Att uppfostra efter halal och haram

För några dagar sedan publicerade Expressen nyheten om två bröder med syrisk bakgrund som dömts till fem års fängelse och utvisning efter ett brutalt angrepp på en man på grund av hans shiitiska tillhörighet. Domen var tydlig. Rubrikerna likaså: hatbrott.

Men den verkligt obekväma frågan ställs aldrig i rubrikerna. Den borde ställas i hemmet.

För att förstå dagens våld räcker det att minnas 2019, när Aftonbladet avslöjade hur fyra barn omhändertogs efter systematisk misshandel i hemmet. Chilipeppar användes som ”uppfostringsmetod”. Föräldrarna dömdes till fängelse. De kallade det disciplin. Samhället kallade det brott.

Mellan dessa två händelser finns ett mönster som Sverige fortfarande väjer för: ett pedagogiskt glapp som följer med migrationen.

I stora delar av Mellanöstern uppfostras barn inte efter principen ”vad är tillåtet och vad är förbjudet”, utan efter ”halal och haram”. Skillnaden är avgörande. Det ena skapar förståelse och ansvar. Det andra skapar rädsla och lydnad. Barnet lär sig inte att resonera – bara att underkasta sig. Moralen blir absolut, men utan reflektion. Resultatet är inte etik, utan anpassning.

Samtidigt socialiseras flickor tidigt in i en akustisk hierarki, där mannens röst väger tyngre än kvinnans – inte bara i äktenskapet, utan i hela familjestrukturen. Bröder övervakar systrar. Släkten övervakar kvinnan. Hon blir inte individ, utan projekt. Inte människa, utan potentiell skam. Till slut internaliserar hon kontrollen och blir fånge i sitt eget självförakt – övervakad även när ingen ser.

Till detta kommer en tredje komponent: romantiseringen av ett förhärligat förflutet. Barn uppfostras i föreställningen om historiska segrar och moralisk överlägsenhet – ”den bästa nationen som sänts till mänskligheten”. Det spelar mindre roll om berättelserna är historiskt hållbara. De fungerar ändå. De skapar en upplevd överlägsenhet utan ansvar. Ett kollektivt självförhärligande som lätt övergår i förakt mot ”de andra”.

Här föds det som kan kallas kronisk självutplåning – en identitet byggd på att vara bättre, renare och starkare än omgivningen. En hållning som står i direkt konflikt med den svenska idén om jantelagen: att ingen är förmer än någon annan, och att värde inte mäts i dominans.

När barn formade av dessa föreställningar växer upp i ett samhälle som Sverige – där lagen skyddar individen, där våld aldrig är fostran och där kön inte legitimerar kontroll – uppstår friktion. Ibland tyst. Ibland explosiv.

Detta är inte ett angrepp på ursprung. Inte heller en hyllning av svensk exceptionalism. Det är ett konstaterande: integration utan pedagogisk omställning är en illusion.

Om Sverige menar allvar måste integration börja där våldet faktiskt föds – i synen på barn, kvinnor och den egna överlägsenheten. Annars fortsätter vi låtsas bli chockade. Och skriva samma rubriker om och om igen.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.