Bildt har haft fel i varje utrikespolitisk fråga
Per Ahlmark såg det tidigt. Han kallade Bildts oförmåga att skilja mellan diktatur och demokrati för avskyvärd.
Carl Bildt får ofta agera orakel i utrikespolitiska frågor. Han intervjuas, citeras och bjuds in till samtal som vore han Sveriges egen Henry Kissinger. Men Bildts utrikespolitiska gärning förtjänar inte vördnad. Den förtjänar uppgörelse.
Nyligen kallade han de amerikanska attackerna mot iranska mål för brottsliga – ett ordval som väckte hård kritik. Under Gazakriget har han profilerat sig som en av Sveriges mest högljudda Israelkritiker. Men dessa utspel är inga tillfälliga snedsteg. De ingår i ett livslångt mönster av utrikespolitisk principlöshet – och av en konsekvent oförmåga att skilja mellan demokrati och diktatur.
Bildts internationella bana inleddes 1995 som EU:s fredsmäklare i Bosnien. Kritiken lät inte vänta på sig: han uppfattades som senfärdig, serbvänlig och ovillig att kalla saker vid deras rätta namn. New York Times beskrev hans hållning till massakern i Srebrenica – där över 8 000 bosniaker mördades – som nonchalant, och noterade hans rykte om att blunda för etnisk rensning.
När han återvände till svensk politik 2006 utsågs han till utrikesminister – trots att han suttit i styrelsen för Lundin Petroleum, vars ledning senare delgavs misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i det som i dag kallas Sydsudan. Bildt vägrade kalla övergreppen i Darfur för folkmord. På frågan om tvångsförflyttningar svarade han lakoniskt att människor ibland måste flytta även i Sverige när en väg ska anläggas.
2009 chockades världen av bilderna på Neda Agha-Soltan, skjuten till döds på Teherans gator under de folkliga protesterna. Medan många EU-länder bojkottade Ahmadinejads installationsceremoni valde Sverige att delta. Samma år motsatte sig Bildt hårdare sanktioner mot Iran – till mångas förvåning även inom den borgerliga alliansen.
När Gaddafis regim började falla i Libyen 2011 ville Bildt att Sverige skulle förbli neutralt och "bidra till stabilitet och rimlig utveckling". När frihetsropen ekade från Tahrirtorget i Egypten manade han till återhållsamhet.
I Mellanösternfrågan drev han politiken i en oväntat pro-palestinsk riktning. Idén om en palestinsk stat blev en borgerlig hjärtefråga. Bildt blev en av Israels skarpaste kritiker inom EU och portades från landet – precis som Margot Wallström – men utan större medial uppståndelse. Efter sin pensionering har han kallat Israel för en "apartheidstat" och gjort uttalanden som Judiska centralrådet beskrivit som "ren och skär antisemitism".
Bildts utrikespolitiska linje har kännetecknats av realpolitikens mest cyniska uttryck. Det är dags att ifrågasätta varför just han gång på gång lyfts fram som utrikespolitisk auktoritet – när facit borde tala sitt tydliga språk.
Per Ahlmark såg det tidigt. Han kallade Bildts oförmåga att skilja mellan diktatur och demokrati för "avskyvärd" och beskrev honom som en "reaktionär", "okänslig" och "obildad" politiker. Det må låta hårt. Men nog låg det en hel del i Ahlmarks ord.
Carl Bildt får ofta agera orakel i utrikespolitiska frågor. Han intervjuas, citeras och bjuds in till samtal som vore han Sveriges egen Henry Kissinger. Men Bildts utrikespolitiska gärning förtjänar inte vördnad. Den förtjänar uppgörelse.
Nyligen kallade han de amerikanska attackerna mot iranska mål för brottsliga – ett ordval som väckte hård kritik. Under Gazakriget har han profilerat sig som en av Sveriges mest högljudda Israelkritiker. Men dessa utspel är inga tillfälliga snedsteg. De ingår i ett livslångt mönster av utrikespolitisk principlöshet – och av en konsekvent oförmåga att skilja mellan demokrati och diktatur.
Bildts internationella bana inleddes 1995 som EU:s fredsmäklare i Bosnien. Kritiken lät inte vänta på sig: han uppfattades som senfärdig, serbvänlig och ovillig att kalla saker vid deras rätta namn. New York Times beskrev hans hållning till massakern i Srebrenica – där över 8 000 bosniaker mördades – som nonchalant, och noterade hans rykte om att blunda för etnisk rensning.
När han återvände till svensk politik 2006 utsågs han till utrikesminister – trots att han suttit i styrelsen för Lundin Petroleum, vars ledning senare delgavs misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i det som i dag kallas Sydsudan. Bildt vägrade kalla övergreppen i Darfur för folkmord. På frågan om tvångsförflyttningar svarade han lakoniskt att människor ibland måste flytta även i Sverige när en väg ska anläggas.
2009 chockades världen av bilderna på Neda Agha-Soltan, skjuten till döds på Teherans gator under de folkliga protesterna. Medan många EU-länder bojkottade Ahmadinejads installationsceremoni valde Sverige att delta. Samma år motsatte sig Bildt hårdare sanktioner mot Iran – till mångas förvåning även inom den borgerliga alliansen.
När Gaddafis regim började falla i Libyen 2011 ville Bildt att Sverige skulle förbli neutralt och ”bidra till stabilitet och rimlig utveckling”. När frihetsropen ekade från Tahrirtorget i Egypten manade han till återhållsamhet.
I Mellanösternfrågan drev han politiken i en oväntat pro-palestinsk riktning. Idén om en palestinsk stat blev en borgerlig hjärtefråga. Bildt blev en av Israels skarpaste kritiker inom EU och portades från landet – precis som Margot Wallström – men utan större medial uppståndelse. Efter sin pensionering har han kallat Israel för en ”apartheidstat” och gjort uttalanden som Judiska centralrådet beskrivit som ”ren och skär antisemitism”.
Bildts utrikespolitiska linje har kännetecknats av realpolitikens mest cyniska uttryck. Det är dags att ifrågasätta varför just han gång på gång lyfts fram som utrikespolitisk auktoritet – när facit borde tala sitt tydliga språk.
Per Ahlmark såg det tidigt. Han kallade Bildts oförmåga att skilja mellan diktatur och demokrati för ”avskyvärd” och beskrev honom som en ”reaktionär”, ”okänslig” och ”obildad” politiker. Det må låta hårt. Men nog låg det en hel del i Ahlmarks ord.
