Återvandring till diktaturens trygghet

Det finns säkert många skäl att vilja lämna Danmark. Som vädret, eller skatterna. Salma Naddaf, en känd tiktokprofil från Danmark med miljontals följare, har funnit en ny orsak: prideflaggor på förskolan. 

I ett klipp berättar hon tårögd för sin följarskara att hon lämnat Danmark för Syrien för att skydda sina barn från värderingar som inte stämmer med de syriska. Närmare bestämt de värderingar som förknippas med prideflaggan.

Efter elva år i ett av världens mest fria länder såg hon plötsligt flaggan vaja – och där gick gränsen. Man undrar varför det tog så lång tid. Och hur går tankegången: det börjar med lite tolerans innan anarkin bryter ut och barnen tvingas dricka sojalatte medan de omprogrammeras till homosexuella? Och finns det inga hbtqia-personer i Syrien, eller är det bara tacksamt att de hotas till livet? 

Bakom det komiska ligger något allvarligt. Naddaf är inte ensam. Många är de som egentligen ogillar västerländska värderingar men som har knäckt koden att läpparnas bekännelse övertygar västerlänningar att öppenheten i väst är uppskattat.

De är del av en större berättelse om ett Europa som blir allt sämre på att försvara sina värden i krock med värderingar som hotar dem. När intoleransen kläs i religionens eller traditionens namn blir det obekvämt för många att säga emot. Reaktionära uttalanden passerar om de kommer från någon som har haft det svårt nog. Inte? Byt ut syriska Naddaf mot danska Bente och fråga dig hur du hade reagerat. 

Låt oss vara ärliga. Det krävs en särskild övertygelse för att fly från trygghet till kaos bara för att slippa se regnbågsflaggan. Hellre granater än glitter, tycks det. Att flytta sina barn till Syrien för en sådan sak är som att fly från allergi mot syre genom att hålla andan. Tänk att leva i ett tryggt, demokratiskt land med fred och välfärd, och tänka att det stora hotet mot ens barn är prideflaggan och inte islamister. Det är som att hoppa överbord från en färja för att man ogillar färgen på livbojarna. Det kräver en övertygelse som trumfar grundläggande mänskliga instinkter.

På något sätt är det ändå positivt. Om mötet med Europa upplevs som en frontalkrock är flytt inte så dumt. Europa ska inte vara ett hem för dem som ser respekt för andra människor som ett hot. Det finns gott om platser där man slipper prideflaggor. Att man där även slipper fria kvinnor, fria medier, fria tankar och fria livsval är ingen slump. Men valet är förstås fritt. 

Frihet fungerar när man förstår den. Den är en kakafoni av åsikter och röster. Häri finns också ironin: att de, såsom Naddaf, flyr regnbågen inte förstår att det inte är färgerna som hotar, utan det kulturella raster man själv bär med sig.

Nota bene: man behöver inte vara överförtjust i allt som yttras i prideflaggans namn. Kärnfrågan är toleransen för dem som väljer ett annorlunda liv än man själv har valt. Och tolerans betyder något först när den praktiseras. 

Alla söker vi trygghet. Vissa hittar den i tolerans, andra i total censur och några synes tycka att helvetet är bra så länge det är heterosexuellt. Vi som flydde riktigt förtryck stannar gärna här och ser människor älska vem de vill. I slutändan är valet lika enkelt som viktigt: hellre glitter i gatstenen än blod i sanden.