Nutida korståg och de saktmodiga

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden, (Matteus 5:5). De orden lärde jag mig redan som barn, förmodligen under den då obligatoriska morgonbönen i folkskolan, och de sitter där de sitter. Enligt synonymordboken kan ordet saktmodig användas som ersättning för bland annat fridsam, fördragsam, blid, fredlig, lugn, ödmjuk, fredsälskande, fromsint, helgonlik.

Dessa ord beskriver inte särskilt väl de grupper som i månader och år har skrikit och gapar på gator och torg och trakasserat politiker och andra. Grupper som nyligen försökte slå upp en tältstad på Gustav Adolfs torg, precis utanför Utrikesdepartementets entré. Palestinaaktivisterna. Saktmod är inte alls deras grej.

När jag har sett Greta och hennes meningsfränder i den globala intifadan, har jag slagits av att de liknar personer som är religiöst bergsäkra på sina missioner. Jag har sett personer som skrupellöst helgat yttrandefriheten att uppnå sina mål, ungefär som islamister utnyttjar alla demokratiska kryphål i sin kamp för sharia. Eller för den delen, hur kristendomen under seklernas gång bankats in i hedningars huvuden.

Vi har sett fanor och banderas. Sång och dans. Ockupation av torg och järnvägsstationer. Flygande gatstenar. Människors heliga vrede. Vi har sett korståg. Men där finns också de samtidigt glödande som tomma blickarna. Onåbara som endast fanatiskt religiösa kan vara.

Beteendet, blickarna, kommer jag ihåg från det tidiga 70-talets nyss tonåriga maoister. Hur de på FNL-gruppernas stormöten – starkt inspirerade av den kinesiska kulturrevolutionen, med Maos lilla röda viftande över sina huvuden – försökte skrika igenom ”massornas” krav. De kunde citaten och de rabblade dem hela tiden.

Det finns i alla revolutioner och väckelser, hos alla ivriga aktivister inslag av febrig religiositet. Och precis som i alla revolutioner, och i alla försök att erövra och försvara sitt Jerusalem, låter vissa personer sig gärna upphöjas och förgyllas till talespersoner, till att bli sina respektive rörelsers Jeanne d’Arc. Eller Greta, om man så vill. Och precis som i alla revolutioner är sektens helgon och andliga ledare inga vanliga människor. De lyser mer intensivt än andra – ibland på grund av visdom och saktmod, ibland på grund av någon bokstavskombination.

Vi som står utanför kyrkan och inte vill ansluta oss till de utvalda, vi som har en annan ingång till verkligheten blir för de rättrogna till Otrogna hundar, till Hedningar. Vi blir till Folkmordsapologeter, ty sanningen får inte stå i vägen för korståget.

lsrael ska demoniseras, kosta vad det kosta vill – det är korstågets primära uppgift – och då krävs offer. Den rättrogna flottiljens fångenskap i Israel, om så för blott någon dag, fick därför inte passera utan tortyr, svält och lidande. De som förgyllts måste då iklädas något slags lidande, för att martyrskapet ska uppnås. Helgonglorian ligger i potten.

Jeanne d’Arc, som ledde sitt land till seger mot britterna, hade sannolikt inte blivit Frankrikes skyddshelgon, om hon inte av sina och sitt lands fiender anklagats för häxeri och fått möta sitt öde på bålet.
Kan man inte visa upp något liknande eller ens ett mindre skrubbsår, för att inte tala om spår av främmande dna efter råa våldtäkter à la 7/10 2023, får man ta det man har. Eller så får man hitta på.

Men Greta insåg förstås att hennes första ord efter hemkomsten från Israel, om ”substandard beds” och en eller annan vägglus inte räcker till för att nå martyrskapet. Det låter ju ändå som rätt uthärdligt som tortyr, ja till och med saktmodigt.
Så nu har hon gett en längre intervju till en journalist från Aftonbladet, en inte helt ojävig reporter som var bland dem som skrev under det s k GAD-uppropet för en tid sedan – så nära en hovreporter Greta kan komma.

Inte så många kommer heller att tro på Gretas nya uppgifter om tortyren, annat än förstås de redan frälsta. För som på Sergels torg riktar hon sig i Aftonbladet inte främst till hedningarna utan till dem som redan ser ljuset runt hennes hjässa.