Buntbandade sopkärl och mord i blick
Den politiska klåfingrigheten låtsas verka för bättre miljö men resultatet blir avgastyngda långturer till sopstationen och gnissel i grannsämjan.
Där jag bor kan jag utan att riskera ett höjt ögonbryn hasa ut till soptunnorna i sommarens kroniska ösregn iförd kombinationen nattlinne, oljerock, foppatofflor och bucket hat, med en läckande kompostpåse i den ena handen och hundkopplet i den andra. Denna by tolererar en viss grad av excentricitet. Hade den varit med i en småputtrig brittisk kriminalare hade den benämnts som quaint. Alla som ser dessa kriminalare vet att idyllen är på ytan, och den här morgonen gjorde jag upptäckten som fick soundtracket att ljuda.
När jag lyfte på locket till soptunnan – som numera benämns fyrfackskärlet – såg jag att någon tryckt ner Donkenpåsar och toalettsaker osorterat i ett av mina fack. Det här hände sedan inte bara en gång, utan upprepades. Några dagar senare såg jag att grannen förseglat sina sopkärl med buntband. Vi började alla snegla på varandra på ett sätt som en felkastad soppåse aldrig skulle ha gjort tidigare. Varför?
Svaret ligger i en förändring av systemet för hantering av hushållsavfall. För ett halvår sedan fick jag ett utskick från kommunens miljöavdelning. Brevet inleddes med den hejiga rubriken "Tillsammans får vi vardagen att fungera!". Redan vid en sådan formulering blev jag misstänksam. Än mer när utskicket visade sig handla om de nya sopkärl vi nu fått. Det kommunala avfallsbolagets miljöpartistiske ordförande uttalade att de nya kärlen "gör det enklare att återvinna förpackningar direkt på hemmaplan". Ja och samtidigt nej, skulle jag säga. Bland annat försvinner återvinningen i cykelnära kransorten med hänvisning till de nya kärlen, och vi får nu ta bilen en mil extra för kartonger, kläder och batterier.
Varje hushåll har fått två tunnor med fyra fack för sortering i varje. Dessa töms en gång i månaden och kontrolleras på olika sätt. Straffavgifter på upp till 500 kronor delas ut till den som råkat lägga fryspizzakartongen i fel fack.
Vi som bor här begriper alla att det inte fungerar att slänga allt i det som förr kallades brännbart. Men denna hård-nudging känns inget vidare. Studier visar (t.ex. Yang, Wei & Cheng 2021) hur den här typen av straffavgifter dels minskar inre motivation till hållbar sortering och dels minskar människors acceptans för andra politiska klimatåtgärder.
Dessutom får straffavgifterna grannar att försegla sina kärl med buntband och andra att samla indicier. Vem vill riskera att få grannens eller någon sommargästs straffavgift? Genom att individualisera kärl och piska blir sopkärlen inte bara skrymmande och förfulande. Det slår också sönder sammanhållning och generositet. Det sista kanske låter lite dramatiskt, men tidigare har vi kunnat säga ja till en påse från en granne som haft fullt eller en sommargäst som inte förstått att ta med påsen hem.
Det där närmast tusen blommor-rosiga "Tillsammans får vi…" som utskicket sockrats med visade sig vara något annat, som det så ofta är med politisk nudging. Nu är det straffavgifter och buntband i stället för tillit här i Midsomer.
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
Där jag bor kan jag utan att riskera ett höjt ögonbryn hasa ut till soptunnorna i sommarens kroniska ösregn iförd kombinationen nattlinne, oljerock, foppatofflor och bucket hat, med en läckande kompostpåse i den ena handen och hundkopplet i den andra. Denna by tolererar en viss grad av excentricitet. Hade den varit med i en småputtrig brittisk kriminalare hade den benämnts som quaint. Alla som ser dessa kriminalare vet att idyllen är på ytan, och den här morgonen gjorde jag upptäckten som fick soundtracket att ljuda.
När jag lyfte på locket till soptunnan – som numera benämns fyrfackskärlet – såg jag att någon tryckt ner Donkenpåsar och toalettsaker osorterat i ett av mina fack. Det här hände sedan inte bara en gång, utan upprepades. Några dagar senare såg jag att grannen förseglat sina sopkärl med buntband. Vi började alla snegla på varandra på ett sätt som en felkastad soppåse aldrig skulle ha gjort tidigare. Varför?
Svaret ligger i en förändring av systemet för hantering av hushållsavfall. För ett halvår sedan fick jag ett utskick från kommunens miljöavdelning. Brevet inleddes med den hejiga rubriken ”Tillsammans får vi vardagen att fungera!”. Redan vid en sådan formulering blev jag misstänksam. Än mer när utskicket visade sig handla om de nya sopkärl vi nu fått. Det kommunala avfallsbolagets miljöpartistiske ordförande uttalade att de nya kärlen ”gör det enklare att återvinna förpackningar direkt på hemmaplan”. Ja och samtidigt nej, skulle jag säga. Bland annat försvinner återvinningen i cykelnära kransorten med hänvisning till de nya kärlen, och vi får nu ta bilen en mil extra för kartonger, kläder och batterier.
Varje hushåll har fått två tunnor med fyra fack för sortering i varje. Dessa töms en gång i månaden och kontrolleras på olika sätt. Straffavgifter på upp till 500 kronor delas ut till den som råkat lägga fryspizzakartongen i fel fack.
Vi som bor här begriper alla att det inte fungerar att slänga allt i det som förr kallades brännbart. Men denna hård-nudging känns inget vidare. Studier visar (t.ex. Yang, Wei & Cheng 2021) hur den här typen av straffavgifter dels minskar inre motivation till hållbar sortering och dels minskar människors acceptans för andra politiska klimatåtgärder.
Dessutom får straffavgifterna grannar att försegla sina kärl med buntband och andra att samla indicier. Vem vill riskera att få grannens eller någon sommargästs straffavgift? Genom att individualisera kärl och piska blir sopkärlen inte bara skrymmande och förfulande. Det slår också sönder sammanhållning och generositet. Det sista kanske låter lite dramatiskt, men tidigare har vi kunnat säga ja till en påse från en granne som haft fullt eller en sommargäst som inte förstått att ta med påsen hem.
Det där närmast tusen blommor-rosiga ”Tillsammans får vi…” som utskicket sockrats med visade sig vara något annat, som det så ofta är med politisk nudging. Nu är det straffavgifter och buntband i stället för tillit här i Midsomer.
Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.
