Ditt barn, ditt ansvar – annars inte
Är det inte ministerns barn, så är det inte heller hans ansvar. Indignerade journalister tyder på nyhetstorka och att valåret närmar sig.
Det pågår pajkastning i media angående en minister vars minderåriga barn har rört sig i högerextrema kretsar. Ryktet säger att barnet inte är biologiskt, och inte ens bor under ministerns tak.
Med mina fem barn fördelade på tre fäder har det också följt med bonusbarn. Min äldsta styvdotter kom in i mitt liv när jag var dryga tjugo och ännu barnlös. Än i dag minns jag vårt första möte, en snöig vinterdag på ett kafé i Malmö i mitten av 90-talet. Hon var precis fyllda tre och vi fann varandra direkt, där vi tramsade mittemot varandra vid kafébordet, gjorde löjliga miner och gömde sockerskålen.
Sedan dess har jag följt hennes liv, ibland nära och ibland på håll. Under perioder när hon bodde i mitt hushåll och drabbades av feber eller nattskräck, fick hon sitta lutad mot min arm och se på film till gryningen.
Efter att hennes far och jag gått skilda vägar var jag någon som hon har kunnat hälsa på och eventuellt prata med när de egna föräldrarna inte har räckt till. Då och då har hon fått lite extra födelsedagspengar och något uppskattande sms. Har jag haft någon påverkan på hennes liv? Mycket marginell. Har jag haft något ansvar? Nej.
Styvbarn är inte som egna. Man har inga rättigheter gentemot dem, men heller inga skyldigheter. Man får inte följa med på utvecklingssamtal och inte heller banna dem om de beter sig som idioter.
Fler extrabarn har kommit på köpet med kärlekarna. Jag har lagt mig vinn om att vara rättvis gentemot barnen och inte behandla dem sämre än mina egna, men jag har också försökt hålla distans. Barn – särskilt icke biologiska - är som katter, de får bestämma hur nära de tänker uppehålla sig. Ber de pappas nya tjej att dra åt helvete är det bara att göra som de säger.
Som styvmor har jag helt enkelt ingenting att komma med. Har jag åsikter om deras uppförande, vänkrets eller klädsmak får jag på min höjd vädra dessa med min partner, men det blir barnets vårdnadshavare som får informera om vilka regler som gäller i hushållet. Sådana tillkännagivanden kan inte komma från mig.
Visst finns det styvföräldrar som vill bli kallade mamma och pappa, men det uppfattar jag som gränslöst beteende, och något som möjligen kan passa sig om den biologiska föräldern är död. Inte ens om styvbarnet har en genomrutten förälder bör en styvdito ta dennes plats. Bonusföräldern är i mångt och mycket en panelhöna.
Saken är en annan om det handlar om egna barn. Eller andras som man av olika anledningar blivit vårdnadshavare för. Då kan man inte under några omständigheter undgå sitt föräldraansvar.
Så tillbaka till ministern i fråga: om det inte är hans barn, så är det inte heller hans ansvar. Han kan inte lastas för att någon annans skitunge revolterar.
Att journalister nu leker indignerade tyder bara på att sommarens nyhetstorka är här och att valåret närmar sig. Räkna med att det här bara är den första av många soppor som ska kokas på mycket tunna spikar.
Det pågår pajkastning i media angående en minister vars minderåriga barn har rört sig i högerextrema kretsar. Ryktet säger att barnet inte är biologiskt, och inte ens bor under ministerns tak.
Med mina fem barn fördelade på tre fäder har det också följt med bonusbarn. Min äldsta styvdotter kom in i mitt liv när jag var dryga tjugo och ännu barnlös. Än i dag minns jag vårt första möte, en snöig vinterdag på ett kafé i Malmö i mitten av 90-talet. Hon var precis fyllda tre och vi fann varandra direkt, där vi tramsade mittemot varandra vid kafébordet, gjorde löjliga miner och gömde sockerskålen.
Sedan dess har jag följt hennes liv, ibland nära och ibland på håll. Under perioder när hon bodde i mitt hushåll och drabbades av feber eller nattskräck, fick hon sitta lutad mot min arm och se på film till gryningen.
Efter att hennes far och jag gått skilda vägar var jag någon som hon har kunnat hälsa på och eventuellt prata med när de egna föräldrarna inte har räckt till. Då och då har hon fått lite extra födelsedagspengar och något uppskattande sms. Har jag haft någon påverkan på hennes liv? Mycket marginell. Har jag haft något ansvar? Nej.
Styvbarn är inte som egna. Man har inga rättigheter gentemot dem, men heller inga skyldigheter. Man får inte följa med på utvecklingssamtal och inte heller banna dem om de beter sig som idioter.
Fler extrabarn har kommit på köpet med kärlekarna. Jag har lagt mig vinn om att vara rättvis gentemot barnen och inte behandla dem sämre än mina egna, men jag har också försökt hålla distans. Barn – särskilt icke biologiska – är som katter, de får bestämma hur nära de tänker uppehålla sig. Ber de pappas nya tjej att dra åt helvete är det bara att göra som de säger.
Som styvmor har jag helt enkelt ingenting att komma med. Har jag åsikter om deras uppförande, vänkrets eller klädsmak får jag på min höjd vädra dessa med min partner, men det blir barnets vårdnadshavare som får informera om vilka regler som gäller i hushållet. Sådana tillkännagivanden kan inte komma från mig.
Visst finns det styvföräldrar som vill bli kallade mamma och pappa, men det uppfattar jag som gränslöst beteende, och något som möjligen kan passa sig om den biologiska föräldern är död. Inte ens om styvbarnet har en genomrutten förälder bör en styvdito ta dennes plats. Bonusföräldern är i mångt och mycket en panelhöna.
Saken är en annan om det handlar om egna barn. Eller andras som man av olika anledningar blivit vårdnadshavare för. Då kan man inte under några omständigheter undgå sitt föräldraansvar.
Så tillbaka till ministern i fråga: om det inte är hans barn, så är det inte heller hans ansvar. Han kan inte lastas för att någon annans skitunge revolterar.
Att journalister nu leker indignerade tyder bara på att sommarens nyhetstorka är här och att valåret närmar sig. Räkna med att det här bara är den första av många soppor som ska kokas på mycket tunna spikar.
