Blir vulkanutbrottet slutet för Homo Floresiensis?
Myten om pyttemänniskorna har aldrig dött, skriver Dan Korn.
Vulkanen Lewotobi på ön Flores i Indonesien, strax öster om Bali, har fått ett utbrott rapporterar AP på måndagen. Aska kastas upp till 1,2 kilometer upp i luften och människor som bor nära det över 1500 meter höga berget uppmanas att hålla sig på sex kilometers avstånd, bära munskydd och se upp för eventuella lavaströmmar, som inte är roliga att möta.
Men det kanske finns en grupp som inte nås av myndigheternas uppmaningar.
På ön finns en grotta som uppmärksammades på 1950-talet för sina arkeologiska lämningar. Men det var ingenting mot den sensation som ett forskarteam som undersökte grottan 2003 åstadkom. De grävde ut en påfallande liten mänsklig varelse, 1,1 meter lång och med huvud stort som en grapefrukt. Om det inte vore för att varelsen hade fullt utvecklade tänder, kunde man tro att det var ett barn.
Det finns en del människor som är påfallande små, men 2015 hade man grävt ut lämningar efter femton liknande människor och man kunde då konstatera att detta var en särskild art av människor, kallade homo floresiensis. Inte bara det. Dateringarna varierade mellan att de var 50 000 år gamla eller bara 12 000 år, vilket skulle innebära att denna människoart levde samtidigt som vår egen art av människor.
Som om detta inte räckte publicerade antropologen Gregory Forth 2022 boken Between Ape and Human: An Anthropologist on the Trail of a Hidden Hominoid, där han samlat vittnesmål från över trettio personer som hävdar att de själva mött småväxta människor som lever i Flores djungler, eller åtminstone har gjort det tills alldeles nyligen. Trovärdiga vittnesmål finns från 1972, då en hel grupp personer tillsammans mötte det lokalbefolkningen kallar lai ho’a.
Kanske är dessa människor inte alls utdöda och kanske lever de inte enbart isolerat i djunglerna. Inte långt från grottan där lämningarna hittades gjorde ett team antropologer 2010 en undersökning av befolkningen i byn Rampasasa två kilometer från grottan. Folk där är påfallande kortväxta, med många människor under 1,5 meter och den kortaste, byäldsten som påstods vara över hundra år gammal, bara 1,33 meter hög. Kanske är de ättlingar till människorna i grottan, en knapp halvtimmes vandring bort.
Ön Flores är långsmal och vulkanen Lewotobi är i andra änden av ön, så om homo floresiensis verkligen fortfarande lever, antingen gömd i djunglerna eller i byn Rampasasa, lär de överleva också nu.
Det finns ju mycket vi vet ganska lite om. I Värmlands djupa skogar påstås ännu troll leva och på Bohus Malmön levde förr ett särskilt kortväxt släkte, kallat pyttar. De höll sig för sig själva och beblandade sig inte med fastlandets befolkning. De levde på fiske, men 1818 förliste en fiskebåt med en stor del av Malmöns manliga befolkning och de kvarvarande kvinnorna blev så illa tvungna att börja gifta sig med andra. Axel Emanuel Holmberg beskriver i sin Nordbon under hednatiden” (1852) hur han 1840 besökte pyttar på Malmön, ”ett lågväxt slägte, med Polarstammens hufvudskålsform, obehagligt ansigte, gnällande uttal samt folkskygge, och med högst svaga själsförmögenheter”:
”En äkta Malmöpytt vågar sig derför sällan på fasta landet. Kan han icke undgå det, är han särdeles olycklig. Hälsar då någon på honom eller eljest tilltalar honom, trycker han hatten djupt ned i pannan och ger sig på flykten utan att yttra ett ord.”
Dan Korn är författare, folklivsskildrare och rabbin, bosatt i Storbritannien.
Vulkanen Lewotobi på ön Flores i Indonesien, strax öster om Bali, har fått ett utbrott rapporterar AP på måndagen. Aska kastas upp till 1,2 kilometer upp i luften och människor som bor nära det över 1500 meter höga berget uppmanas att hålla sig på sex kilometers avstånd, bära munskydd och se upp för eventuella lavaströmmar, som inte är roliga att möta.
Men det kanske finns en grupp som inte nås av myndigheternas uppmaningar.
På ön finns en grotta som uppmärksammades på 1950-talet för sina arkeologiska lämningar. Men det var ingenting mot den sensation som ett forskarteam som undersökte grottan 2003 åstadkom. De grävde ut en påfallande liten mänsklig varelse, 1,1 meter lång och med huvud stort som en grapefrukt. Om det inte vore för att varelsen hade fullt utvecklade tänder, kunde man tro att det var ett barn.
Det finns en del människor som är påfallande små, men 2015 hade man grävt ut lämningar efter femton liknande människor och man kunde då konstatera att detta var en särskild art av människor, kallade homo floresiensis. Inte bara det. Dateringarna varierade mellan att de var 50 000 år gamla eller bara 12 000 år, vilket skulle innebära att denna människoart levde samtidigt som vår egen art av människor.
Som om detta inte räckte publicerade antropologen Gregory Forth 2022 boken Between Ape and Human: An Anthropologist on the Trail of a Hidden Hominoid, där han samlat vittnesmål från över trettio personer som hävdar att de själva mött småväxta människor som lever i Flores djungler, eller åtminstone har gjort det tills alldeles nyligen. Trovärdiga vittnesmål finns från 1972, då en hel grupp personer tillsammans mötte det lokalbefolkningen kallar lai ho’a.
Kanske är dessa människor inte alls utdöda och kanske lever de inte enbart isolerat i djunglerna. Inte långt från grottan där lämningarna hittades gjorde ett team antropologer 2010 en undersökning av befolkningen i byn Rampasasa två kilometer från grottan. Folk där är påfallande kortväxta, med många människor under 1,5 meter och den kortaste, byäldsten som påstods vara över hundra år gammal, bara 1,33 meter hög. Kanske är de ättlingar till människorna i grottan, en knapp halvtimmes vandring bort.
Ön Flores är långsmal och vulkanen Lewotobi är i andra änden av ön, så om homo floresiensis verkligen fortfarande lever, antingen gömd i djunglerna eller i byn Rampasasa, lär de överleva också nu.
Det finns ju mycket vi vet ganska lite om. I Värmlands djupa skogar påstås ännu troll leva och på Bohus Malmön levde förr ett särskilt kortväxt släkte, kallat pyttar. De höll sig för sig själva och beblandade sig inte med fastlandets befolkning. De levde på fiske, men 1818 förliste en fiskebåt med en stor del av Malmöns manliga befolkning och de kvarvarande kvinnorna blev så illa tvungna att börja gifta sig med andra. Axel Emanuel Holmberg beskriver i sin Nordbon under hednatiden” (1852) hur han 1840 besökte pyttar på Malmön, ”ett lågväxt slägte, med Polarstammens hufvudskålsform, obehagligt ansigte, gnällande uttal samt folkskygge, och med högst svaga själsförmögenheter”:
”En äkta Malmöpytt vågar sig derför sällan på fasta landet. Kan han icke undgå det, är han särdeles olycklig. Hälsar då någon på honom eller eljest tilltalar honom, trycker han hatten djupt ned i pannan och ger sig på flykten utan att yttra ett ord.”
Dan Korn är författare, folklivsskildrare och rabbin, bosatt i Storbritannien.
