Dådet i Manchester ger efterverkningar här

Vi människor tenderar att förstå och värdera händelser på olika sätt beroende på vår egen kunskapsbas. En del av oss har rört oss mellan världar – det som på managementspråk kallas bubbelhoppning. När det händer saker i omvärlden kan ett sådant praktiskt mellanförskap ge insikter att förmedla.

Under föräldraåren arbetade jag för olika trossamfund. När jag såg att Judiska församlingen i Stockholm sökte en person för en specialistroll skickade jag, utan någon egen anknytning, in en ansökan. Så blev jag det årets mest otippade rekrytering och bytte ett svenskkyrkligt stiftskansli mot ett judiskt församlingshus på andra sidan Kungsträdgården. Det blev några lärorika år då jag lärde mig förstå mer om det community jag arbetade hos, även om jag själv gick någon annanstans om söndagarna. 

Tre lärdomar har direkt bäring på min förståelse av vad som hände i går vid synagogan Heaton Park Hebrew Congregation i Manchester på jom kippur.  

För det första lärde jag mig att högtiderna på hösten, inte minst jom kippur, är dagar då synagogorna besöks av väldigt många. Även de som vanligtvis inte går i shul tar sig gärna i väg den här dagen. Släkt och vänner möts. Generationer blandas. Jämförelser blir ofta missvisande och normativa om de görs från ett majoritetsperspektiv, men jag gör en jämförelse ändå, för att ni som inte befunnit er nära ett judiskt sammanhang ska förstå. Ett dåd i en synagoga på jom kippur har en påverkan som om det skulle ha inträffat under första advent i Svenska kyrkan.

Det andra är att ett knivdåd har en lika stor påverkan på ett community som ett spektakulärt bombdåd med mångdubbelt fler offer. Det är känslan av otrygghet som är central – inte form eller antal. Det är viktigt att förstå för den som själv aldrig levt i den högst påtagliga verkligheten. Det gör något med en. 

I den judiska kulturen hör man av sig till varandra i tider av sorg och svårigheter. Det är min tredje lärdom. Händelser blir rubriker och vi tenderar att se dem som geografiskt åtskilda storheter, så vi hör inte av oss. Men det som hände i Manchester har återverkningar för judar i Sverige. Den judiska erfarenheten inrymmer minnet av stegrande våld och förföljelser i diasporan ända in i vår tid. Det finns en beredskap att ’läsa tidens tecken’ av ren självbevarelsedrift och många svenska judar har en klump i magen nu. 

Många av dina judiska grannar, vänner och arbetskamrater är alltså berörda. Oavsett vad de tycker i olika frågor och oavsett hur de lever och engagerar sig som judar. Du ska inte vara rädd att tränga dig på. Det är tvärtom precis vad du ska göra. Fråga. Skicka ett hjärta på Messenger. Vad som helst. 

Omgivningens relationella tystnad ses ofta som ett tecken på att man lämnas åt sitt öde. Det hjälper inte att påpeka att det beror på låg kunskap om hur antisemitiska dåd påverkar diasporans allra mest avlägsna årsringar. Eller att majoritetssvensken är försiktig inför sorg och trauma. Min maning är därför: hör av dig till din judiska nästa. Du behöver inte veta vad du ska säga. Säg något ändå. Eller skicka det där hjärtat.

Tyvärr är det just nu ett vågspel att skriva om antisemitism. Gång på gång kantrar responsen i jämförelser och halmgubbar. Den som reflexmässigt känner att en sådan här text måste mötas med jämförelser ber jag om en annan ingång i samtalet. Att jag, eller någon annan, skulle vara kallsinnig inför annat lidande för att detta lyfts, är naturligtvis inte sant. Jag skriver här om situationen för den judiska diasporan i en tid av öppen antisemitism.

Så länge vi är konstruktiva och försöker vinnlägga oss om att vara nyanserade samt intellektuellt och etiskt hederliga kan vi hjälpas åt att laga världen – var och en genom den skärva vi plockat upp genom just våra förvärvade insikter.