Bohlin och Hitler samma lika

Skribenten Ann Heberlein jämför i en krönika i Expressen civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin med Adolf Hitler. Hon hävdar att det faktiskt var precis så här det började på trettiotalet, och att Bohlins språkbruk sätter i gång samma mekanismer som ledde till krigen på Balkan, folkmordet i Rwanda, apartheidregimen i Sydafrika och övergreppen under Vietnamkriget.

Varför rasar Heberlein? Jo – för att Bohlin under ett tal vid ett channukafirande i Stockholm fördömt terrorister och formulerat en självklar moralisk distinktion: att det finns ett ”vi och dom”, där ”dom som älskar döden mer än livet” ställs mot ”vi andra som älskar livet mer än döden”.

Men Heberlein drar en hårresande slutsats: att själva uppdelningen i två grupper är ett första avgörande steg i en process som slutar i folkmord och brott mot mänskligheten.

Alltså: om man kallar terrorism för barbari och terrorister för fiender – då har man enligt Heberlein påbörjat samma moraliska resa som Hitler.

Förstår Heberlein vad hon gör här? Hon relativiserar och trivialiserar några av historiens mest fruktansvärda brott mot mänskligheten genom att använda dem som retoriska rekvisita i samhällsdebatten – samtidigt som hon försöker göra det enda rimliga förhållningssättet till terrorism misstänkt: fördömandet.

För om man inte längre får säga att det finns ett ”vi” som står på livets sida och ett ”dom” som glorifierar döden – utan att få Hitler klistrad på sig – då har vi hamnat i en moralisk inversion där offret misstänkliggörs och förövaren skyddas.

Det är inte Bohlin som öppnar dörren för avhumanisering. Det är Heberlein som förskjuter gränsen för det acceptabla. När det öppna samhällets fiender inte får kallas för fiender framstår terrorns språk som ”en sida i en konflikt”, medan motståndet mot terrorn görs till det verkliga hotet.

Det är inte bara osmakligt. Det är ett försvar av terrorn.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent