Blomstertid och tvångskommenderade föräldrar
När började otyget att följa med sina barn på varenda tråkig skolavslutning?
Den blomstertid nu kommer, och med den sönderstressade föräldrar som inte nog med att de har massor att hinna med på jobbet innan semestern också måste ägna tid åt att lyssna när deras telningar sjunger falskt.
I dessa dagar ser arbetsplatser i hela Sverige neutronbombade ut, för att varenda förälder avkrävs närvaro på sina barns skolor och dagis. De sviktande födslotalen hade varit ännu lägre om folk insåg att det i föräldraskapet nuförtiden ingår att med falska leenden genomlida åratal av skolavslutnings-obligatorium. Och säg inte att det är vackert med ljusa barnstämmor som sjunger att sommaren har kommit och tagit bort snön. Det finns inget som skär så illa i en någotsånär tonsäker människas hörselgångar som tunna röster som tappat styrseln.
För vems skull går man på barnens avslutningar? Kanske får det en att känna sig som en duktig förälder inför personal, barn och andra vuxna.
Det må vara hänt om en arbetslös eller föräldraledig mamma dyker upp för att hon inte har något bättre för sig, men om alla ska närvara, tvingas den som inte hinner eller vill, in i en utpressningssituation. Stackars det enda ensamma barnet när alla andra vårdnadshavare är på plats…
I veckor har ungarna övat på sommardängor, när de mycket hellre borde ha lärt sig läsa bättre eller rabbla multiplikationstabellen. Det är inget fel att kunna sjunga, det ingår i vår obefintliga kulturkanon att känna till sommarens visklassiker, men varför måste föräldrar uthärda resultatet? Räcker det inte med glädjen att få sjunga tillsammans, eller måste allt barn gör filmas och recenseras? Uppmärksamhetstörsten är bottenlös, och bör inte uppmuntras.
Vad gör förresten föräldrar med sina tiotusentals timmar skakiga mobilfilmer på sjungande barn? Tittar igen? Det vore ren masochism.
Skolavslutningar är inte det enda. Kalas och menlösa föräldramöten är en sak, sedan tillkommer de olidliga klasschattarna. Varför kommunicerar vi så mycket med andra? Ingen annan är ju intresserad av dina barns borttappade regnstövlar och glömda skolböcker.
Outsourca otyget med avslutningskonserter till mor- och farföräldrar. Om inga äldre släktingar finns, hyr en pensionär. De har dessutom sämre hörsel och slipper höra högfrekventa ljud. Och skulle ingen kunna gå, låt barnen stå där själva, det finns inget mer danande.
Säg nej! Gå och jobba och gör lite nytta i stället. Barn behöver gränser, inte mer uppmärksamhet.
Den blomstertid nu kommer, och med den sönderstressade föräldrar som inte nog med att de har massor att hinna med på jobbet innan semestern också måste ägna tid åt att lyssna när deras telningar sjunger falskt.
I dessa dagar ser arbetsplatser i hela Sverige neutronbombade ut, för att varenda förälder avkrävs närvaro på sina barns skolor och dagis. De sviktande födslotalen hade varit ännu lägre om folk insåg att det i föräldraskapet nuförtiden ingår att med falska leenden genomlida åratal av skolavslutnings-obligatorium. Och säg inte att det är vackert med ljusa barnstämmor som sjunger att sommaren har kommit och tagit bort snön. Det finns inget som skär så illa i en någotsånär tonsäker människas hörselgångar som tunna röster som tappat styrseln.
För vems skull går man på barnens avslutningar? Kanske får det en att känna sig som en duktig förälder inför personal, barn och andra vuxna.
Det må vara hänt om en arbetslös eller föräldraledig mamma dyker upp för att hon inte har något bättre för sig, men om alla ska närvara, tvingas den som inte hinner eller vill, in i en utpressningssituation. Stackars det enda ensamma barnet när alla andra vårdnadshavare är på plats…
I veckor har ungarna övat på sommardängor, när de mycket hellre borde ha lärt sig läsa bättre eller rabbla multiplikationstabellen. Det är inget fel att kunna sjunga, det ingår i vår obefintliga kulturkanon att känna till sommarens visklassiker, men varför måste föräldrar uthärda resultatet? Räcker det inte med glädjen att få sjunga tillsammans, eller måste allt barn gör filmas och recenseras? Uppmärksamhetstörsten är bottenlös, och bör inte uppmuntras.
Vad gör förresten föräldrar med sina tiotusentals timmar skakiga mobilfilmer på sjungande barn? Tittar igen? Det vore ren masochism.
Skolavslutningar är inte det enda. Kalas och menlösa föräldramöten är en sak, sedan tillkommer de olidliga klasschattarna. Varför kommunicerar vi så mycket med andra? Ingen annan är ju intresserad av dina barns borttappade regnstövlar och glömda skolböcker.
Outsourca otyget med avslutningskonserter till mor- och farföräldrar. Om inga äldre släktingar finns, hyr en pensionär. De har dessutom sämre hörsel och slipper höra högfrekventa ljud. Och skulle ingen kunna gå, låt barnen stå där själva, det finns inget mer danande.
Säg nej! Gå och jobba och gör lite nytta i stället. Barn behöver gränser, inte mer uppmärksamhet.
