Detta saknas i vår kulturkanon
Att Hilma af Klint finns med men inte Anders Zorn, är synnerligen märkligt, och sannolikt ett utslag av något slags politisk korrekthet.
Jag har länge tyckt att det är en bra idé med en kulturkanon, självklart inte för att frammana någon sorts obligatorisk plikt, men gärna som inspirationskälla för nya upptäckter i vår egen kultur. Man kan ju ha missat något kul och nyttigt.
Den lista man har gjort kan förstås inte ses som en absolut sanning, och den är självklart inte heller heltäckande. Ett smalt urval är ett smalt urval, och så ska det vara, och att man sen förhoppningsvis blir inspirerad, letar vidare och hittar andra spännande uttryck. Men det finns några märkligheter på listan, och kanske framför allt i form av vad som saknas.
Att Hilma av Klint finns med, men inte Anders Zorn, John Bauer eller Jenny Nyström, är synnerligen märkligt, och sannolikt ett utslag av något slags politisk korrekthet. Ska man skapa en kanon med verk som faktiskt har blivit en del av vad som skapat den svenska kulturella självbilden, så har Hilma av Klint inte en chans, medan ovan nämnda verkligen är etablerade delar av det svenska kulturarvet. Jan Lööf har påverkat det svenska folket långt mer än Hilma av Klint.
Och ska man analysera arkitektur utifrån hur den har skapat skola, och påverkat även i omvärlden, så är Skogskyrkogården (Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz) långt mer inflytelserik än Stockholms Stadshus, hur vackert det än är. Skogskyrkogården finns därtill på UNESCO:s världsarvslista, vilket Stockholms Stadshus inte gör.
Vad gäller uppfinningar förtjänar skiftnyckel, pacemaker och säkerhetständstickor att nämnas.
Men den största bristen finner vi i att inga runskrifter nämns, inga hällristningar eller andra historiska artefakter som faktiskt har och har haft stor betydelse för vårt lands självbild.
Att den Poetiska Eddan (eller för den delen Snorres Edda) inte omnämns är faktiskt grovt försumligt. Våra gamla förkristna mytologiska världar är en omistlig del av vårt kulturella arv, och de används som referenser i oändliga sammanhang, i ortsnamn, gatunamn, institutioner, kulturella uttryck av alla de slag, från företagsnamn till bärgningsbåtar.
Det kan också vara värt att nämna att runorna har använts som skrivtecken i Skandinavien under en flera hundra år längre tidsperiod än de latinska skrivtecknen, från 200-talet ända in på 1700-talet, i form av bland annat runstavar och årsalmanackor.
Åtminstone Rökstenen, vår motsvarighet till Rosettastenen, borde finnas med i en kulturkanon. Gärna också någon hällristning från bronsåldern, förslagsvis från Tanum (som ju också finns med på UNESCO:s världsarvslista). Samt förstås Eddan. Annars är denna vår kulturkanon hopplöst inadekvat.
Carl Johan Rehbinder är frihetlig humanist, klassisk liberal, partipolitiskt obunden, bildskapare, berättare och relationspedagog.
Jag har länge tyckt att det är en bra idé med en kulturkanon, självklart inte för att frammana någon sorts obligatorisk plikt, men gärna som inspirationskälla för nya upptäckter i vår egen kultur. Man kan ju ha missat något kul och nyttigt.
Den lista man har gjort kan förstås inte ses som en absolut sanning, och den är självklart inte heller heltäckande. Ett smalt urval är ett smalt urval, och så ska det vara, och att man sen förhoppningsvis blir inspirerad, letar vidare och hittar andra spännande uttryck. Men det finns några märkligheter på listan, och kanske framför allt i form av vad som saknas.
Att Hilma av Klint finns med, men inte Anders Zorn, John Bauer eller Jenny Nyström, är synnerligen märkligt, och sannolikt ett utslag av något slags politisk korrekthet. Ska man skapa en kanon med verk som faktiskt har blivit en del av vad som skapat den svenska kulturella självbilden, så har Hilma av Klint inte en chans, medan ovan nämnda verkligen är etablerade delar av det svenska kulturarvet. Jan Lööf har påverkat det svenska folket långt mer än Hilma av Klint.
Och ska man analysera arkitektur utifrån hur den har skapat skola, och påverkat även i omvärlden, så är Skogskyrkogården (Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz) långt mer inflytelserik än Stockholms Stadshus, hur vackert det än är. Skogskyrkogården finns därtill på UNESCO:s världsarvslista, vilket Stockholms Stadshus inte gör.
Vad gäller uppfinningar förtjänar skiftnyckel, pacemaker och säkerhetständstickor att nämnas.
Men den största bristen finner vi i att inga runskrifter nämns, inga hällristningar eller andra historiska artefakter som faktiskt har och har haft stor betydelse för vårt lands självbild.
Att den Poetiska Eddan (eller för den delen Snorres Edda) inte omnämns är faktiskt grovt försumligt. Våra gamla förkristna mytologiska världar är en omistlig del av vårt kulturella arv, och de används som referenser i oändliga sammanhang, i ortsnamn, gatunamn, institutioner, kulturella uttryck av alla de slag, från företagsnamn till bärgningsbåtar.
Det kan också vara värt att nämna att runorna har använts som skrivtecken i Skandinavien under en flera hundra år längre tidsperiod än de latinska skrivtecknen, från 200-talet ända in på 1700-talet, i form av bland annat runstavar och årsalmanackor.
Åtminstone Rökstenen, vår motsvarighet till Rosettastenen, borde finnas med i en kulturkanon. Gärna också någon hällristning från bronsåldern, förslagsvis från Tanum (som ju också finns med på UNESCO:s världsarvslista). Samt förstås Eddan. Annars är denna vår kulturkanon hopplöst inadekvat.
Carl Johan Rehbinder är frihetlig humanist, klassisk liberal, partipolitiskt obunden, bildskapare, berättare och relationspedagog.
