Dejtingsåpornas skymning över kultursidorna

När författaren Milan Kundera kom till Frankrike, skärrad efter Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien, försökte han förklara för sina franska motsvarigheter hur angriparna gav sig på det tryckta ordet i syfte att krossa det tjeckiska motståndet. Samtliga litterära och kulturella tidskrifter hade likviderats. Men trots hans idoga försök att beskriva den litterära scenen som den sista fickan för fri kultur när tidningar, tv och radio kidnappats av kommunisterna, möttes han av oförstående.

Långt senare förstod Kundera varför. I hans klassikeressä ”Ett kidnappat Västerland” skriver författaren bittert av sig. ”Om alla tidskrifter försvann i Frankrike eller England skulle ingen märka det, inte ens utgivaren. Även i högst kultiverade kretsar i Paris diskuterar man vid middagarna televisionsprogrammen, inte tidskrifterna”.

Nu ömmar jag extra för Kundera. Den värsta tiden på året är nämligen här – det vill säga SVT:s dundersuccé Gift vid första ögonkastet har nyligen haft premiär. Det innebär i vanlig ordning att landets kultursidor förvandlas till en mardröm. Alla krönikörer har en spaning att leverera. En filosof att skohorna ner i slasktratten kallad reality-tv. En lärdom om själens väsen att dra ur produktionsbolagets tryggaste kassako.

Säsongspremiären till ära bad Svenska Dagbladets kultursida Horace Engdahl att recensera de första två avsnitten. Han tar sig förvisso an uppgiften på sitt eget manér. Strösslar med referenser till historien och litteraturen. Rörs med barnslig ömhet till tårar över människans hjälplöshet och hyllar produktionens ”filosofiska djärvhet”. Det är, rent stilistiskt, en trevlig läsning. Men ändå. En Svenska Akademien-ledamots kulturkapital känns väl… bortslösat på uppgiften.

Hur redaktörerna resonerade när de gav Engdahl uppdraget? Tar man programmet på så pass stort allvar att det var värt att ringa in en ansedd litteraturkritiker? Eller har man bara ställt två subkulturer mot varandra i ett försök till ironiskt ploj? Högkultur möter fulkultur – två världar kolliderar? Och vilket av alternativen är egentligen värst?

Det är inte bara GVFÖ som kultursidorna tar sig an. Även Love is Blind har analyserats flitigt. DN:s kulturchef Björn Wiman jämför Netflixsatsningen med myten om Orfeus och Eurydike (i texten drar han även en parallell mellan kåta pensionärer-programmet Hotell Romantik och Thomas Manns ”Bergtagen”). I samma tidning skriver Filippa Kindblom lyriskt om ärligheten i Love on the Spectrum, ett dejtingprogram där samtliga deltagare har autism.

Kanske är det debatten om romantikens död som knäckt kulturskribenterna. Det som för några år sedan började som kritik mot den moderna dejtingkulturen, med appar, situationships och människans utbytbarhet, har mynnat ut i en slags trend där allt som kan vagt kan kopplas till kärlek och modernitet är värt att skriva om. Även om det så rör sig om ett banalt underhållningsprogram – släng in ett modenamn som Eva Illouz eller Byung-Chul Han så går det hem på Nytorgets vinbarer. Texter som traditionellt hört hemma på tidningarnas nöjesdel har tillåtits bli klickraketer på sidorna där den intellektuella debatten bedrivs, i alla fall i teorin.

Alla kollar på reality-tv. Men att sminka upp slasket till ett kultiverat uttryck, det klarar bara en svensk kulturskribent av. Kundera vänder vidare i graven.

Margareta Barabash är liberal kulturskribent