De ofelbara och terrorn i Huddinge kommun

Socialtjänsten är sär i sin särställning. Hur katastrofala följderna av socialtjänstens ingripanden (eller underlåtenheter) än blir, så förblir den ändå ofelbar. Dess kräftgång kan till del förklaras av, att det inte ligger nära till hands att rätta sina fel, när man är ofelbar. 

Dom har fallit i ett ärende, där ett omhändertagande inte bara har resulterat i omfattande kriminalitet, utan också i vad som ser ut som terrorism. Domen föll 2 mars 2026 i Södertörns tingsrätt (B 10187-25). Rätten tog till generösa givor vid straffmätningen. 

Pappan till tre omhändertagna barn hade orkestrerat brottsligheten genom ombud; hot, våld och attentat mot tjänstemän och politiker. Det är ombuden som har dömts. Pappan är turkisk medborgare och befinner sig i hemlandet, där han inte kan nås av svenska myndigheter. 

Här skall först som sist noteras att den här texten inte avser legitimera brottslighet.

Det har varit norm att ”förstå” Ronny, Conny och Donny när de hade begått brott. Kriminalitet har förklarats som resultat av sociala omständigheter och förtryck. Den enskilde hade litet ansvar för sina handlingar och guppade mest bara omkring som en badanka i förtryckets virvlande malström. 

Det är en uttryck för en föreställning om ett välfärdssamhälle, som är så väl ordnat att vi ännu inte har tagit ens ett litet steg ut öster om Eden, där alla ännu är snälla och inga onda uppsåt förekommer, där alla i själva verket alltid är oskyldiga till allting och där vår gemensamma verklighet i hela sin utsträckning ryms inom pärmarna på en barnbok. 

Därför sticker Andreas Henrikssons redogörelse för fallet i Riks ut. Uppbragt anmäler Henriksson att vi här har att göra med en kriminalitet som är … helt djävla fucking kriminell.  

När vi betraktar det här fallet, måste vi ha i minne den låga kvaliteten som socialtjänstens verksamhet kan ha. Tingsrätten skriver att omhändertagandena av barnen kom av ”psykisk misshandel och omsorgsbrist”. Det kan betyda vad som helst. Det kan handla om mardrömslika förhållanden … eller ingenting alls. Varningslampan blinkar vid formuleringen att drabbade tjänstemännen och politikerna ”levt i rädsla och oro” – en socialtjänstsvenska som antyder framskriden syrebrist. 

Vad vi kan veta, dock, är att socialtjänsten anses vara ofelbar. Det blev uppenbart i samband med vanvårdsprocessen – en process där tusentals övergrepp i samband med omhändertaganden kom i dagen. En försvarlig del av de övergreppen var av ett sådant slag, att man helst slipper höra om dem, eftersom man sedan inte kan skaka av sig illamåendet. När riksdagsledamöter äntrade talarstolen, för att tala om de missförhållandena, inledde de i regel med en hyllning till socialtjänsten och dess personal. Fakta svider: låt oss därför fly tillbaka in i tillrättalagda fantasier redan från början. Det spelade ingen roll hur fel det hade blivit, socialtjänsten förblev ändå ofelbar.

I samma härad hittar vi föreställningar om att man kan komma åt missförhållanden inom socialtjänsten genom information och utbildning. Alla är egentligen snälla. De behöver bara lite information, gärna med naivistiska illustrationer i pastellfärger, så slutar de missbruka makt. Också det är ett sätt att hävda privilegiet att kunna leva, tänka och verka som om i en barnbok.

Det var uppenbart, utanför barnboken, att svensk socialpolitik skulle leda till nya konfliktytor i ”orten” och att de konflikterna skulle vara av ett helt annat slag än de vi hade haft hitintills: våld, kriminalitet, terror.  

Det här ärendet är ett uttryck för det. Socialtjänsten ingripande satte igång ett skeende som mynnade ut i systemhotande terror. Är socialtjänsten en del av det skeendet? Har den ett ansvar för skeendet eller är den bara ofelbar? Eller är socialtjänsten egentligen bara en badanka, om än ofelbar, som mest guppar omkring på den där virvlande malströmmen som dess klienter rör upp? 

Om vi stannar upp ett ögonblick, slutar dallra av harm och i stället kastar en kall blick på ärendet, så anmäler sig frågan: hur rimligt är det att hämta turkiska barn från södra Europa till Sverige, som är på väg hem till sina föräldrar i Turkiet? 

Hur rimligt är det, med tanke på att de som har placeras utanför hemmet, har otroligt dålig prognos? Det är en nästan ofattbart missgynnad grupp. Vad har svenska myndigheter att egentligen erbjuda de omhändertagna barnen? Vad har de egentligen att erbjuda de barnen, som är bättre än misär? 

I typfallet kommer de att gå genom livet rotlösa, utan sitt språk, utan familj, utan att någonsin kunna återvända hem; inte trängda mot väggen, utan trängda mot avgrunden.

Vad har socialtjänsten i Huddinge att erbjuda de barnen nu, efter den här katastrofen, utom att den är ofelbar?

Per-Henrik Bartholdsson är pensionerad yrkeslärare och har följt omhändertaganden