Blågul islam eller bara blågul?

Doku har bett ett antal journalister, forskare, kulturpersonligheter och politiker beskriva islam i Sverige. Detta efter att ha gått genom ett antal akademiska studier och rapporter som visar att svenska nyhets- och opinionstexter nästan alltid beskriver islam som något negativt. Först ut var Liberalernas partiledare Simona Mohamsson. Hon är själv från en muslimsk familj som assimilerades tidigt.

Enligt en rapport från Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) praktiserar de flesta muslimer i Sverige inte ens islam. Mohamsson vill lyfta fram de muslimer som mest praktiserar islam ”kulturellt”, fastar och firar ungefär som svenskar firar jul och påsk för köttbullarna och de färgglada äggens skull, och inte för Jesus. Varför syns inte de i media?

Okunskap, stereotyper, fördomar, islamofobi och rasism. Så förklaras den negativa bilden av islam i de studier och rapporter som Doku läst, skriver de. Jag undrar vad de vet om islam som jag inte vet.

Mohamsson skriver att svenska muslimer har rötter i länder som sträcker sig från Iran till Bosnien (finns det inga muslimer från Pakistan i Sverige?). Jag är visserligen inte muslim och har aldrig varit, men jag föddes i ett muslimskt land och har aldrig stött på den där sjyssta islam som Mohamsson berättar om.

Från fem års ålder tvingades jag bära hijab. Slöjan som klibbade runt nacken i fukten i norra Iran. Ärmarna skulle inte synas för vem som helst av manligt kön kunde ju bli pilsk av att se ett barns arm.

När araberna erövrade Iran på 600-talet tvångskonverterades folk till islam. Efter den islamska revolutionen 1979 försökte mullorna ersätta de zoroastriska högtider som folk firat sedan urminnes tider, som yalda och nowrooz, med islamska. De misslyckades kapitalt och än i dag firar det persiska folket dessa högtider.

I snart ett halvsekel har regimen tvingat på folket islams lagar och regler, men iranierna har inte vant sig. De firar oförtrutet sina gamla högtider och avskyr islam. De som inte orkar längre emigrerar och hör då till de grupper vars integration i de nya länderna går allra smidigast.

I Sverige finns iranier på alla nivåer i samhället, men sällan på socialkontoret. Ser de sig själva som Mohamssons sjyssta ”svenska muslimer”? Nej. De ser sig som svenskar – och iranier. Varför ska de pådyvlas en identitet de själva aldrig har bett om?

Tidningen Dagens ledarskribent Erik Helmersson ställer frågan varför vi inte får veta vad en troende muslim gör med bönen i vardagen. Var tar den vägen? ”Varför får vi inte veta det? För att något alltid ställer sig i vägen. Antingen är det förtrycket eller våldet.” Jo, det stämmer.

Våldet och förtrycket ställer sig i vägen för att i majoriteten av muslimska länder så utövas våld mot kvinnor, hat mot homosexuella, hat mot judar och så vidare. Men Helmerson påpekar också att journalister tassar runt muslimer och vågar inte ställa brännande frågor. Förmodligen för att de är rädda för att bli kallade för rasister.

Men den av Dokus texter jag fastnar för är Fredrik Virtanens, där han skriver bland annat att Svensson inte kan så mycket om fastan men tycker att kebab är gott. ”Betyder det att nio miljoner ickemuslimer längtar efter tjusiga helgreportage i motljus med fromma familjer som läser Koranen under en lampa i radhuset i Rinkeby, som ger zakat och rullar ut bönemattan på kontoret fem gånger om dagen för att – djupt, liksom – stanna upp i en värld som aldrig gör det?”

Nej, folk skiter i att Khadija kan springa en mil trots att hon bär slöja eller att fastan renar kroppen och lusten när hon läser ur Koranen.

Det jag ser på våra gator från muslimer är hat mot judar. Samma hat såg jag som barn på Irans gator också mot kvinnor, mot minoriteter, mot bögar och oliktänkande.

Kan det vara för att det är så islam är? Att de muslimer Simona Mohamsson kallar ”blågula” är sjyssta och toleranta för att de blivit mindre muslimer? Ungefär som när Sverigedemokraterna blev mindre nazister. Nu tycker ni kanske att jag gör mig skyldig till just det ”misstag” som alla forskare pekar på: att jag låter extremisterna definiera islam. Men se er omkring i världen! I hur många muslimska länder är Mohamssons ”blågula” värderingar normen? Öppenhet, tolerans, jämställdhet, yttrandefrihet, religionsfrihet… Ledsen men jag kommer inte på ett enda.

Så ser verkligheten ut. Vågar man tänka sig att det säger något om islam?

Negar Josephi är journalist.