Debatthetta i behov av akut avkylning

En sommar i Istanbul för länge sen, 1968, såg jag kvinnor gå ner i Bosporen fullt och sedesamt påklädda. Deras vida, långa kjolar flöt ut över vattnet som små svarta öar. Deras män simmade hundsim runt dem. Någon vågade sig ut lite längre. Tio, femton meter, inte längre.

Det var mycket varmt, och en stackars björn hade lämnats kopplad till en stolpe med trafikskylt mitt i stan, helt ensam. Själv drabbades jag den dagen av svår solsting. Världen snurrade vilt, och det tog några dagar tills den saktat ned så pass att jag kunde kliva av. Jag tänker fortfarande då och då på den björnen.

Jag tänker också på de personer på bilden från Nybrogatan i Stockholm, som demonstrerade mot Israel utanför en skola för judiska barn i Stockholm. De som höll upp pappskivor med texten ALLA BARN ÄR LIKA VÄRDA.

Jag tänker ockå på de små barnen som mördades brutalt av Hamas i förtvivlade mammornas åsyn, och som under palestinska massors hurrarop och yra togs in som gisslan till tunnlarna under Gazas bostadsområden, skolor och sjukhus.

De som höll upp plakaten med ALLA BARN ÄR LIKA VÄRDA kan uppenbarligen inte läsa, eller förstå vad de själva har skrivit. Har de kanske kopierat bokstäverna från förlagor? Eller har kanske någon annan skrivit orden åt dem, och de bara håller upp dem som på befallning. Som halvtama björnar, fastkedjade i hettan vid fastgjutna stolpar.

Den grupp i vilken plakaten hölls upp har – efter de starka reaktionerna från politiker och menighet – försökt dämpa den negativa effekten genom att säga att det var efter 17.00 och skolbarnen var redan därifrån. Hemma eller på väg dit. De demonstrerade i stället emot en annan verksamhet i huset, en israelisk soldat som där talade inför åhörare.

Detta är förstås dimridåer. De vet mycket väl vad de gjorde. Den som säger att skolbarnen hade försvunnit från sin skola, vet vad huset är och betyder.

Tyvärr har en del politiker och journalister – även erfarna såna som absolut inte kan beskyllas för att annars aktivt stödja palestinaaktivismen – inte kunnat se igenom ridån. Det är förstås beklagligt – men kanske oundvikligt i denna intensiva tid – att vi nån gång landar fel.

ALLA BARN ÄR LIKA VÄRDA. Det är förstås inte något fel på de orden. Men bör man inte fundera på hur man använder dem, och var? Man kan inte säga eller göra vad som helst, var som helst, när som helst, utan att det får konsekvenser.

Skriker man en riksdagsledamot rakt i ansiktet vid dennes arbetsplats, eller i nacken under dennes promenad i Gamla stan, får det konsekvenser. Detta oavsett om den som skriks åt är sverigedemokrat eller socialdemokrat. Eller bara demokrat, vilken som helst. Och skriker man lika ursinnigt tillbaka, får det också konsekvenser. Man deltar i att höja konfliktnivån såväl som ljudnivån, och man riskerar att tappa rösten såväl som blodtrycket.

Det är mycket varmt nu. Hett rentav. Debattklimatet börjar närma sig punkten där en avkylning – en normalisering – kanske inte längre är möjlig. Där twitterstormarna kommer att fälla de återstående träden av sansade ord, och där samtalet blivit som fjolårets fallna löv. Där bara mobilskärmars skarpt aggressiva sken lyser upp människors anleten. Där vi har fått kollektivt solsting.

Vi skulle alla må bra av att stiga ned i vårt inre Bosporen, bre ut kjolarna och svalka våra överhettade pannor. Men inga längre simturer! För sådana krävs träning, styrka, teknik och kanske framför allt, mental balans. Det finns starka strömmar också i vårt inre hav. Alla kan inte vara en Sarah Sjöström, men alla kan plaska i strandkanten.

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist.