Chocktorka i norra Europa – eller?
Danmark, Belgien, Nederländerna, norra Tyskland, Polen och Storbritannien värst drabbade, enligt klimatolog.
Vi har vant oss vid bilderna på starka centraleuropeiska män som vadande bär skröpliga gamla mormödrar på axlarna genom meterhögt vatten, bilar som sköljs i väg som vore de av kork, och människor som tar sin tillflykt till hustak i väntan på att vattenmassorna ska sjunka undan.
Men efter flera år av katastrofala och ibland dödsbringande översvämningar, har i vår århundradets torka drabbat stora delar av Europa, Storbritannien och även Sverige. Bönderna är oroliga och klimatexperter överraskade av hur lång torkan har varit, och hur vitt spridd. På många håll införs restriktioner vid vattenanvändning, så i sommar får vi räkna med bevattningsförbud. Grundvattennivåerna är ovanligt låga, och risken för gräs- och skogsbränder stor.
Väderfenomenet El Niño är kraftigare än vanligt, läser jag. Det påverkar. Men så börjar jag googla ”värsta torkan på 100 år” och hamnar 2010 i Kina, 2016 på Kuba, och 2024 i Lesotho, Malawi, Namibia, Zambia och Zimbabwe. Jag läser att värsta försommartorkan på hundra år i Sverige var 1992. Försommar, det är ju nu. Så är det dags igen.
Jag är skeptisk till hur dagens klimatjournalistik brukar utformas, och hur klimat och väder beskrivs. Klimatet och miljön utnyttjas skamlöst som politiska slagträn. Många billiga poänger kan vinnas på att utmåla normala fluktuationer som början på jordens undergång. Alarmismen har trummats in länge och media tycks inte ha för avsikt att släppa på trycket. Det finns en förväntan att alla goda medborgare bör ha miljöpanik och kronisk gnagande ångest.
Men har det verkligen varit en ovanligt torr vår, torrare än någon nu levande människa någonsin varit med om? Vad är ovanligt och vad är normalt, när vi talar om väder? Om det hade funnits tidningar under istiden, hur skulle en solig försommardag då ha beskrivits - och vad eller vem hade dessa imaginära istids-journalister kunnat beskylla för eventuella avvikelser?
Vi människor har en lustig egenhet att alltid leta efter mönster i det oregelbundna, trots att oregelbundenhet och det ständigt avvikande är livets signum. Om vetenskapsmän forskar, må så vara, men att ta varenda farhåga på allvar blir nervpåfrestande.
I år får vi nog räkna med både torka och bränder, och påminnas om att vara sparsamma med vattenåtgången. Men om något år kommer vindarna att ha vänt. Tunga moln kommer att rulla in och apokalyptiska regn driva man ut huse och gamla farmödrar upp på starka mäns axlar.
Jag gissar att det - nästan rituellt traditionsenligt - kommer att omnämnas som århundradets värsta översvämningar.
Vi har vant oss vid bilderna på starka centraleuropeiska män som vadande bär skröpliga gamla mormödrar på axlarna genom meterhögt vatten, bilar som sköljs i väg som vore de av kork, och människor som tar sin tillflykt till hustak i väntan på att vattenmassorna ska sjunka undan.
Men efter flera år av katastrofala och ibland dödsbringande översvämningar, har i vår århundradets torka drabbat stora delar av Europa, Storbritannien och även Sverige. Bönderna är oroliga och klimatexperter överraskade av hur lång torkan har varit, och hur vitt spridd. På många håll införs restriktioner vid vattenanvändning, så i sommar får vi räkna med bevattningsförbud. Grundvattennivåerna är ovanligt låga, och risken för gräs- och skogsbränder stor.
Väderfenomenet El Niño är kraftigare än vanligt, läser jag. Det påverkar. Men så börjar jag googla ”värsta torkan på 100 år” och hamnar 2010 i Kina, 2016 på Kuba, och 2024 i Lesotho, Malawi, Namibia, Zambia och Zimbabwe. Jag läser att värsta försommartorkan på hundra år i Sverige var 1992. Försommar, det är ju nu. Så är det dags igen.
Jag är skeptisk till hur dagens klimatjournalistik brukar utformas, och hur klimat och väder beskrivs. Klimatet och miljön utnyttjas skamlöst som politiska slagträn. Många billiga poänger kan vinnas på att utmåla normala fluktuationer som början på jordens undergång. Alarmismen har trummats in länge och media tycks inte ha för avsikt att släppa på trycket. Det finns en förväntan att alla goda medborgare bör ha miljöpanik och kronisk gnagande ångest.
Men har det verkligen varit en ovanligt torr vår, torrare än någon nu levande människa någonsin varit med om? Vad är ovanligt och vad är normalt, när vi talar om väder? Om det hade funnits tidningar under istiden, hur skulle en solig försommardag då ha beskrivits – och vad eller vem hade dessa imaginära istids-journalister kunnat beskylla för eventuella avvikelser?
Vi människor har en lustig egenhet att alltid leta efter mönster i det oregelbundna, trots att oregelbundenhet och det ständigt avvikande är livets signum. Om vetenskapsmän forskar, må så vara, men att ta varenda farhåga på allvar blir nervpåfrestande.
I år får vi nog räkna med både torka och bränder, och påminnas om att vara sparsamma med vattenåtgången. Men om något år kommer vindarna att ha vänt. Tunga moln kommer att rulla in och apokalyptiska regn driva man ut huse och gamla farmödrar upp på starka mäns axlar.
Jag gissar att det – nästan rituellt traditionsenligt – kommer att omnämnas som århundradets värsta översvämningar.
