Brödraskapets dubbla språk kan inte båda vara sanna

I svensk offentlighet har Islamiska förbundet länge förnekat sig vara en politisk aktör och beskrivit sig som ett rent religiöst samfund – trots att det i praktiken har fungerat som en politisk gatekeeper för muslimers representation i politiken. Denna dubbla roll är välkänd i Mellanöstern under namnet taqiyyat al-Ikhwan, Brödraskapets dubbla språk: ett budskap till den egna gruppen, ett annat till omvärlden. 

Islamiska förbundets ordförande Mahmoud Khalfi replikerar på min artikel i Fokus på den arabiskspråkiga sajten Al-Kompis. Hans replik väcker flera frågor. Khalfi förnekar de fakta och dokument jag hänvisade till, avfärdar mina forskningsresultat och beskriver dem som ”fusk”. 

Samtidigt undviker han helt frågan om kontrollen och ägandet av Stockholms moské – en central del av min text. Att replikera på detta sätt visar att Islamiska förbundet inte bara har förlorat den sakliga debatten, utan också bidrar till att underminera den demokratiska öppenhet som det svenska civilsamhället bygger på.

Detta handlar inte enbart om en konflikt mellan ett sekulärt perspektiv och
deen – ”den sanna islam”, alltså den teokratiska världsbild som Islamiska förbundet företräder. Bilden delas inte ens av alla muslimer i Sverige. 

I samband med min disputation 2023 gick centrala profiler som Malmöimamen Saed Azam och den välkända brödraskapsprofilen Yasir Al-Sayed Issa i öppen konflikt och anklagade varandra för svek och dubbelspel. När Azam offentligt bekräftade att Muslimska brödraskapet faktiskt har verksamhet i Sverige – och att han själv har varit medlem – möttes han på Issas Facebooksida av hot och förolämpningar från andra ledande bröder. Detta visar att frågan inte handlar om ”konspirationsteorier”, som förbundet påstår, utan om faktiska ideologiska och organisatoriska skiljelinjer. 

Muslimska brödraskapet beskrivs av forskare i både Europa och Mellanöstern som en rörelse som förenar religiös retorik med politisk strategi. I flera länder har den fungerat som språngbräda för islamistisk mobilisering – i vissa fall även radikalisering.

I Sverige har rörelsens företrädare byggt upp ett nätverk av organisationer som utåt framstår som oberoende, men som ideologiskt delar Brödraskapets vision: en samhällsordning där religionen också är politik. Dessa nätverk tar emot nyanlända från muslimska länder där sharia är överordnad lagen. Perspektivet bevaras och utnyttjas av förbundets aktörer, vilket skapar en grundläggande ideologisk konflikt med det svenska samhället.

När representanter som Khalfi talar olika språk till olika publiker blir det omöjligt att avgöra var de egentligen står. Det är inte en fråga om tro – utan om transparens.

Sverige har länge haft en generös hållning till religiösa organisationer, vilket är positivt. Men öppenhet kräver också ansvar. Den som får offentliga medel eller deltar i statliga råd måste kunna stå för samma budskap, oavsett språk eller publik.

Jag välkomnar därför en offentlig debatt – på svenska och arabiska – där Islamiska förbundet öppet redogör för sina ideologiska och organisatoriska rötter. En sådan debatt kan med fördel hållas i public service, ledd av kunniga journalister och forskare, för att ge både svenska och arabisktalande muslimer möjlighet att förstå sammanhangen.

En sådan diskussion är inget hot mot religionsfriheten – utan en förutsättning för den.

Demokratin kräver klarhet, inte parallella sanningar.