Därför måste Israel krossa Iran
Irans och Israels långa och tätt sammanlänkade historia kan återupptas när Israel har oskadliggjort antisemiterna.
Det fanns en tid då det persiska riket kunde erbjuda judar en fristad. Relationen mellan Iran och Israel har ändrat karaktär radikalt efter det ideologiska skifte som följde på den islamiska revolutionen i landet.
Israel har ömsom beskrivits som den lilla satan, ett hot mot muslimer och Iran, ömsom som en cancersvulst som måste raderas från kartan.
Redan 1971, alltså åtta år innan han kom till makten, propagerade storayatollan Khomeini att Israel hade penetrerat landets ekonomi, militär, politiska affärer och förvandlat Iran till en militärbas för Israel – vilket inte stämde. Denna ideologiska och retoriska blodtörst har varit påtaglig hos regimen i Teheran sedan dess.
När Israel bildades 1948 drevs judar bort från arabländerna som hämnd. Många av dem fick en fristad i Iran. Även om Iran initialt röstade emot FN:s delningsplan 1947 var Iran det andra muslimska landet, efter Turkiet, att ge Israel ett de facto-erkännande i mars 1950.
Med tiden skulle länderna utveckla goda relationer, även om de ofta höll låg profil. Iran skyltade inte med sin ambassad i Tel Aviv (öppnad 1961), och Israel hade en permanent, och till en början okänd, representation i Iran. När inget av de oljerika länderna var villiga att förse Israel med olja sålde Iran olja till Israel.
År 1967 samtalade den framlidne Yitzhak Rabbin med shahen om den senares intresse för israeliska pansarvagnar och flygplan. Samma år skrev Israels ambassadör i Iran, Zvi Dorel, att det har upprättats nära och vänskapliga samarbeten mellan den israeliska försvarsmakten och dess iranska motsvarighet. Samtidigt bistod Israel Iran med jordbruks- och infrastrukturprojekt. Under 1960- och 70-talen arbetade så många israeliska entreprenörer och rådgivare i Iran, att en hebreiskspråkig skola öppnades för deras barn. Så sent som två år före den islamiska revolutionen samarbetade Israel och Iran i Project Flower, en plan för att tillsammans utveckla kärvapensmissiler.
Efter revolutionen kapades relationerna till Israel, och som extra salt i såret överläts Israels ambassad i Iran till PLO.
Att man bör ta de iranska hoten om utplåning på allvar understryks av ett par händelser de senaste åren. I maj 2020 antog det iranska parlamentet en lag med omfattande åtgärder riktade mot Israel med syfte att förhindra alla förbindelser. I januari 2021 introducerade det iranska parlamentet förslag om att regeringen måste initiera åtgärder för Israels förintande år 2040. På Palestinatorget i Teheran finns också en digital klocka som räknar ner till det datum 2040 då Israel ska försvinna. Klockan, som sattes upp redan i juni 2017, är resultatet av ett uttalande 2015 av högste ledaren Ali Khamenei, som då uttalade detta mål.
Det finns således skäl för Israel att utföra en förebyggande attack efter Irans ständigt återkommande hot om förintelse. Den iranska regimens attacker mot israeliska och judiska mål runt om i världen - däribland svenska judar - talar sitt tydliga språk. Det är sålunda inte förvånande att Israel nu tar saken i egna händer.
Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad.
Det fanns en tid då det persiska riket kunde erbjuda judar en fristad. Relationen mellan Iran och Israel har ändrat karaktär radikalt efter det ideologiska skifte som följde på den islamiska revolutionen i landet.
Israel har ömsom beskrivits som den lilla satan, ett hot mot muslimer och Iran, ömsom som en cancersvulst som måste raderas från kartan.
Redan 1971, alltså åtta år innan han kom till makten, propagerade storayatollan Khomeini att Israel hade penetrerat landets ekonomi, militär, politiska affärer och förvandlat Iran till en militärbas för Israel – vilket inte stämde. Denna ideologiska och retoriska blodtörst har varit påtaglig hos regimen i Teheran sedan dess.
När Israel bildades 1948 drevs judar bort från arabländerna som hämnd. Många av dem fick en fristad i Iran. Även om Iran initialt röstade emot FN:s delningsplan 1947 var Iran det andra muslimska landet, efter Turkiet, att ge Israel ett de facto-erkännande i mars 1950.
Med tiden skulle länderna utveckla goda relationer, även om de ofta höll låg profil. Iran skyltade inte med sin ambassad i Tel Aviv (öppnad 1961), och Israel hade en permanent, och till en början okänd, representation i Iran. När inget av de oljerika länderna var villiga att förse Israel med olja sålde Iran olja till Israel.
År 1967 samtalade den framlidne Yitzhak Rabbin med shahen om den senares intresse för israeliska pansarvagnar och flygplan. Samma år skrev Israels ambassadör i Iran, Zvi Dorel, att det har upprättats nära och vänskapliga samarbeten mellan den israeliska försvarsmakten och dess iranska motsvarighet. Samtidigt bistod Israel Iran med jordbruks- och infrastrukturprojekt. Under 1960- och 70-talen arbetade så många israeliska entreprenörer och rådgivare i Iran, att en hebreiskspråkig skola öppnades för deras barn. Så sent som två år före den islamiska revolutionen samarbetade Israel och Iran i Project Flower, en plan för att tillsammans utveckla kärvapensmissiler.
Efter revolutionen kapades relationerna till Israel, och som extra salt i såret överläts Israels ambassad i Iran till PLO.
Att man bör ta de iranska hoten om utplåning på allvar understryks av ett par händelser de senaste åren. I maj 2020 antog det iranska parlamentet en lag med omfattande åtgärder riktade mot Israel med syfte att förhindra alla förbindelser. I januari 2021 introducerade det iranska parlamentet förslag om att regeringen måste initiera åtgärder för Israels förintande år 2040. På Palestinatorget i Teheran finns också en digital klocka som räknar ner till det datum 2040 då Israel ska försvinna. Klockan, som sattes upp redan i juni 2017, är resultatet av ett uttalande 2015 av högste ledaren Ali Khamenei, som då uttalade detta mål.
Det finns således skäl för Israel att utföra en förebyggande attack efter Irans ständigt återkommande hot om förintelse. Den iranska regimens attacker mot israeliska och judiska mål runt om i världen – däribland svenska judar – talar sitt tydliga språk. Det är sålunda inte förvånande att Israel nu tar saken i egna händer.
Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad.
