Bara att ta för sig av rikedomarna
Kanon är ingen absolut förteckning, inget identitetspolitiskt manifest. Varje invånare ansvarar själv för att delta i det offentliga samtalet.
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles
olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner.
Dessa rader ur Illiaden, i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, förenar generationer av hel- och halvklassiker, som i likhet med mig själv, fick lära oss att recitera dem. Raderna fanns med i Tideström & Tarschys antologi Dikt och tanke : litteratururval för gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer. Antologin presenterade ett litet kondenserat universum av texter från Sverige, Norden, Europa, och några antika texter från ”främre Orienten”.
För mig, som gymnasist, fungerade Dikt och tanke som en kanon. Äntligen visste jag var jag skulle börja leta och komma vidare. Jag begrep förstås att detta inte var hela den textcorpus som stod till buds i tillvaron, utan en utgångspunkt. Sjung, o gudinna, bidrog till att jag kunde förstå trådar till Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Eyvind Johnson. Sverige var ingen isolerad enklav, utan del av något större.
Jag ska bekänna en sak. Jag tog hem böckerna och ”glömde” sedan helt enkelt att bära tillbaka dem försommardagen då den ljusnande framtid var min. Vi hade inte sådana böcker hemma, men nu visste jag hur jag skulle systematisera mitt framtida boksamlande.
Med denna bildningsromantiska bakgrund och min sedvanliga oförmåga att avläsa förväntad konsensus kastades jag därför handlöst in i diskussioner om den svenska kulturkanon som nu föreligger. Ofta visade det sig inte handla om samtal, utan om stärkande av egna reflexreaktioner. Mina glada tillrop föll som en sten och det lät som när man drar nålen över en vinylskiva.
I andra delkretsar har kanon givit upphov till mycket goda samtal med allt från bildningsvänster till bildningshöger. Personligen är jag odelat för en kanon och är rätt nöjd med resultatet. Man kan vara kritisk till idén med en kulturkanon som sådan eller till hela eller delar av resultatet. Jag tycker att sakliga och nyanserade samtal som nu förs är intressanta.
Ofta tar samtalen sin utgångspunkt i vad personer saknar och kan bli både nostalgiska och folkbildande: Strändernas svall, Mor gifter sig, Tåbb med manifestet. Naumanns opera Gustaf Wasa och Hallströms Den bergtagna (tack, Henry!). O, store Gud, finns med, men inte Den blomstertid som av en initierad vän pregnant förklarades som ”svensk kontextuell teologi. Hur det som sommaren ger ska räcka för överlevnad hela året.”
Frågor om representativitet kan säkert vara legitima, men man får inte glömma urvalsramarna. Inte minst femtioårsregeln ger avgränsningar för den svenska religiösa karta som ligger inom mitt eget intresseområde. Här finns Pictorkyrkan i Härkeberga och Marstrands synagoga, men inga spår vare sig av Sveriges muslimer eller thaibuddhister. För femtio år sedan fanns helt enkelt inte skriftliga eller arkitektoniska lämningar i vårt kulturarv. Möjligen hade man kunnat inkludera någon Rumi-översättning av Eric Hermelin. Malmöpsalmboken finns med, men inte Malmösiddurn. Så kan vi fortsätta om vi vill.
Men någonstans här börjar det klarna. De olika enskilda delarna av urvalet är inte poängen. En kanon är inte en absolut förteckning. Inte heller är det ett identitetspolitiskt manifest. Vi måste kunna släppa det partikulära. Kanon skall vidare inte läsas som en lista, utan tillsammans med de motiveringar som ger kontext och grund för vidare samtal.
Man kan invända att dessa samtal är begränsade till en svensk högutbildad medelklass. Kanske. Det kan dock en statlig utredning aldrig vare sig råda bot på eller i detta sammanhang låta sig begränsas av.
Det är upp till varje invånare att ta ansvar för att bredda, aktivt släppa in i och att själv delta i det offentliga samtalet. Kanon ger en grund. Arbetet gör du. Den finns gratis online. Som kvällstidningarna skriver: Här är hela listan!
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles
olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner.
Dessa rader ur Illiaden, i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, förenar generationer av hel- och halvklassiker, som i likhet med mig själv, fick lära oss att recitera dem. Raderna fanns med i Tideström & Tarschys antologi Dikt och tanke : litteratururval för gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer. Antologin presenterade ett litet kondenserat universum av texter från Sverige, Norden, Europa, och några antika texter från ”främre Orienten”.
För mig, som gymnasist, fungerade Dikt och tanke som en kanon. Äntligen visste jag var jag skulle börja leta och komma vidare. Jag begrep förstås att detta inte var hela den textcorpus som stod till buds i tillvaron, utan en utgångspunkt. Sjung, o gudinna, bidrog till att jag kunde förstå trådar till Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Eyvind Johnson. Sverige var ingen isolerad enklav, utan del av något större.
Jag ska bekänna en sak. Jag tog hem böckerna och ”glömde” sedan helt enkelt att bära tillbaka dem försommardagen då den ljusnande framtid var min. Vi hade inte sådana böcker hemma, men nu visste jag hur jag skulle systematisera mitt framtida boksamlande.
Med denna bildningsromantiska bakgrund och min sedvanliga oförmåga att avläsa förväntad konsensus kastades jag därför handlöst in i diskussioner om den svenska kulturkanon som nu föreligger. Ofta visade det sig inte handla om samtal, utan om stärkande av egna reflexreaktioner. Mina glada tillrop föll som en sten och det lät som när man drar nålen över en vinylskiva.
I andra delkretsar har kanon givit upphov till mycket goda samtal med allt från bildningsvänster till bildningshöger. Personligen är jag odelat för en kanon och är rätt nöjd med resultatet. Man kan vara kritisk till idén med en kulturkanon som sådan eller till hela eller delar av resultatet. Jag tycker att sakliga och nyanserade samtal som nu förs är intressanta.
Ofta tar samtalen sin utgångspunkt i vad personer saknar och kan bli både nostalgiska och folkbildande: Strändernas svall, Mor gifter sig, Tåbb med manifestet. Naumanns opera Gustaf Wasa och Hallströms Den bergtagna (tack, Henry!). O, store Gud, finns med, men inte Den blomstertid som av en initierad vän pregnant förklarades som ”svensk kontextuell teologi. Hur det som sommaren ger ska räcka för överlevnad hela året.”
Frågor om representativitet kan säkert vara legitima, men man får inte glömma urvalsramarna. Inte minst femtioårsregeln ger avgränsningar för den svenska religiösa karta som ligger inom mitt eget intresseområde. Här finns Pictorkyrkan i Härkeberga och Marstrands synagoga, men inga spår vare sig av Sveriges muslimer eller thaibuddhister. För femtio år sedan fanns helt enkelt inte skriftliga eller arkitektoniska lämningar i vårt kulturarv. Möjligen hade man kunnat inkludera någon Rumi-översättning av Eric Hermelin. Malmöpsalmboken finns med, men inte Malmösiddurn. Så kan vi fortsätta om vi vill.
Men någonstans här börjar det klarna. De olika enskilda delarna av urvalet är inte poängen. En kanon är inte en absolut förteckning. Inte heller är det ett identitetspolitiskt manifest. Vi måste kunna släppa det partikulära. Kanon skall vidare inte läsas som en lista, utan tillsammans med de motiveringar som ger kontext och grund för vidare samtal.
Man kan invända att dessa samtal är begränsade till en svensk högutbildad medelklass. Kanske. Det kan dock en statlig utredning aldrig vare sig råda bot på eller i detta sammanhang låta sig begränsas av.
Det är upp till varje invånare att ta ansvar för att bredda, aktivt släppa in i och att själv delta i det offentliga samtalet. Kanon ger en grund. Arbetet gör du. Den finns gratis online. Som kvällstidningarna skriver: Här är hela listan!
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
