Därför öppnar Turkiet för trupper i Ukraina
Efter decennier på EU:s tröskel vill Turkiet få ett djupare samarbete med Europa, skriver Turkiet-kännaren Aras Lindh på FOI.
Toppbild: Yavuz Ozden
Turkiet kan komma att skicka militära styrkor till Ukraina – ”om det behövs”, uppger en källa inom landets försvarsdepartement till nyhetsbyrån AFP. Dessa soldater skulle i såfall ingå i den internationella fredsstyrka som nu planeras med Storbritannien och Frankrike i täten. En källa uppger för nyhetsbyrån att en eventuell insats ska utvärderas "med alla relevanta parter" och enbart bli aktuell om det bedöms nödvändigt för att etablera fred och regional stabilitet.
Alltsedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Turkiet försökt profilera sig som en, relativt sett, neutral aktör i position att kunna mäkla fred mellan länderna. Under hela kriget har Turkiet försökt balansera två till synes motstridiga positioner: att stötta Ukraina utan att uppröra Ryssland alltför mycket.
Denna balansgång kan förstås som ett uttryck för en vidare turkisk utrikes- och säkerhetspolitisk linje. Ur turkisk synvinkel rör sig den globala politiken i riktning mot en multipolär världsordning. Därför har Turkiet i ökande omfattning försökt skapa sig ett allt större manöverutrymme internationellt, präglat av transaktionella kalkyler och en stor dos pragmatism. Inte bara gentemot Europa och USA utan också i relation till andra regioner, framför allt Mellanöstern och Afrika.
Tydligast manifesteras dock ambitionen i den turkisk-ryska dynamiken, som länge präglats av en slags ömsesidig taktisk samverkan, även när ländernas intressen kolliderat. Men när konkurrensen mellan ländernas intressesfärer hårdnar, inte minst till följd av ett potentiellt ökat ryskt handlingsutrymme i ljuset av USA:s alltmer oberäkneliga Ukrainapolitik, stärks friktionen.
När USA:s och Rysslands utrikesministrar träffades i Riyadh i mitten av februari för att – i Ukrainas frånvaro – diskutera en möjlig fred bjöds Ukrainas president Volodomir Zelenskyj istället till Ankara för möte med Turkiets Recep TayyipErdoğan. Därefter har Turkiet intagit en mycket tydligare pro-ukrainsk position och förordat ett förnyat europeiskt engagemang för ukrainskt medlemskap i både EU och Nato. Turkiet har i många år krävt en återgång till 2014 års gränser, det vill säga som de såg ut före Rysslands invasion av Krim.
Så hur bör man förstå denna betydligt mer pro-ukrainska turkiska giv? För Turkiets del utgör Ryssland ett potentiellt framtida hot mot turkiska intressen, inte bara i Europa utan även i den viktiga Svarta havsregionen liksom Centralasien.
Men här finns sannolikt också en vidare geopolitisk förhoppning. När framtiden för den nuvarande europeiska säkerhetsordningen – som förutsätter amerikansk uppbackning – framstår som alltmer oviss ser Turkiet en möjlighet att påverka inriktningen för den senkomna europeiska kraftsamlingen. Det geostrategiskt belägna Turkiet råder över Natos med råge största militär näst efter USA. Landet har dessutom en växande försvarsindustri, och utgör en central aktör för den europeiska säkerhetsarkitekturen.
Turkiet, en integrerad del av Nato sedan 1950-talet, men ett land som i decennier stått på EU:s tröskel, kommer troligtvis i gengäld vilja bli insläppta i värmen fullt ut, oavsett i vilket format den europeiska försvarspolitiska kraftsamlingen tar form.
Från Europas sida har det länge funnits en skepsis mot Turkiet, både på grund av grundläggande värderingsskillnader liksom dess utrikespolitiska oberäknelighet. Frågan är dock om Europa har råd att fortsätta hålla Turkiet på halster.
Aras Lindh är analytiker på FOI och specialiserad på turkisk in- och utrikespolitik och NATO.
Turkiet kan komma att skicka militära styrkor till Ukraina – ”om det behövs”, uppger en källa inom landets försvarsdepartement till nyhetsbyrån AFP. Dessa soldater skulle i såfall ingå i den internationella fredsstyrka som nu planeras med Storbritannien och Frankrike i täten. En källa uppger för nyhetsbyrån att en eventuell insats ska utvärderas ”med alla relevanta parter” och enbart bli aktuell om det bedöms nödvändigt för att etablera fred och regional stabilitet.
Alltsedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Turkiet försökt profilera sig som en, relativt sett, neutral aktör i position att kunna mäkla fred mellan länderna. Under hela kriget har Turkiet försökt balansera två till synes motstridiga positioner: att stötta Ukraina utan att uppröra Ryssland alltför mycket.
Denna balansgång kan förstås som ett uttryck för en vidare turkisk utrikes- och säkerhetspolitisk linje. Ur turkisk synvinkel rör sig den globala politiken i riktning mot en multipolär världsordning. Därför har Turkiet i ökande omfattning försökt skapa sig ett allt större manöverutrymme internationellt, präglat av transaktionella kalkyler och en stor dos pragmatism. Inte bara gentemot Europa och USA utan också i relation till andra regioner, framför allt Mellanöstern och Afrika.
Tydligast manifesteras dock ambitionen i den turkisk-ryska dynamiken, som länge präglats av en slags ömsesidig taktisk samverkan, även när ländernas intressen kolliderat. Men när konkurrensen mellan ländernas intressesfärer hårdnar, inte minst till följd av ett potentiellt ökat ryskt handlingsutrymme i ljuset av USA:s alltmer oberäkneliga Ukrainapolitik, stärks friktionen.
När USA:s och Rysslands utrikesministrar träffades i Riyadh i mitten av februari för att – i Ukrainas frånvaro – diskutera en möjlig fred bjöds Ukrainas president Volodomir Zelenskyj istället till Ankara för möte med Turkiets Recep TayyipErdoğan. Därefter har Turkiet intagit en mycket tydligare pro-ukrainsk position och förordat ett förnyat europeiskt engagemang för ukrainskt medlemskap i både EU och Nato. Turkiet har i många år krävt en återgång till 2014 års gränser, det vill säga som de såg ut före Rysslands invasion av Krim.
Så hur bör man förstå denna betydligt mer pro-ukrainska turkiska giv? För Turkiets del utgör Ryssland ett potentiellt framtida hot mot turkiska intressen, inte bara i Europa utan även i den viktiga Svarta havsregionen liksom Centralasien.
Men här finns sannolikt också en vidare geopolitisk förhoppning. När framtiden för den nuvarande europeiska säkerhetsordningen – som förutsätter amerikansk uppbackning – framstår som alltmer oviss ser Turkiet en möjlighet att påverka inriktningen för den senkomna europeiska kraftsamlingen. Det geostrategiskt belägna Turkiet råder över Natos med råge största militär näst efter USA. Landet har dessutom en växande försvarsindustri, och utgör en central aktör för den europeiska säkerhetsarkitekturen.
Turkiet, en integrerad del av Nato sedan 1950-talet, men ett land som i decennier stått på EU:s tröskel, kommer troligtvis i gengäld vilja bli insläppta i värmen fullt ut, oavsett i vilket format den europeiska försvarspolitiska kraftsamlingen tar form.
Från Europas sida har det länge funnits en skepsis mot Turkiet, både på grund av grundläggande värderingsskillnader liksom dess utrikespolitiska oberäknelighet. Frågan är dock om Europa har råd att fortsätta hålla Turkiet på halster.
Aras Lindh är analytiker på FOI och specialiserad på turkisk in- och utrikespolitik och NATO.