Dags att lämna familjen Palme i fred 

Alla som var vuxna den 28 februari 1986 vet var vi befann oss. Själv hörde jag nyheten om mordet på vår statsminister av en kompis i USA, som ringde mig på natten eftersom Sverige på den tiden inte hade några nyhetssändningar.

Det är svårt att för yngre vänner och kollegor förklara känslan av overklighet. Oavsett vad man tyckte om hans politik var det en chock att vår statsminister hade skjutits på öppen gata i centrala Stockholm.

För att citera min vän Leif GW Persson är det dessutom ett evigt kainsmärke i uniformsmössan på svensk polis att man helt schabblade bort utredningen. Men den årliga besattheten vid mordet är rent ut sagt samhällsmässigt osund.

I förra veckan inledde kvällstidningarna sin årliga palmefrossa med en intervju med Joakim Palme. Eftersom Lisbeth inte längre är med oss fick han iklädas rollen som familjeöverhuvudet, som återigen ska gå igenom var han befann sig den där kalla februarinatten för 40 år sedan. Det måste vara olidligt att gång på gång få redogöra för vad som i hans fall faktiskt var ett reellt familjetrauma.

Trots att jag är flitig läsare av massmedia kan jag inte dra mig till minnes senaste gången den 67-årige professorn i statsvetenskap faktiskt fått tala om sin forskning. Detta trots att det ett intressant fält, vilket bland annat fokuserar på framtidsfrågor. Gång på gång ska Joakim Palme och brodern Mårten, som också är en imponerande akademiker, förminskas till tjugoåringar som på ett fruktansvärt sätt förlorat sin pappa. Därför är det begripligt att den yngste brodern Mattias i princip inte talar med medierna.

Om man någonsin har upplevt sorg vet man att det finns ett behov av att ibland lämnas i fred. Nu är bröderna Palme så pass välartade att de svarar om medierna ringer, men det betyder inte att man hela tiden ska ringa upp dem.

Precis som när sörjande vill lufta sitt trauma i media så bör man inte alltid ge dem utrymmet att göra det. Det kan vara nyttigt att få bearbeta sorgen privat och därför är det nästan är äckligt att se hur giriga kvällstidningsjournalister varje år vill att något av barnen ska ventilera sina tankar om den eventuelle mördaren.

Det är en underdrift att påstå att Sverige förändrades den där natten, vilket också har upprepats in absurdum. Men vi lärde oss också någonting. Ett exempel är mordet på Anna Lindh. Då fick polisen göra sitt jobb, och Anna Lindhs i dag vuxna barn har fått privatliv som massmedia valt att inte exploatera.

Det finns trots allt etiska journalister – förutom när det gäller Palmemordet.

Frågan är varför? Kanske beror det på att många journalister gärna vill hysa en känsla av romantisk nostalgi. Paralleller finns till Kennedymordet i USA. Vänstersidan har gjort sitt bästa för att försöka upphöja Palme till ett nationalhelgon och symbolen för det Sverige som en gång var. I alla helgonlegender ingår en tragisk död och det är därför man alltid vill återvända till Sveavägen år 1986. Men det är rent ut sagt osunt, både för samhället och för medieklimatet.

Om man kunde lämna Palme helt och hållet till historieböckerna kunde vi gå vidare som nation. Ett första steg är att vägra läsa Palmeartiklarna på årsdagen. Kanske vi då också kan bidra till att hans tre söner får minnas sin pappa i fred.

Mats Qviberg är finansman