Demokratins skyddsvall har brustit
Varför har förmågan till sansat tänkande och normal medkänsla gått förlorad hos så många i Sverige, varav ett stort flertal är politiker och journalister?
Efter den senaste tidens tsunami av anklagelser och tolkningar kring migrationsminister Johan Forssell och föräldraansvar, skrev justitieminister Gunnar Strömmer den 13 juli på Facebook bland annat följande under rubriken "Om föräldraansvar":
De senaste dagarna har en del vänsterröster vällustigt vältrat sig i uppgifter om att en nära anhörig till en minister — ett barn som inte är en offentlig person och som inte misstänks för något brott — tidigare rört sig i högerextrema miljöer.
Det har vällt fram inlägg i artiklar och sociala medier, det ena mer empatilöst och självrättfärdigt än det andra. Flera har vittnat om sin rena skadeglädje.
Att som många vuxna på vänsterkanten nu gör — jagar ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt — det är verkligen riktigt uselt.
Därmed har en kritisk skyddsvall brustit. Så här har barn hittills aldrig använts i den svenska politiska debatten. Det skadar demokratin, och ansvaret för det faller tungt på dem som tagit täten i den kampanjen.
Hur kommer det sig att förmågan till sansat tänkande och normal medkänsla har gått förlorad hos så många i Sverige, varav ett stort antal verkar vara politiker och journalister? Personer med makt och medel att påverka andra som mer eller mindre okritiskt sväljer deras ord. Varför tar empatilöshet och illvilja så ofta över i offentligheten numera? Varför har det blivit så, som Gunnar Strömmer skriver, att "en kritisk skyddsvall har brustit, så här har barn hittills aldrig använts i den svenska politiska debatten"?
Har ingen av de skyddsvallsbrytande egna barn? Har ingen av dem som "drevar" varit med om att deras 15-åringar gjort något utan deras vetskap som de inte hade accepterat om de vetat om det i förväg? Och är det någon som har tänkt på detta, som i andra sammanhang ofta framhålls, särskilt när det handlar om unga som begår brott:
Ur SOU 2025:11 – Statens offentliga utredningar om straffbarhetsålder:
"Enligt psykologisk forskning är barn mer benägna än vuxna att underskatta risker och att söka spänning. Barn och ungdomar i de övre tonåren och de första åren efter att de har fyllt 20 år har också sämre förmåga till impulskontroll och svårare att bedöma de framtida konsekvenserna av sitt handlande."
Tanken att "drevarna" ska inse och erkänna att de gått för långt och be om ursäkt för att de hängt ut en ung ostraffad 15-åring på det sätt som skett, är givetvis en utopi. Men finns det en möjlighet att den "kritiska skyddsvallen" som brustit ska kunna repareras? Att vi aldrig mer ska behöva se liknande uthängningar av barn som inte har begått något som helst brott utan bara gjort mindre kloka val av sammanhang att röra sig i? Oavsett vilka deras föräldrar är.
Efter den senaste tidens tsunami av anklagelser och tolkningar kring migrationsminister Johan Forssell och föräldraansvar, skrev justitieminister Gunnar Strömmer den 13 juli på Facebook bland annat följande under rubriken ”Om föräldraansvar”:
De senaste dagarna har en del vänsterröster vällustigt vältrat sig i uppgifter om att en nära anhörig till en minister — ett barn som inte är en offentlig person och som inte misstänks för något brott — tidigare rört sig i högerextrema miljöer.
Det har vällt fram inlägg i artiklar och sociala medier, det ena mer empatilöst och självrättfärdigt än det andra. Flera har vittnat om sin rena skadeglädje.
Att som många vuxna på vänsterkanten nu gör — jagar ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt — det är verkligen riktigt uselt.
Därmed har en kritisk skyddsvall brustit. Så här har barn hittills aldrig använts i den svenska politiska debatten. Det skadar demokratin, och ansvaret för det faller tungt på dem som tagit täten i den kampanjen.
Hur kommer det sig att förmågan till sansat tänkande och normal medkänsla har gått förlorad hos så många i Sverige, varav ett stort antal verkar vara politiker och journalister? Personer med makt och medel att påverka andra som mer eller mindre okritiskt sväljer deras ord. Varför tar empatilöshet och illvilja så ofta över i offentligheten numera? Varför har det blivit så, som Gunnar Strömmer skriver, att ”en kritisk skyddsvall har brustit, så här har barn hittills aldrig använts i den svenska politiska debatten”?
Har ingen av de skyddsvallsbrytande egna barn? Har ingen av dem som ”drevar” varit med om att deras 15-åringar gjort något utan deras vetskap som de inte hade accepterat om de vetat om det i förväg? Och är det någon som har tänkt på detta, som i andra sammanhang ofta framhålls, särskilt när det handlar om unga som begår brott:
Ur SOU 2025:11 – Statens offentliga utredningar om straffbarhetsålder:
”Enligt psykologisk forskning är barn mer benägna än vuxna att underskatta risker och att söka spänning. Barn och ungdomar i de övre tonåren och de första åren efter att de har fyllt 20 år har också sämre förmåga till impulskontroll och svårare att bedöma de framtida konsekvenserna av sitt handlande.”
Tanken att ”drevarna” ska inse och erkänna att de gått för långt och be om ursäkt för att de hängt ut en ung ostraffad 15-åring på det sätt som skett, är givetvis en utopi. Men finns det en möjlighet att den ”kritiska skyddsvallen” som brustit ska kunna repareras? Att vi aldrig mer ska behöva se liknande uthängningar av barn som inte har begått något som helst brott utan bara gjort mindre kloka val av sammanhang att röra sig i? Oavsett vilka deras föräldrar är.
