Därför älskar vi dansband

På fredagen sålde Socialdemokraterna sina lotterier och slutade exploatera människors drömmar om ett liv med mer pengar. Det var det mest dysfunktionella av partiets många band till svenska folket.

Men det finns andra. Exempelvis inställningen till dansband.

Väljarna älskar dem, men av hävd har Socialdemokraterna premierat kultur som konsumeras sittande – konserter och teaterföreställningar till exempel. Sådan kultur vädjar till uppbyggliga och ”fina” känslor och har belönats med låg skatt. Medan det lyckorus som dansen skänker de dansande har legat utanför känslokorridoren, den emotionella motsvarigheten till åsiktskorridoren. Inte. Fint. Nog.

Nu ska Tidöregeringen slopa den så kallade dansbandsmomsen som gör verksamheten dyr för dem som driver dansbanorna. Och det blir svårt för en ny S-regering att återinföra den.

För om man inte begriper sig på dansband förstår man inte Sverige, menar Timbro, och nu har ju Magdalena Andersson lovat att Sverige ska bli lite mer som Sverige igen. Timbro har gett ut en hel bok om dansband och till och med startat ett eget.

The proof is in the pudding – när Timbroz framträdde i Almedalen ställdes alla andra aktiviteter i skuggan av deras uppknäppta volangskjortor och ljusgula poplinkostymer. Om hörnet köade surmulna skaror till Petter Stordalens respektive Moderaternas högbrynta mingel medan ett helt kvarter skakade av ”Eloise” och ”Leende guldbruna ögon” och en vilt dansande publik från alla partier.

Helt oemotståndligt, även för den som varit i Almedalen 23 gånger.

De kulturella paternalisterna kommer förstås att fortsätta sin verksamhet – luften är fri- men ibland undrar man om de inte missar sitt mål. Häromveckan dömde Po Tidholm i DN ut KAJ som ”harmlösa” och ”provinsiella” efter deras turnépremiär i Furuviksparken i Gävle. Det är fascinerande hur svårt det verkar vara att ge erkännande till de värden som civiliserade samhällen trots allt bygger på: vänlighet, hövlighet, ödmjukhet, tacksamhet, enkelhet.

Det är, om man ska tro Tidholm, bara något som uppskattas av treåringar sittande på sina pappors axlar. I ett samhälle hemsökt av skjutande tonåringar är det kanske inte det sämsta?

Paternalisternas förment liberala argument mot dansband har varit att staten inte ska stödja något som klarar sig  kommersiellt på egen hand. Rimligt – men populärkulturella etablissemang i bolagsform är vanligen inte stenrika, ofta går de på hörntänderna, samtidigt som S-märkta Folkets Hus och Parker har drivit sin verksamhet ideellt med den lägre skatten.

”I grund och botten handlar den orättvisa dansbandsmomsen om ett förakt. Det är ett förakt mot landsbygden, ett förakt mot den folkparksrörelse som år efter år håller landsbygden levande”, skriver Bert Karlsson i Timbros bok. Själv är han det stenrika undantaget som bekräftar regeln om fattiga dansbandsföretagare. Men om synen på dansbandsmusiken har han rätt.

Och Andreas Johansson Heinö, statsvetaren och förläggaren som i Almedalen växlade från glasögonorm till Christer Sjögren, noterar i boken att dansbandets svagaste stöd finns i Stockholm medan landsbygden fortfarande kryllar av dem. Diversifierade och professionaliserade har de överlevt alla tekniksprång, regeringsskiften, och mentalitetsförändringar som stöpt om Sverige.

Men det krävdes en invandrare – regissören Colin Nutley – för att se hur mycket dansbanden har betytt för svenska folket och skildra det i Black Jack (1990). Deras plats i en svensk kanon är redan säkrad, skriver Andreas Johansson Heinö. ”Det svenska hjärtlandet är en dans.” Och inget att vara rädd för.

Om två veckor inleds dansbandsveckan i Malung där Timbroz ska uppträda igen. Dit kommer varje år 100 000 besökare, tre gånger så många som till Almedalsveckan. Men konkurrensen är större.

Vilket borde passa en liberal tankesmedja.