Bojkotterna kan bli Eurovisionens undergång
Att ställa ultimatum utan bra alternativ är märkligt, och ett skickligt sätt att måla in sig i ett hörn. Vad ska Israel göra, tänks det?
Logiskt sett syftar bojkotter till att uppnå ett visst uppsatt mål, ofta i form av en kravlista som måste uppfyllas för att bojkotten ska hävas. Som att Saddam Hussein skulle tillåta vapeninspektioner eller Ryssland dra sig ur Ukraina. Men vad händer med bojkotter som saknar denna logik? Låt oss återkomma till det.
I begynnelsen var Eurovisionsschlagerfestivalen ett blygsamt experiment i direktsändning som i dag har vuxit till en pajlettspäckad glitterexplosion som når runt 165 miljoner tittare och står i begrepp att fira 70-årjubileum när den i maj nästa år går av stapeln i Wien.
Detta har gjort ett stort antal människor upprörda. Inte själva evenemanget alltså, utan beslutet att låta Israel – världens största flyktingläger för judar från Sibirien i norr till Etiopien i söder – delta i vad som i dag kallas Eurovisionen, eller ESC. Beslutet fattades i torsdags av de deltagande nationella tv-bolagens paraplyorganisation EBU.
Spanien, Nederländerna, Slovenien och Irland svarade med att meddela att deras tv-bolag bojkottar den direktsända folkfesten. Island ska ge besked i veckan och fler kan det bli, om det vill sig. Karin Pettersson i Aftonbladet är en av många som hoppas att det ”vill sig” och meddelar ganska tippat i en krönika att ”Jag hoppas att hela Eurovision kollapsar”.
Idén att utesluta Israel från ESC är nu inte ny. Skärmytslingar förekom redan på 70-talet med Marocko och Libanon som griniga bojkottare, som vägrade att dela scen med Israel respektive direktsända landets deltagande till hemmapubliken. I samband med ESC i Tel Aviv 2019 tog BDS-rörelsen vid, och brännhett blev det med Hamas pogrom 7 oktober 2023 och Israels efterföljande försvarskrig.
Argumenten för bojkott har varierat över åren, från att Israels närvaro i ESC utgör så kallad pinkwashing till den pigga idén att jämföra det från schlagerfesten uteslutna Ryssland som invaderat Ukraina, med Israel som stred mot Hamas efter deras blodsorgie.
Nu har förvisso Palestinaaktivisterna inga andra mål än att demonisera den judiska staten eftersom man ser den som en ”fascistisk entitet” eller en ”kolonial cancer”, allt enligt Sovjetiskt recept. Men önskar således Israels undergång, inte mer med det.
Men för de för nationella tv-bolagen som de facto representerar sina respektive länder duger inte den sortens allmänna fientlighet som motiv till bojkotten. Inget av de ifrågavarande länderna driver en så kallad antisionistisk linje i sin utrikespolitik, med krav på att Israel bör upphöra att existera.
Och då är vi tillbaka till inledningens fråga om bojkotter och deras logik. Vilka är dessa nationella tv-bolags mål, rimligen i samklang med deras hemländers utrikespolitik? Vilka är kraven på Israel för att häva bojkotten mot ESC, nu eller i framtiden?
Absurt nog finns inga sådana krav alls. Det talas luddigt om att ”protestera mot situationen i Gaza, trots vapenvilan” eller om ”de hemska dödstalen och den humanitära krisen”. Det är ytterst oklart vad Israel kan göra mer än landet gör i dag: Försöka att hålla vapenvilan vid liv trots Hamas återkommande sabotageförsök, samt släppa in efterfrågad nödhjälp.
De bojkottande länderna har målat in sig i ett hörn. Utan krav som Israel kan tillmötesgå finns det heller inget sätt för dem att återvända till ESC den dag de så önskar, åtminstone inte med hedern i behåll. Så möjligen har man slagit första spiken i kistan på ESC, en av få gemensamma europeiska lägereldar att samlas kring en gång om året.
Å andra sidan är kanske inte funderingar kring just heder det som mest upptar dessa tv-bolags eller deras hemländers tankar.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
