Demens hos svenska gymnasieungdomar?

Varför behandlas våra ungdomar som om de vore förståndssvaga? Frågan infann sig efter ett samtal med en gymnasiebibliotekarie häromdagen. Hon berättade att lärare på hennes skola ger eleverna LL-versioner av de skönlitterära texter som ingår i undervisningen, det vill säga lättlästa, förenklade omskrivningar av originalverken. 

Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) – som genom LL-förlaget står bakom bearbetningarna – beskriver de lättlästa texterna som anpassade för personer med ”särskilda lässvårigheter, till exempel på grund av en intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller på grund av demens”.

Jag börjar kallsvettas. Visst, larmen om ungdomens läskris har eskalerat den senaste tiden, det har inte gått mig förbi. Men att det var så illa! Nog måste bibliotekarien ändå prata om en liten grupp elever som behöver specialanpassad utbildning för att inte halka efter.

”Nej, jag pratar om hela klasser på högskoleförberedande program.”

Skolverkets ämnesplan stipulerar att eleverna – i ämnet svenska – ska utveckla ”kunskaper om skönlitteratur samt förmåga att sätta litterära verk och författarskap i ett sammanhang”. Problemet är att många elever tar alldeles för lång tid på sig att läsa en hel bok – vissa klarar inte av det överhuvudtaget.

Hur ska ämnesplanens mål då kunna uppfyllas? Jo, ett alternativ är att underlätta läsningen genom att låta eleverna läsa texter avsedda för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Självklart måste man inte ha nedsatt kognitiv funktion för att läsa bearbetade texter. Enligt MTM kan målgruppen för den lättlästa litteraturen även vara ”ovana läsare eller läsare som håller på att lära sig svenska”.

Men om man efter nio år i grundskolan är en ovan läsare, då är det något som gått riktigt snett med svenskt utbildningsväsende. Och även om invandringen varit rekordhög de senaste decennierna, kan man nog inte heller säga att merparten av eleverna ”håller på att lära sig svenska”.

Nej, det här är helt enkelt ett exempel på det som skoldebattören Filippa Mannerheim kallar produktundervisning, undervisning där målet är att bocka av ett antal punkter – betygskriterierna – snarare än att säkerställa att eleven på djupet förstår ämnet. ”Det viktiga blir inte lärandet i små, kumulativa steg utan att en produkt levereras” som kan bedömas utifrån ”formuleringarna i betygskriterierna” (Axess nr 6, 2025). Och när eleverna inte klarar att nå målen är lösningen inte att få dem att anstränga sig hårdare, utan att i stället anpassa utbildningen så att punkterna kan bockas av.

Med hjälp av LL-böcker lär sig eleverna att sätta författarskapet i ett sammanhang – betygskriterierna är därmed uppfyllda. Vad eleverna däremot inte har lärt sig är att läsa författarens texter, något många skulle säga kommer före förmågan att placera verken i en litteraturhistorisk kontext.

För nog är det väl fortfarande så, att de mest grundläggande målen – även i en modern svensk skola – måste vara att lära sig läsa, skriva och räkna.

Erik Andersson är journalist och litteraturvetare som tidigare ansvarat för LL-hyllan på ett folkbibliotek.