Demokratins kameleonter

Det finns ett grundläggande fel i den svenska debatten om religion och integration: antagandet att den som talar demokratiskt också tänker demokratiskt. Det är ett dyrt misstag. För under demokratins öppna himmel har parallella religiösa maktstrukturer vuxit fram, både sunnitiska och shiitiska, som inte söker samexistens utan inflytande.

Muslimska brödraskapets ideologiska arv är det tydligaste exemplet. Deras metod bygger inte på öppen konfrontation utan på kamouflage. Precis som kameleonten anpassar sin färg efter omgivningen, anpassar de sitt språk efter publiken. Skillnaden är avgörande. Kameleonten är ofarlig. Ideologin är det inte.

Utåt talar man om tolerans, dialog och demokrati. Inåt handlar det om lydnad, kontroll, misstänkliggörande och makt.

Under decennier har samma mönster upprepats. I föreningar. I islamiska friskolor. I moskéstyrelser. I studieförbund och arbetsmarknadsprojekt. Samma personer eller samma nätverk återkommer. Alltid högt upp. Alltid med anspråk på att representera migranter som grupp.

Till politikerna sägs det de vill höra.

Till migranterna sägs det de måste lyda.

Dubbelmoralen är inte ett undantag utan själva strategin.

Imamer fungerar i praktiken som parallella socialkontor. Äktenskap, skilsmässor och familjekonflikter hanteras enligt religiösa regler, ofta mot kontant betalning. Vigsel mot avgift. Skilsmässa mot avgift. Allt vid sidan av svensk lag, men samtidigt skyddat av religionsfriheten. Samma aktörer som offentligt fördömer våld, legitimerar det i det fördolda som fostran.

Översättningsbyråer, arbetsmarknadsaktörer och civilsamhällesprojekt kontrolleras ofta av samma kretsar. Det ger dem makt över information, över kontakten med myndigheter och i vissa fall över beslut som rör bidrag och anställningar. Migranten reduceras till klient. Lojalitet blir inträdesbiljett.

Vittnesmålen är många. Den som inte underordnar sig får inget arbete. Den som inte visar politisk och religiös lydnad stängs ute. Kvinnor arbetar utan lön i hopp om framtida ersättning. Arbetstillstånd säljs för hundratusentals kronor. Svartarbete normaliseras. Bidrag manipuleras.

När staten ingriper, när skolor stängs eller bidrag dras in, aktiveras offerrollen. Gemenskapen påstås slås sönder. Barnen sägs ha förlorat sin trygga plats. Samma strukturer som bidrog till segregation anklagar samhället för dess konsekvenser.

Den sunnitiska infrastrukturen har sin motsvarighet i den shiitiska. Hussainior ersätter moskéer. Oregistrerade verksamheter, ekonomiska upplägg och misstänkta finansieringsflöden döljs bakom religiös retorik. Även här används det öppna samhällets lagar som skydd för verksamheter som undergräver samma samhälle.

Detta är inte religionskritik. Det är en analys av makt.

Problemet är inte troende muslimer utan de som använder religion som politiskt verktyg, som social kontrollmekanism och som ekonomisk affärsmodell. De som talar om integration men lever på segregation. De som säger demokrati men praktiserar lojalitetstvång.

Sverige har varit naivt. Tystnad har förväxlats med harmoni, anpassning med integration. Under tiden har kameleonterna bytt färg, klivit upp på scener, suttit bredvid politiker och blivit självutnämnda dialogpartners, samtidigt som parallella system byggts under ytan.

Detta är inte ett hot som kommer utifrån. Det verkar inifrån – tyst. Anpassningsbart. Välformulerat.

Som termiter i trä.

Och ju längre vi vägrar kalla saker vid deras rätta namn, desto mindre återstår av demokratin. Till slut bara fasaden.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut