Detta kan inte vara enda vägen för Israel
Omvärldens tystnad gynnar Hamas, skriver konstnären och författaren Andreas Gedin om Israels markoffensiv.
Det finns dokument som visar att Hamas massaker sjunde oktober syftade till att sabotera normaliseringen mellan Saudi Arabien och Israel och i förlängningen en avspänning i Mellanöstern. Det lyckades över förväntan.
Hamas vill förstås också så split över världen i synen på Israel och elda på antisemitismen. Det är svårt att glömma glädjedanserna i Malmö och Berlin då vidden av terrordådet den sjunde oktober blev känt. Något liknande har knappast skett i demokratier i modern tid.
Att propalestinska aktivister delar demonstrationståg med explicita antisemiter ligger förstås också i Hamas intresse. Sammanblandningen av ett fördömande av den israeliska militära invasionen i Gaza och Israels rätt att existera är just vad terrorgruppen eftersträvar.
Hamas cyniska strategi är att använda den egna befolkningen som mänskliga sköldar för att väcka medlidande för den egna saken. Israels militära logik bygger på att förgöra Hamas och man angriper därför de plågade människor som utsetts till sköldar. Hamas är alltså försiktigt uttryckt medskyldiga till det lidande och den död palestinierna nu drabbas av. De tjänar till och med pengar på biståndsmat som de stulit från sitt folk och sedan säljer till dem.
Vad gör man då, när man tar avstånd från en propalestinsk vänster med en antisemitisk svans men ändå vill kritisera Netanyahus planerade folkförflyttning av 100 000 palestinier och fasar för en eventuell svältkatastrof? Om man skriver om detta, går man Hamas intressen till mötes?
Nej. Tystnaden skulle gynna dem eftersom en rad olika ståndpunkter ryms i en demokrati och Hamas eftersträvar polarisering. Omvärldens tystnad skulle vidare stärka de mer auktoritära krafterna i Israel.
Vi får inte bli räddhågsna strateger. Netanyahuregeringens planer kan omöjligt vara det enda rimliga alternativet för att säkra Israel.
Andreas Gedin är konstnär och författare, bland annat till "Christer Strömholm och nazismen" (2025) . I "Lycklig den som kan glömma" (2023) skildrar han sin farfars liv i ett svunnet judiskt Europa.
Det finns dokument som visar att Hamas massaker sjunde oktober syftade till att sabotera normaliseringen mellan Saudi Arabien och Israel och i förlängningen en avspänning i Mellanöstern. Det lyckades över förväntan.
Hamas vill förstås också så split över världen i synen på Israel och elda på antisemitismen. Det är svårt att glömma glädjedanserna i Malmö och Berlin då vidden av terrordådet den sjunde oktober blev känt. Något liknande har knappast skett i demokratier i modern tid.
Att propalestinska aktivister delar demonstrationståg med explicita antisemiter ligger förstås också i Hamas intresse. Sammanblandningen av ett fördömande av den israeliska militära invasionen i Gaza och Israels rätt att existera är just vad terrorgruppen eftersträvar.
Hamas cyniska strategi är att använda den egna befolkningen som mänskliga sköldar för att väcka medlidande för den egna saken. Israels militära logik bygger på att förgöra Hamas och man angriper därför de plågade människor som utsetts till sköldar. Hamas är alltså försiktigt uttryckt medskyldiga till det lidande och den död palestinierna nu drabbas av. De tjänar till och med pengar på biståndsmat som de stulit från sitt folk och sedan säljer till dem.
Vad gör man då, när man tar avstånd från en propalestinsk vänster med en antisemitisk svans men ändå vill kritisera Netanyahus planerade folkförflyttning av 100 000 palestinier och fasar för en eventuell svältkatastrof? Om man skriver om detta, går man Hamas intressen till mötes?
Nej. Tystnaden skulle gynna dem eftersom en rad olika ståndpunkter ryms i en demokrati och Hamas eftersträvar polarisering. Omvärldens tystnad skulle vidare stärka de mer auktoritära krafterna i Israel.
Vi får inte bli räddhågsna strateger. Netanyahuregeringens planer kan omöjligt vara det enda rimliga alternativet för att säkra Israel.
Andreas Gedin är konstnär och författare, bland annat till ”Christer Strömholm och nazismen” (2025) . I ”Lycklig den som kan glömma” (2023) skildrar han sin farfars liv i ett svunnet judiskt Europa.
