Det ohämmade dokumentationsvansinnet

SVT Aktuellt berättade i höstas att under 2024 har tolv vårdtagare i hemtjänsten dött och 43 varit i riskzonen för att dö (190 lex Sarah-anmälningar granskade) på grund av att hjälp dröjt eller uteblivit när de larmat.

Aktuellt rapporterar från Kristinehamns kommun där hemtjänstpersonalen har en helt orimlig arbetssituation, minutstyrda scheman samtidigt som de utöver det ska svara på akuta larm från vårdtagare. Varje minut är räknad, de kan ha två minuter på sig att lämna en matbricka, ha krav att vara exakt klockan 08:38 hos en vårdtagare och stanna där i lika exakta tio minuter. 08:38? Det är absurt, så noggranna minuter räknas bara vid ett löpande band eller i en busstidtabell. 

Ansvarig politiker grillas angående situationen och självklart vill hon ha statliga pengar för att åtgärda problemet. Men att kasta bra pengar efter dåliga lär inte hjälpa, orsaken till problemen handlar inte enbart om ekonomiska resurser.

För mig blev det tolv år som sjuksköterska i hemsjukvården i Marks kommun – en arbetsgivare jag bara vill tala gott om, det var inte enbart kommunens fel att de måste följa med sin tid. 2011 slutade jag men strax före hade kommunen gjort sina första ansatser till att tidsstudera hemtjänstpersonal, de skulle klocka av när de anlände till vårdtagaren och sedan när de gick sin väg.

Men jag minns hur det en gång var 1999 när jag började där. Hemtjänstens kontor på morgonen. Som en bikupa. Kvinnorna, det var nästan bara kvinnor, planerade dagens arbete, vem som skulle besöka vilken vårdtagare och när och hur, och hur man skulle göra med eventuella oväntade larm.

Som sjuksköterska gick jag in där och meddelade om något hänt under natten, om X behövde extra tillsyn, om de kunde vara snälla att inte glömma att Y hade fått stödstrumpor. Eller om hemtjänstpersonalen hade något de ville meddela mig. Sådant lite av varje. Sedan gick dagen, stressigare ibland, lugnare ibland, kvällspassets ankomst gick likadant till, sedan tog natten över. Det flöt helt enkelt på. Hände något som behövde en sjuksköterskas tillsyn blev jag och mina kollegor kontaktade på sökare eller telefon.

Hur de har det i Marks kommun i dag vet jag inte. Men exemplet från Aktuellt visar på en alltmer ökande trend inom både näringsliv och offentlig verksamhet. Det är planeringsraseriet och dokumentationsvansinnet.

Inom äldrevård, men även skola och förskola, ska det planeras och dokumenteras in absurdum och det verklighetsfrånvända är att summan av delarna alltid anses kunna bli en helhet. En tes som är särskilt idiotisk när man har med människor att göra.

Så hur kunde alla dessa verksamheter hamna i denna situation? Svaret är: För att man kunde.

Med datorer kom möjligheten att dokumentera skeenden och få ut statistik. Samtidigt kom en våg av arbetstagare som hade utbildats i administration. De måste ju också försörjas. De sattes in ovanför det så kallade golvet där själva det praktiska arbetet utförs.

Administratörerna började studera på-golvet-arbetarna, något måste dessa byråkrater syssla med. Självförtroendet var det inget fel på. Genom att spalta upp vårdpersonals scheman kombinerat med vårdtagarnas behov, till exempel räkna ut att dusch nog tar tjugo minuter, ögondroppar fem minuter, fick man en utmärkt statistik att lägga upp i grafer och tabeller. En våt dröm för byråkrater.

Problemet nu är att byråkrater ökar exponentiellt i antal, som en invasiv djurart som sprider sina tentakler. Till sist har de nått det stadium där de sysselsätter varandra, genom möten, att skriva rutin-mappar ingen läser, värdegrundsrapporter, samverkansmöten med mera.

De kallar sig strateger, kommunikatörer, utvecklare och andra tjusiga titlar men deras jobb är i slutändan att styra på-golvet-folket, annars har de ju inget existensberättigande.

Det är lite som kommunalarbetaren Pelle som står med spaden och gräver i jorden och runtomkring står alla chefer, administratörer och diverse tjänstemän och politiker för att bestämma hur Pelle ska hålla i spaden. Och sedan ska Pelle dokumentera spadtagen, precis som hemtjänstpersonal som fick ta av sin dyrbara tid och sitta vid en dator för att hjälpa byråkraterna att ta fram sin statistik.

Ja, det var datorernas ankomst som möjliggjorde allt detta. Men också en materialistisk människosyn. Människan anses bara vara en materiell kropp i en materiell värld, antingen hon är vårdtagare eller personal. Det gör byråkraternas andra våta dröm möjlig – att alla ska vara utbytbara enheter, ersättningsbara med ett klick på datorn.

Men tro mig, jag vet jag talar om. Bland den där hemtjänstgruppen jag skrev om ovan gick det inte att byta ut Gunilla mot Carina eller Carina mot Eva. De hade alla sin erfarenhet, sin kunskap, sitt sätt att vara. De berikade varandra, lärde av varandra och stödde varandra. Saker och ting löste sig för man rådde sig själv, trixade och planerade om, och de visste sitt värde. Jag hade stor beundran för vissas kunnande, att arbeta i hemtjänsten kräver nämligen kunskap. Den som började som novis lärde sig också med åren.

I Mörbylånga, berättade Aktuellt, har man gått över till att personalen själva får lägga sina scheman och planera sitt jobb. Det går riktigt bra där. Vårdtagarna är mycket nöjda. Och jag tycker jag känner igen denna arbetsmetod.

Ingrid Kampås är författare, litterär översättare och frilansredaktör