Demokratins snabba nedmontering
I palestinarörelsen ser vi en demonstrationskultur som präglas av våldsförhärligande. Därmed får de demokratiska spelreglerna stryka på foten.
De kastade tomater på utrikesministern inne i riksdagen och många teg. De avbröt statsministerns tal i Göteborg och få sa något. De agerade hotfullt utanför riksdagen och attackerade en Europaparlamentariker, och många antog att de bara var frustrerade. Nu ger de sig på civilförsvarsministern och många tvivlar fortfarande på hur det står till i de propalestinska demonstranternas led.
Vid det här laget borde det stå bortom rimligt tvivel att den moras som skränande propalestinska demonstranter enträget vadar allt djupare i faktiskt inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Och det är inte kontroversiellt, tvärtom. I palestinarörelsen ser vi en demonstrationskultur som präglas av dominansbeteende och våldsförhärligande. Samförstånd och dialog har ersatts med dominans och makt. Därmed får också demokratiska spelregler stryka på foten.
De som tror att hotet mot civilförsvarsministern är en konsekvens av regeringens förmodat välvilliga inställning till Israel misstar sig. Om så vore fallet, hade ministern nu, efter regeringens omläggning av sin Israelpolitik, mottagit blommor – eller en Palestinasjal med extremistiskt budskap, såsom SSU gärna visar upp.
Snarare handlar det delvis om personer som hittat ett kall i motståndets och revolutionens namn. Den uttalande fienden är Israel. Men i bredare bemärkelse även västvärlden och dess ideal. I den kampen finner denna grupp en identitet som kretsar kring judehat och som gärna manifesteras öppet.
De propalestinska demonstranterna uppvisar en kuslig självklarhet i sitt agerande som inte får stå oemotsagt. De synes finna det självklart att i sin kamp för det förmodat goda ha en gudagiven rätt att – om så med våld – föra fram sitt budskap. Alla andra, från politiker till journalister, anses antingen vara debila som inte förstår konflikten lika bra, eller är att betrakta som legitima mål i den självpåtagna heliga kampen.
Om vissa ord – såsom ”folkmord” och ”blod på händerna”– upprepas tillräckligt ofta och högt förväntas andra att ta uttrycken för sanning. Om tal och sammankomster avbryts, förväntas andra att inse sanningen i deras budskap. Om så inte sker, blir medlen mer radikala.
Det torde stå klart för fler att detta är ett möte med en motpart som inte bara förhärligar våld i sin retorik, utan ser det som ett legitimt medel för att nå sina mål. Här måste då rättsväsendet tydligare värna om allmänhetens och politikers trygghet i det offentliga rummet. Den politiska signalen får inte heller vara, att likt Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, förvandla frågan till inrikespolitik i hopp om att få röster i kommande val.
Samtidigt, och som ett parallellt spår, kan gemene man ställa sig frågan: om denna manifestation av dominans och våldsromantik kan pågå här i väst, hur tror ni att en grupp som den här skulle agera i länder med dels en given majoritetsstatus och dels uppbackning från politiskt och statligt håll? Hur lättuppnåelig är freden då?
De kastade tomater på utrikesministern inne i riksdagen och många teg. De avbröt statsministerns tal i Göteborg och få sa något. De agerade hotfullt utanför riksdagen och attackerade en Europaparlamentariker, och många antog att de bara var frustrerade. Nu ger de sig på civilförsvarsministern och många tvivlar fortfarande på hur det står till i de propalestinska demonstranternas led.
Vid det här laget borde det stå bortom rimligt tvivel att den moras som skränande propalestinska demonstranter enträget vadar allt djupare i faktiskt inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Och det är inte kontroversiellt, tvärtom. I palestinarörelsen ser vi en demonstrationskultur som präglas av dominansbeteende och våldsförhärligande. Samförstånd och dialog har ersatts med dominans och makt. Därmed får också demokratiska spelregler stryka på foten.
De som tror att hotet mot civilförsvarsministern är en konsekvens av regeringens förmodat välvilliga inställning till Israel misstar sig. Om så vore fallet, hade ministern nu, efter regeringens omläggning av sin Israelpolitik, mottagit blommor – eller en Palestinasjal med extremistiskt budskap, såsom SSU gärna visar upp.
Snarare handlar det delvis om personer som hittat ett kall i motståndets och revolutionens namn. Den uttalande fienden är Israel. Men i bredare bemärkelse även västvärlden och dess ideal. I den kampen finner denna grupp en identitet som kretsar kring judehat och som gärna manifesteras öppet.
De propalestinska demonstranterna uppvisar en kuslig självklarhet i sitt agerande som inte får stå oemotsagt. De synes finna det självklart att i sin kamp för det förmodat goda ha en gudagiven rätt att – om så med våld – föra fram sitt budskap. Alla andra, från politiker till journalister, anses antingen vara debila som inte förstår konflikten lika bra, eller är att betrakta som legitima mål i den självpåtagna heliga kampen.
Om vissa ord – såsom ”folkmord” och ”blod på händerna”– upprepas tillräckligt ofta och högt förväntas andra att ta uttrycken för sanning. Om tal och sammankomster avbryts, förväntas andra att inse sanningen i deras budskap. Om så inte sker, blir medlen mer radikala.
Det torde stå klart för fler att detta är ett möte med en motpart som inte bara förhärligar våld i sin retorik, utan ser det som ett legitimt medel för att nå sina mål. Här måste då rättsväsendet tydligare värna om allmänhetens och politikers trygghet i det offentliga rummet. Den politiska signalen får inte heller vara, att likt Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, förvandla frågan till inrikespolitik i hopp om att få röster i kommande val.
Samtidigt, och som ett parallellt spår, kan gemene man ställa sig frågan: om denna manifestation av dominans och våldsromantik kan pågå här i väst, hur tror ni att en grupp som den här skulle agera i länder med dels en given majoritetsstatus och dels uppbackning från politiskt och statligt håll? Hur lättuppnåelig är freden då?
