Ayatollan är död – vad ska hända nu?

Israel och USA inledde på lördagsmorgonen en omfattande militär operation mot Iran. På kvällen kom beskedet att Irans högste ledare, Ali Khamenei, eliminerats. Det är en historisk händelse vars verkliga betydelse nu avgörs av vad som följer.

En ny rapport från United Against Nuclear Iran riktar ljuset mot Beyt-e Rahbari (den högste ledarens kontor). Det var där Khamenei, tillsammans med sina närmaste, byggde det som kom att bli regimens operativa centrum.

Resultatet blev långt mer än ett traditionellt kansli för en religiös ledare. Det blev en stat i staten med egen underrättelseapparat, eget kontraspionage, egna ekonomiska imperier utanför den offentliga budgeten samt avgörande inflytande över allt från militären till utbildningsväsendet och kulturpolitiken. 

När protesterna exploderade efter presidentvalet 2009 höll Khameneis son säkerhetsmöten i Beyt och detaljstyrde nedslagningen av demonstrationerna tillsammans med revolutionsgardet. Kärnenergiförhandlingar som ledde till ett avtal med Iran 2015 styrdes inte av den sittande regeringen, utan från samma maktcentrum. Parlamentets talman beordrades att genomföra en snabb omröstning om avtalet, eftersom Khamenei redan hade godkänt uppgörelsen. Omröstningen tog då bara tjugo minuter. Presidentvalen, även det 2024, som tolkades som en maktkamp, har utspelat sig inom ramar som satts upp där. Fraktioner existerar, men de har konkurrerat om inflytande inom samma ordning och aldrig om dess grundvalar. 

Rapportens viktigaste slutsats är att så länge Beyts politiska, militära och ekonomiska struktur består, är regimens kärna intakt. Den avgörande frågan handlar därför mindre om att Alireza Arafi nu leder det råd som efterträder Khamenei, och mer om hur mycket av maktstrukturen som blir kvar.

Elimineringen av Khamanei är såväl omvälvande som symboliskt viktigt. Det har skänkt iranier en omisskännlig glädje. Brigadgeneral Mohammad Shirazi, som ledde den högste ledarens militära kontor, har också eliminerats. Sannolikt har även andra profiler kopplade till Beyt gått, eller kommer att gå, samma öde till mötes. Huruvida detta blir endast historiska episoder eller en riktig vändpunkt avgörs av om Revolutionsgardet och Beyt överlever eller ej.

Om fler nyckelfunktioner i denna struktur slåss ut, vilket är det sannolika scenariot av de pågående attackernas strategiska mål att döma, rubbas förutsättningarna för systemets kontinuitet. Då blir alla efterträdare sekundära. 

Det är inte osannolikt att lojaliteterna börjar att glida nu. Då kan det system som i decennier framstått som orubbligt börja att röra på sig. Även om Khamenei, enligt uppgifter, har utsett sin efterträdare är det inte givet att ordningen följs. För Irans befolkning innebär detta något så ovanligt som osäkerhet i toppen av systemet.

Det avgörande nu är inte vem som tar över, utan om det system som hållit republiken samman i över tre decennier förmår att bära sig själv utan sin centrala figur.

Det är i den sprickan som möjligheten finns att Iran går in i en period där förändring är fullt möjlig. Och om maktens väggar nu visar sig vara mindre bärande än de sett ut på håll, kan Irans framtid börja där ingen i toppen riktigt tänkte sig att den skulle börja.

Attacken mot den ledare som i decennier talat med både revolutionens och himlens auktoritet har inte bara punkterat bilden av honom som närmast oantastlig. Den har också lett till den för mullorna svindlande upptäckten att även makt med gudomlig retorik fortfarande lyder under ganska jordiska villkor. Nu gäller det att löpa linan ut, för historiska möjligheter har en tendens att snabbt stängas igen om ingen vågar ta steget hela vägen.

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad