Dagen då hela Sverige är ”pro life”

I dag, den 21 mars, infaller Världsdagen för Downs syndrom som har utlysts av FN för att uppmärksamma personer med Downs syndrom och säkerställa deras rättigheter. Svenska Downföreningen genomför tillsammans med motsvarigheter i fler andra länder kampanjen ”Rocka sockorna” som uppmanar människor att i dag synligt bära olikfärgade sockor för att göra denna poäng.

Här i Sverige når budskapet verkligen fram. Sociala medier fylls varje år denna dag med folk som bär udda sockor som sympati för vad som heter ”alla människors lika värde” men som förstås refererar till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, vilken talar om att alla människor är födda ”lika i värdighet”. Det betyder att varje mänsklig person bara som varelse tillhörande människosläktet har en status som ger bestämda, okränkbara rättigheter. Ett värde kan bedömas och relateras till andra och annat – vad betyder det, eller du, för mig? Men värdighet är något absolut, helt omöjlig att jämföra, eftersom den inte behöver jämföras. Den räcker i och av sig självt.

Vad som framförs i ”Världsdagen för Downs syndrom” och med de rockande sockorna är alltså ett allmängiltigt moraliskt budskap, ett faktum som gäller oavsett enskilda åsikter. Om det vore helt privat skulle det inte vara någon poäng med att visa upp udda sockor för andra. Och det är nu själva innebörden av etiken: vilka normer bör prägla vårt gemensamma mänskliga förhållningssätt, uttrycka vad det är att vara människa?

Om nu personer med Downs syndrom har samma människovärde, är lika i värdighet bara för att de är människor, som vi andra, blir det förstås inte bara problematiskt, utan direkt moraliskt fel, att ofödda barn aborteras för att de via fosterdiagnostik konstateras bära på den kromosomavvikelse som ger Downs syndrom.

I Danmark visar statistik att 95 procent av de ofödda barn som antas ha hög risk för Downs syndrom förlorar sina liv genom abort. I Sverige säger liknande statistik att antal födslar av barn med Downs syndrom, med hjälp av abort, har minskat med två tredjedelar på lite drygt tio år.

Försvarare av abort menar att frågan om huruvida ett ofött barn ska få födas, och alltså tillerkännas rätten till liv som den grundläggande mänskliga rättighet den är, är upp till den enskilda modern att avgöra. Ett sådant argument kan värderas och diskuteras. Men det är nu inte min poäng. Den är större än så och handlar om att stödet för en sådan ordning inte alls går ihop med att bära udda sockor som sänder budskapet att det objektivt, allmängiltigt, inte finns någon skillnad i mänsklig värdighet mellan någon som har Downs syndrom och någon annan. Och därmed alltså inte någon skillnad i rätten till liv, som då börjar med rätten att få födas.

De rockande sockorna förmedlar alltså ett radikalt pro life-budskap: Om människovärdet rent objektivt, så att vi måste visa upp det för att påminna varandra om det, är lika, och platsen i vårt samhälle lika självklar för någon med Downs syndrom som utan, är det objektivt fel att ofödda barn med risk för, eller konstaterad, Downs syndrom förhindras att få födas genom abort. Även om välkomnandet av ett sådant barn betyder utmaningar, dock kända och för en familj möjliga att förbereda sig för och hantera. Poängen med de rockande sockorna är väl inte att slutsatsen alltid ska vara enkel?

I dag är emellertid hela Sverige, inklusive alla politiker, medier och opinionsbildare som annars oreflekterat försvarar abort, fullkomligt pro life. Frågan blir då: när och hur det ska få konsekvens i handling? I riksdagen vilar nu ett förslag till grundlagsändring som vill skriva in ”aborträtten” i Regeringsformens rättighetskatalog. Men det uttrycker faktiskt raka motsatsen till vad de rockande sockorna vill berätta som något gällande för alla, alltid. Så hur ska vi ha det?

Thomas Idergard är katolsk präst