten mellan Israel och Palestina har ledare för arabländer tonat ner frågans betydelse. Det finns olika förklaringar till det. En är att Palestinafrågan har tagit energi från frågor som arabländernas ledare anser vara viktigare. En annan förklaring finns i att den palestinske presidenten, Mahmoud Abbas, blivit impopulär i den arabiska världen. Det är inte utan anledning att hans statsbesök begränsat sig till Jordanien och Egypten.
Splittringen mellan palestinska myndigheten och Hamas är en annan bidragande faktor till att frågan inte toppar agendan. Vidare har arabländerna också insett att de som värnar mest om den palestinska frågan är deras interna motståndare, vare sig det är Muslimska brödraskapet i Egypten eller Baathpartiets motståndare i Syrien eller Irak. Och fler länder verkar också ställa sig frågan, att om både Palestinska myndigheten och Hamas kan ingå avtal om säkerhet och vapenvila med Israel, varför ska då inte arabländerna göra det.
Parallellt med detta visade en annan mätning som Arab Opinion Index gjort, att få hade förtroende för ett blivande palestinskt styre, med undantag för Jordanien och Palestinska myndigheten själva. Att den palestinska frågan stundtals använts för att rikta bort uppmärksamheten från interna angelägenheter i vissa arabiska länder, har också lett till arabisk utmattning i Israel-Palestinakonflikten.
Medan delar av den arabiska världen strävar efter att uppnå normaliserade relationer med Israel, är den europeiska vänstern på väg åt motsatt håll. På svenska gator har palestinademonstrationer blivit ett återkommande inslag för vänstern och de krafter den attraherar. Antiisraeliska och antisemitiska inslag är vanligt på dessa demonstrationer. Detta samtidigt som länder närmare konflikten föredrar en mer konstruktiv linje. Inga andra än palestinier själva kan hjälpa dem. Det har ledare för arabiska länder förstått – även om också de förfäras över kriget i Gaza – medan vänstern i Sverige och Europa envisas med att leka räddaren i nöden.
