Att göra sig svensk och bli en apa
Det spanska talesättet "hacerse el sueco" kan översättas till "göra sig svensk", alltså att spela dum. En kampanjfilm är nu tänkt att ändra på det.
Spanska invektiv är en mustig svängom. Kombinationen religion och avföring utmärker sig i popularitet och nog kan man som sprakfåle i det protestantiskt behärskade norr avundas möjligheten att skita på Gud – me cago en Dios – ibland.
Via ett tilltag från svenska ambassaden i Madrid öppnas eventuellt ett tillfälle.
Talesättet "hacerse el sueco" kan översättas till "göra sig svensk". Praktiskt innebär det att spela dum, att låtsas oförstående för att slippa undan något oönskat. I en kampanjfilm propsar beskickningen på att uttrycket i stället ska kopplas till ansvarsfull hållbarhet och lyckas därmed förkroppsliga den ursprungliga betydelsen.
När Sverigebilden ska förbättras är inspirationen Apjesus. Bokstavlig tolkning av bildliga uttryck är oftast en usel idé, men kanske måste vi vänja oss vid förvärvad autism när abstrakt tänkande försvinner i takt med minskat kvalificerat läsande och med det gemensamma referenser.
Liksom svordomar ingår ordspråk i realia, kunskapen om språkets funktion i sociala och kulturella sammanhang. Kraftigare rottrådar är svårfunna. Tillsammans med normer för när och var man behåller skor på eller säger tack bildar de nationellt facit. I Guy Deutschers Through the language glass (2010) beskriver författaren hur modersmålet omärkligt färgar synen på världen. Omvänt är det genom språkets fönster omvärlden ser in i ett land och ut i historiska rum. Dessa läggs i ömsesidig skugga om Sverige systematiskt marknadsförs som eleven som placerar äpplen (stundom ruttna) på katedern och njuter av att stävja njutningar.
Ambassaden gör sig enfaldig när den omnipotent söker förvandla ett etablerat, integrerat begrepp till grötmyndig signal om exceptionella Sverige. Landet där man inte är nyfiken. Där man redan vet. Är bäst. Och jävligt ödmjuk.
Sådant skrymtande motiverar snedsegling. Bara under senaste veckan firade dumspelandet storsegrar när en ministers föräldraskap omstöptes till politik och ingen kan ha glömt väggen av låtsad dumhet som restes visavi migrationens konsekvenser. Att simulera ovetande är en härskarteknik och så pass äktsvenskt att det liknar en kultursjukdom. Vi framstår som ointresserade av både oss själva och andra.
Säkert är att "hascere el sueco" aldrig kommer få innebörden "festlig och mondän". Efter ambassadens gudalika giv ska vi vara glada så länge spanskans idiom inte börjar uträtta behov på svenskheten.
Spanska invektiv är en mustig svängom. Kombinationen religion och avföring utmärker sig i popularitet och nog kan man som sprakfåle i det protestantiskt behärskade norr avundas möjligheten att skita på Gud – me cago en Dios – ibland.
Via ett tilltag från svenska ambassaden i Madrid öppnas eventuellt ett tillfälle.
Talesättet ”hacerse el sueco” kan översättas till ”göra sig svensk”. Praktiskt innebär det att spela dum, att låtsas oförstående för att slippa undan något oönskat. I en kampanjfilm propsar beskickningen på att uttrycket i stället ska kopplas till ansvarsfull hållbarhet och lyckas därmed förkroppsliga den ursprungliga betydelsen.
När Sverigebilden ska förbättras är inspirationen Apjesus. Bokstavlig tolkning av bildliga uttryck är oftast en usel idé, men kanske måste vi vänja oss vid förvärvad autism när abstrakt tänkande försvinner i takt med minskat kvalificerat läsande och med det gemensamma referenser.
Liksom svordomar ingår ordspråk i realia, kunskapen om språkets funktion i sociala och kulturella sammanhang. Kraftigare rottrådar är svårfunna. Tillsammans med normer för när och var man behåller skor på eller säger tack bildar de nationellt facit. I Guy Deutschers Through the language glass (2010) beskriver författaren hur modersmålet omärkligt färgar synen på världen. Omvänt är det genom språkets fönster omvärlden ser in i ett land och ut i historiska rum. Dessa läggs i ömsesidig skugga om Sverige systematiskt marknadsförs som eleven som placerar äpplen (stundom ruttna) på katedern och njuter av att stävja njutningar.
Ambassaden gör sig enfaldig när den omnipotent söker förvandla ett etablerat, integrerat begrepp till grötmyndig signal om exceptionella Sverige. Landet där man inte är nyfiken. Där man redan vet. Är bäst. Och jävligt ödmjuk.
Sådant skrymtande motiverar snedsegling. Bara under senaste veckan firade dumspelandet storsegrar när en ministers föräldraskap omstöptes till politik och ingen kan ha glömt väggen av låtsad dumhet som restes visavi migrationens konsekvenser. Att simulera ovetande är en härskarteknik och så pass äktsvenskt att det liknar en kultursjukdom. Vi framstår som ointresserade av både oss själva och andra.
Säkert är att ”hascere el sueco” aldrig kommer få innebörden ”festlig och mondän”. Efter ambassadens gudalika giv ska vi vara glada så länge spanskans idiom inte börjar uträtta behov på svenskheten.
