Därför fortsätter S och V att försvara Islamic Relief

När riksdagen den 6 mars diskuterade organisationen Islamic Relief valde företrädare för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att kritisera regeringens beslut och i stället försvara organisationen. Detta skedde trots att kopplingar mellan Islamic Relief och miljöer inom Muslimska brödraskapet länge har dokumenterats i forskning och myndighetsunderlag. Frågan är därför inte bara vad organisationen gör – utan varför delar av svensk politik fortsätter att bortse från den kunskap som finns.

När organisationer med kopplingar till islamistiska nätverk återkommande försvaras i svensk politik uppstår en fråga som går bortom enskilda organisationer: hur kunde dessa nätverk över huvud taget få politiskt inflytande i Sverige?

En del av svaret ligger i islamistiska rörelsers strategier. Men en annan, ofta förbisedd, del av förklaringen ligger i den politiska struktur som växte fram i Sverige under 1990- och 2000-talen.

Under denna period började staten och de politiska partierna söka organiserade samtalspartners för att representera ”muslimer” i dialog om integration, religion och samhällsfrågor. Problemet var att islam inte är en organisation utan en religion med stor intern mångfald. Trots detta utvecklades en modell där vissa organisationer kom att betraktas som representanter för en mycket heterogen grupp.

Detta skapade en politisk efterfrågan på organisationer som kunde tala i muslimers namn.

Ett tydligt exempel var samarbetet mellan Socialdemokraterna och Sveriges muslimska råd i slutet av 1990-talet. Avtalet syftade till att mobilisera muslimska väljare och skapa politisk dialog. Men det innebar också att reaktionära politiska organisationer klädde ut sig till religiösa samfund och gavs en politisk roll som representanter för en bred religiös identitet.
Detta öppnade i praktiken dörren för nätverk som var organisatoriskt starka och politiskt mobiliserade.

I efterhand har flera socialdemokratiska företrädare beskrivit denna politik som naiv. Men den politiska strukturen som skapades då fortsatte att påverka relationen mellan partier och religiösa organisationer.

Det är i detta sammanhang dagens debatt om Islamic Relief måste förstås.

När organisationen kritiseras hänvisar dess försvarare ofta till dess humanitära arbete och till att organisationen inte själv är våldsbejakande. Men denna argumentation bortser från en central dimension: ideologiska nätverk och långsiktiga strategier.

I min avhandling Global politisk islam (Lunds universitet 2023) analyseras hur organisationer i miljöer kopplade till Muslimska brödraskapet ofta använder en dubbel kommunikationsstrategi. Utåt betonas civilsamhällesengagemang, dialog och humanitärt arbete. Internt kan andra budskap cirkulera, där religiös mobilisering och långsiktiga politiska mål ges större tyngd.

Det innebär inte att varje organisation automatiskt är extremistisk. Men det innebär att analysen måste ta hänsyn till nätverk, idéer och strategier – inte bara till om en organisation själv använder våld.

Trots att denna problematik har diskuterats i forskning, myndighetsrapporter och offentlig debatt valde företrädare för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i riksdagsdebatten den 6 mars att försvara organisationen.

Detta väcker en mer grundläggande fråga.

När etablerad forskning och dokumenterade nätverkskopplingar finns tillgängliga men ändå bortses från i den politiska debatten kan problemet inte längre förklaras enbart med brist på information.

Det handlar i stället om en politisk modell som skapade nära relationer mellan partier och organisationsnätverk – och där dessa relationer fortfarande påverkar hur frågor analyseras.

Demokratier utmanas inte bara av ideologiska rörelser som vill förändra samhället. De utmanas också när politiska institutioner har svårt att dra slutsatser av den kunskap som redan finns.

Just därför kräver en seriös analys mer än att fråga om en organisation använder våld. Den kräver att man också vågar analysera de politiska strukturer som gjorde dess inflytande möjligt.

Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer